Omöjligheten
Jag vaknar upp en morgon och plötsligt är de här. Bilderna, tankarna.
Jag känner omöjligheten förtränga mina nyuppkomna känslor, och de stretar emot, med full styrka.
Jag försöker att inte stjäla en blick då och då, men han finns alltid där, i periferin.
Jag känner omöjligheten förtränga mina nyuppkomna känslor, och de stretar emot, med full styrka.
Jag försöker att inte stjäla en blick då och då, men han finns alltid där, i periferin.
Jag anade att det förr eller senare skulle komma till detta, att känslor skulle utvecklas.
Dock vet jag att det bara är temporärt, det är inget långvarigt.
Det är kanske därför de blir så intensiva, för att jag vet att de kommer att försvinna inom sin tid.
När jag säger att det inte skulle fungera, så är jag seriös.
Vi är som natt och dag, himmel och helvete, svart och vitt.
Nog för att man säger att motsatser dras till varandra, men inte i det här fallet.
Vi har nog mer gemensamt än vi tror, men inte tillräckligt.
Det är som om... han förtjänar någon bättre.
Dock vet jag att det bara är temporärt, det är inget långvarigt.
Det är kanske därför de blir så intensiva, för att jag vet att de kommer att försvinna inom sin tid.
När jag säger att det inte skulle fungera, så är jag seriös.
Vi är som natt och dag, himmel och helvete, svart och vitt.
Nog för att man säger att motsatser dras till varandra, men inte i det här fallet.
Vi har nog mer gemensamt än vi tror, men inte tillräckligt.
Det är som om... han förtjänar någon bättre.
