Omöjligheten
Jag känner omöjligheten förtränga mina nyuppkomna känslor, och de stretar emot, med full styrka.
Jag försöker att inte stjäla en blick då och då, men han finns alltid där, i periferin.
Dock vet jag att det bara är temporärt, det är inget långvarigt.
Det är kanske därför de blir så intensiva, för att jag vet att de kommer att försvinna inom sin tid.
När jag säger att det inte skulle fungera, så är jag seriös.
Vi är som natt och dag, himmel och helvete, svart och vitt.
Nog för att man säger att motsatser dras till varandra, men inte i det här fallet.
Vi har nog mer gemensamt än vi tror, men inte tillräckligt.
Det är som om... han förtjänar någon bättre.
Where is the love
Pojkar sårar, flickor lider
det har de gjort i alla tider
kan nån få mitt hjärta slå?
finns det nån att lita på?
Skall läsas i samma melodi som Where is the love.
kärlek
Snälla säg att det inte är så....
snart 9 månader... hur orkar jag?
kanske för att du är den du är...
killen-utan-namn
Jag kliar, det försvinner för en stund. men bara två sekunder senare dyker de upp på något annat ställe. Jag vill bara att de ska sluta.
Jag har en dröm om en speciell kille. Han har inget namn, för han existerar inte. Inte än iallafall...
Den här killen...han är underbar, han är snäll och han bryr sig om vad man har att säga. Han har en framtid, tillsammans med mig. Tillsammans mår vi bra, tillsammans klarar vi oss, vad som än händer. Han är mitt stöd när det är jobbigt, han förklarar sånt man ibland inte förstår, han förstår hur man känner.
Han är ingen skrytmåns, han står ogärna i centrum. Han har muskler, men visar inte gärna upp dem. Han tänker på samma sätt som jag, på ett sätt som inte många förstår. Han är djup, poetisk. Gillar lite mer udda, djupa filmer och böcker. Såna om självförstörelse, hallucinationer och depression. Han ser "Vingklippt ängel" ur en förstående, istället för dömande vinkel.
Vart finns han? Vem är han? Och när kommer jag att träffa honom?
ingenstans, har inget namn, aldrig....
Hjälp
Jag är varken flummig eller djup
Inte glad eller ledsen
Deprimerad? Nej inte det heller.
För hur jag känner mig nu, det finns det inget ord för.
Alla har vi någon gång gillat någon och verkligen hoppats på att den personen ska gilla oss också. Men oftast har det blivit så att man har blottat sina känslor för den här personen men inte fått någon reaktion. Kanske ett enkelt "okej" till svar. Är det verkligen okej att bara säga "okej" ? Inte enligt mig. För ett enkelt "okej" är samma sak som "so what? Tror du att jag bryr mig om vad du känner?". Så kändes det iallafall för mig. Ett slag i ansiktet.
Jag menar är det för mycket begärt att få ett litet "jag gillar dig också" eller ett "tyvärr så känner jag inte samma"? Är det verkligen det? Det tar mycket mod att berätta hur man känner för någon, och får man då ett "okej" som svar känns det helt bortslösat. Man har tagit fram sin känsliga sida, öppnat sig för en annan person, bara för att göra bort sig.
Så sedan när man bestämmer sig för att "nu jävlar, nu ska jag sluta att gilla han/hon", då går det inte. Man fortsätter att hålla fast vid hoppet, eftersom den här personen ändå varit ganska snäll mot en. Den har pratat med en trots att man gjort bort sig totalt framför den. Kanske tycker den om mig? Men man blir trots allt lika besviken när man inser att den kunde inte bry sig mindre om vad man känner, tycker och tänker. För denne är du bara en i mängden, ytterligare en människa på jorden, inte värd mer än någon annan.
Tillslut visar det sig att den kärlek du kände för personen inte längre är lika stark. Den var överdriven, oexisterande, maskerad. Det var bara en vanlig förälskelse som varade lite längre och kändes starkare för att den hela tiden blev påmind. Hur gör man för att komma över någon helt?
Det är inte många själar som läser min blogg.
Men om det nu är någon som trots alla odds hittat hit och läst detta.
Tänk på de frågor jag ställt i texten.
Kan ni besvara några av dem?
sorry, but I lied
Förlåt om jag har ljugit för dig
Men jag trodde inte att det skulle gå över så lätt
Känslorna svalnade på bara två veckor
nu känner jag ingenting
Fotona är borttagna
Minnena raderade
Men något har stannat kvar
ett litet ärr som inte vill läka
Det lilla ärret står för det faktum
att du fick mig att tro att du åtminståne tyckte jag var okej
men jag vet att jag inte betyder något för dig
bara det att du inte har mod nog att säga det till mig
det lilla ärret står för tillit
jag trodde du var man nog att säga som det är
Men du gömmer dig bakom andra
Försöker att inte synas
men gissa vad
jag ser dig
vart du än är
säg att du älskar mig
jag har dig nära mitt hjärta, vart jag än går.
du finns alltid i mina tankar, vad jag än gör.
och jag ser dig alltid framför mig, hur långt bort du än är.
Du är allt jag aldrig lyckats se i andra.
Du har det lilla extra, som gör att jag inte vill släppa taget.
Du är inte som alla andra...
Jag har alltid fått ord kastade efter mig.
Men du är inte sån, du är snäll.
Du verkar åtminstånde bry dig.
När skolan börjar igen så kanske det känns som att vi aldrig kommer att ses.
Men det kommer vi.
Jag kommer fortsätta gå på matcher.
Såvida du inte säger emot.
Men det har du ju inte gjort tidigare.
För jag kommer inte att glömma dig så fort.
Jag menar, har jag stått ut i 7 månader utan ett enda ord IRL,
varför skulle jag inte klara ytterligare ett par månader?
Varför inte klara ett år?
Allt jag väntar på är ett litet; jag gillar dig också.
men det kommer jag aldrig att få något.
för du kommer inte att ljuga för min skull.
men du kan ju bjuda lite på dig själv...
Balen någon?
Balen är om en vecka och två dagar. Jag ska bara gå med mina kompisar. Försökt att ge signaler till en kille men asså.... han fattar inget. eller så bryr han sig bara inte.
Livet är jobbigt just nu. Det är inte mycket som står rätt till. Men vill inte direkt berätta om det just nu. Det är skillnad på personlig och Personlig blogg.
Okej mitt första inlägg var inte så bra. MEn någon kanske har nappat. Resten av inläggen kommer att bli bättre, djupare och mer beskrivande.
