Angiesblog

Ny novell plus ett kort utdrag ur en påbörjad.

It's hard to say I'm sorry
It's hard to stand here alone
you're that someone
I can't get you off my mind

Jag trodde inte att det skulle göra såhär ont. Att skiljas från dig skulle inte vara såhär svårt. Jag skulle klara av det och jag skulle inte må så dåligt som jag nu gör. Men hjärtat svider mer än någonsin och tårarna rinner konstant. Det finns inget slut på det. Det har vart såhär i en vecka och det känns som om det aldrig kommer att sluta. 

Jag ser rubrikerna framför mig ständigt. Jag lyssnar på radion och det gör så ont att höra din röst. Jag slår på tv: n och det första jag ser är dig. Jag öppnar min dator och ser direkt en bild på dig. Väggarna i mitt rum är fortfarande klädda med bilder på dig... och mig... tillsammans.

Jag kan inte sluta tänka. Har jag gjort ett misstag? Men jag vet att jag inte kan ändra det förflutna och jag kan inte ta tillbaka det som jag har gjort. Det är omöjligt. Men ändå... jag vet inte om jag skulle ändra det förflutna om jag kunde... Jag vet inte om jag skulle ha sagt de där orden som fick mig att må såhär. För jag klarar inte av att leva i en lögn.

Jag försöker att glömma dig. Jag försöker att skifta tankarna till något annat men det är näst intill omöjligt. Eftersom du finns överallt, eftersom jag ständigt får blickar från folk, eftersom många vet vem jag är. Jag kan inte gå genom stan obemärkt. Jag känner mig ständigt bevakad. Ständigt omtalad.

Jag öppnade upp min dator, öppnade ett tomt dokument, började skriva.

Jag ville inte att det skulle bli såhär. Men jag är fortfarande övertygad om att det var den bästa lösningen för oss båda. Du vill inte leva med någon som ständigt tvingas ljuga för dig, det vet jag. Jag kan inte säga 'Jag älskar dig' med gott samvete när jag vet att jag inte menar det. Kan du förlåta mig eller kommer du alltid att vara arg på mig? Eller arg kanske inte är det rätta ordet... besviken? Jag mår dåligt för hur det blev men jag kan inte göra något åt det nu, det är för sent.

Jag visste att det inte skulle hjälpa något. Jag förväntade mig inget svar. Men kanske lättade det mitt samvete lite grand... eller... så lurar jag bara mig själv och tror att jag ska må bättre av det. Ett sätt att må bra, fastän det snarare gör allting värre. Att försöka "sluta fred" med dig... hur ska det gå? Jag kan inte förvänta mig att du ska förlåta mig. Jag kan inte förvänta mig att du ska förstå hur ont det gör. Jag kan inte förvänta mig att det där ska få dig att må bättre.

Klistrade in det i ett mail och skickade iväg det. Det hamnar väl bland all fanmail. Det blir förmodligen raderat. Du ser min mail adress och trycker på "Delete" på direkten. För varför skulle du vilja läsa min ursäkt. Min patetiska ursäkt. Mitt patetiska försök till ursäkt.

En gång var det du och jag. Det är det inte längre. Förvänta dig inte att jag ska glömma den tid vi hade tillsammans. För den var underbar. Tro inget annat. Tro inte att du inte var värd den tiden. Tro inte att du inte var värd att vara med mig. För det är snarare tvärtom. Jag var och är fortfarande bara en vanlig osynlig tjej, eller... det där med osynlig gäller ju inte längre... men du såg mig och du valde mig. Du ville vara med mig. Jag förstod aldrig varför och det gör jag fortfarande inte. Men snälla klandra inte dig själv. För det var allt mitt fel. Det var mitt fel att allt rasade. Det var mitt fel att det blev som det blev.

Jag sitter och pratar med mig själv... vad tänker jag med... jag pratar med mig själv, till dig. Jag tror på allvar att du hör vad jag säger och att du förstår vad jag menar. Men du är flera mil bort, du vet förmodligen inte ens vart jag är. Ser du, jag fortsätter! Jag pratar och pratar och kan inte sluta. För jag tror att du ska dyka upp utanför min dörr när som helst och säga att du fortfarande vill ha mig. Jag tror att du ska förlåta mig. Fan vilken idiot jag är...

'knack, knack'

Jag är en idiot som hör i syne. Hör i höre. Jag trodde att du nyss knackade på min dörr. Jag trodde att du kom hit för att försöka få mig tillbaka. Jag trodde att du skulle övertala mig och få mig att inse vilken idiot jag är.

'knack, knack'

Jag måste sluta höra vad jag vill... för jag vet att du inte står utanför dörren.

'knack, knack'

Jag vet att du inte står utanför dörren men jag måste ändå öppna. För tänk om... tänk om. Nej tänk inte om, få inga förväntningar, få inga hopp. För varför skulle du stå där?

'knack, kn-'

Jag måste sluta tro att jag inbillar mig... och jag borde sluta prata för mig själv

'du trodde inte att det var jag?'

I thought I was right, but I guess I was wrong.

I'd been searching to find my special love. Not the ordinary kind of love, but a special kind. You know that kind of love that never fades away. That kind of love that sticks to you through your entire life. Yes, that kind of love.

A year ago I thought I'd found it. There was this special guy with a special look and a special kind of personality. I found nothing about him that was ordinary. But he turned out to be just like everybody else.

•-         Om min värld rasar, vad gör du då?

•-         Jag bygger upp den.

•-         Om jag inte orkar mer, vad gör du då?

•-         Jag får dig att orka.

•-         Om jag vill dö, vad gör du då?

•-         Jag får dig på andra tankar.

•-         Om jag dör, vad gör du då?

•-         Jag lever vidare.

•-         Hur kunde du låta det ske?

Du såg mig tyna bort framför dig, men du stod bara där. Jag försvann bit för bit men du brydde dig inte. Jag dog, och du rörde inte en min. Jag förstördes inifrån på grund av dig, du visste om det och du njöt utav det. Det var din avsikt hela tiden, att döda mig. Att se till att världen blev för mycket för mig och tillslut dra mig över gränsen. Du visste att jag skulle göra såhär... du försökte inte ens förhindra det. Har du inget samvete?

Nu lever jag ett liv i fångenskap. Jag har mitt rum, mina fyra slitna väggar med ett litet så kallat fönster. Jag har mitt tak, mitt smutsiga golv, min hårda säng, mitt äckligt bruna skrivbord med den vidriga gula lampan på och jag har min lilla icke existerande garderob. Jag vet inte ens varför jag kallar det för mitt, det tillhör inte mig. Det tillhör anstalten. Det enda som är mitt är kläderna i garderoben, mitt skrivblock, min mobiltelefon och min mp3 spelare. Allt annat har jag fått från anstalten.

Jag har kvar två kompisar... utanför allt detta. Alla andra har svikit mig. Alla andra har dragit sig undan i rädsla. De tror att det jag har är smittsamt, de tror att de kan dras in i det. Men jag har ingen sjukdom, jag är inte sjuk. Jag mår bara dåligt. Jag har mått dåligt för länge. Det är därför jag är här. Och det är på grund av dig. Du var min bästa kompis, den som jag litade mest på. Du svek mig, jag förstår fortfarande inte varför. Varför gled vi ifrån varandra? Vad hände? Du sa att du aldrig skulle svika mig, du sa att vi alltid skulle hålla ihop. Jag trodde mer på dig än på min pojkvän. Jag trodde att min pojkvän skulle svika före. Men nu är det han som står kvar vid min sida, inte du. Det är han som ringer mitt i natten för att höra hur det är med mig, inte du. Det är han som hälsar på varje dag i ett försök att få mig att må bättre, inte du.

Du sa att du skulle leva vidare. Du skulle inte bry dig om jag dog, det är indirekt vad du sa. Du skulle leva vidare som vanligt och inte älta det förflutna. Vill du veta vad Billy svarade? Jag återupplivar dig. Han skulle inte låta mig dö. Han skulle se till att jag överlevde. Han håller sitt löfte, precis som du. För du bryr dig inte längre. Billy ser till att jag överlever, han är en av de få anledningar till varför jag vill leva. Jag älskar honom och vill aldrig släppa honom. En sådan bra människa får inte försvinna ifrån mig. Försvinner han har jag bara en anledning kvar att leva och jag vet inte om det räcker. Jag behöver minst två.

Jag kan inte längre styra mitt liv på samma sätt som förut. Fast jag antar att jag inte hade så mycket kontroll över mitt liv förut heller... det var omgivningen som styrde mig, det gör den nu också. Det kommer in en tjej på morgon och väcker mig, hon ropar ner mig till köket för frukost, hon ger mig lunch och ibland gör vi någon aktivitet. På kvällen är det en kille som gör middag, vi ser på tv eller spelar kort och sedan får jag göra vad jag vill fram tills klockan 23, då är det släckning. Jag får bara ha två besökare på en och samma gång. Vilket innebär att mamma och pappa får komma i skift om de ska ta med något utav mina syskon. Men det blir inte så ofta... det händer att de kommer tillsammans två gånger i veckan, jag har sagt att jag inte vill att mina syskon ska se mig i det skick jag är i... Tre gånger i veckan måste jag gå ut, jag får inte sitta inne hela dagarna. Jag är nog ganska... lätt att kontrollera, för de har en del problem med de andra. Mig får de lätt ut på en promenad, jag orkar inte käfta emot. Jag vet att det bara kommer att ta längre tid för mig att komma härifrån då. Jag tror att de har fått ett visst förtroende för mig. I början var jag inte så duktig... jag gjorde oftast som jag ville och vägrade äta i början... men jag insåg att det inte fungerade, jag ville ut. Så länge jag sköter mig får jag göra det mesta... De ger mig mer frihet, jag måste inte vara med på alla aktiviteter om jag inte vill men jag brukar vara med ändå... bara för att få tiden att gå.

Imorgon har jag varit här i ett halvår. Det är längre än vad jag trodde men jag tror att de ser vad jag gömmer inom mig... min terapeut anser inte att jag är hel än, det är fortfarande många bitar som måste sättas ihop. Det var inte skolan som förstörde mig... eller folket som gick där. Det var det faktum att du bara stod och såg på. Du höll inte ditt löfte om att du skulle få mig på andra tankar och bygga upp min värld. Tillslut orkade jag inte mer. Billy vill inte se dig mer, det vet du, eller hur? Han skyller detta på dig och han är inte ensam om det.

Jag fick ett sms häromdagen. "Hur mår du idag? Kan jag komma över om en timme? Jag drömde om dig inatt, jag saknar dig älskling." Det var från Billy. Jag svarade ja. Jag saknade honom lika mycket och jag behövde honom. Jag hade inte haft hans armar omkring mig på fem dagar, han hade varit bortrest... Skåne. När jag såg honom slängde jag mig omkring honom. Han blev förvånad. Hade inte sett mig så pigg och glad på länge. Han kommer hit idag också. Han har sagt att han tror att jag snart kommer att få åka hem. Jag hoppas att han har rätt.

En månad senare...

Jag pratade med min terapeut idag. Hon frågade om jag gillade att skriva. Jag svarade ja. Hon tog upp ett block och läste högt ur det. Det var en utav mina texter. Den handlade om min längtan att komma ut härifrån och hur jag ansåg mig själv vara tillräckligt mogen att komma ut. Hon frågade mig om jag fortfarande ansåg mig själv hel och kapabel att bli utsläppt. Jag sa att jag längtade efter ett liv igen, jag orkade inte med depressionen och svältandet igen, jag ville bara leva. Hon berömde mina ambitioner och sa att jag var nära. Hon ville ha mig en vecka till, ha ett samtal varje dag och se om hon ansåg mig hel. Jag blev överlycklig. Jag blev så lycklig att jag reste mig upp och gav henne en kram. Jag fick ett leende till svar.

Tänk om jag ska få komma ut. Jag ringde genast Billy och berättade det för honom. Han jublade i telefon och sa att han kunde komma över om han fick. Tyvärr skulle mina föräldrar komma så han var tvungen att vänta... men han kommer imorgon, då ska jag ta med honom ut. Jag fick tillåtelse att åka till parken och åka skridskor med honom. Såklart måste en vårdare följa med men jag får åtminstone åka dit.

Det känns som att det går lite väl fort ändå. Jag har varit här i sju månader, när jag kom in var jag utmärglad, deprimerad och besvärlig. Jag ville inte göra något annat än sitta på mitt rum, ensam. Mina föräldrar fick inte hälsa på mig, bara Billy. Det tog en månad för mig att komma till insikt. Ville jag härifrån var jag tvungen att skärpa mig. Nu har jag ett BMI på 18,8. Det är 1,7 högre än vad jag hade när jag först kom hit. Jag är på väg uppåt. Men tänk om jag redan får komma ut, ett halvår bara? Visst är jag glad men det känns overkligt... Det kanske är för att jag är utan dig nu. Jag har ingen som tynger ner mig och hindrar mig från att må bra.

Ett år senare...

Jag fick komma ut. En vecka och sedan fick jag komma ut. Jag kan inte påstå att jag saknar stället. Men det var dock en del av mitt liv i över ett halvt år. Vill du veta vad som hände när jag kom ut? Jag och Billy flyttade ihop. Mina föräldrar tyckte att jag var för ung, jag var trots allt bara 17 ½. Men det kändes rätt. Det tog inte lång tid förrän Billy friade heller. Jag vet att det låter otroligt och att det gick fort. Men det kändes rätt... Det känns som att vi hör ihop. Vi ska gifta oss i augusti. Det är ett par månader dit men... det känns bra.

Du tror nog att jag ska ge igen med samma kort. Att jag ska förstöra ditt liv och döda dig på samma sätt som du dödade mig. Men jag är inte som du. Jag är en bra människa som vet vart gränsen går, vad man gör och vad man inte gör. Jag ska leva vidare, du kommer att se mig. Men jag tvivlar på att du kommer tro det du ser...

The end!!

Jag har ett alternativt slut....

Du dödade mig och nu ska jag döda dig. Jag tänker kasta dig i brasan och se dig brinna upp. Se hur lågorna slickar din livlösa kropp, se hur din päls förkolnar och hur dina ögon smälter. Det kommer inte att finnas något kvar av dig... teddy

Jag ville förlöjliga den lite.....             

Lite blandade dikter... eller vad man nu ska kalla dem, från december månad. Märker en tydlig humörsväng... men ja... livet ändras varje minut.

Men jag har gett upp hoppet

Det finns inget vi

Det har aldrig funnits ett vi

Och det kommer aldrig att finnas ett vi

Jag försöker att gå vidare

Men du finns ständigt där

Det går ibland

Men du kommer ständigt tillbaka

Du skyllde på mig

För något som du själv gjort

Jag ville inte detta

Jag ville leva lyckligt

Men nu lider jag istället

Jag får synda för ditt brott

Varför kan du inte bara försvinna?

Stick! Dra!

Jag skiter i hur bara du gör det

Sending shivers up my spine

Your breath, hot against my skin

Makes me wanna commit a sin

Your voice, so beautiful in my ear

Makes me unable to think clear

Ett begär, som äter en inifrån

En längtan, så svår att motstå

En dröm, omöjlig att uppnå

Begäret äter upp en

Längtan blir för svår att motstå

Och drömmen blir sann

Begäret är kärlek

Längtan är en viss person

Och drömmen ett lyckligt förhållande

Förändring är något alla går igenom

Vissa tydligare än andra

Förändring på gott... och ont

Man kanske inte tror att det påverkar någon...

För att det är en sån liten sak

Men det påverkar alltid någon

Jag trodde aldrig att det här kunde bli verklighet

Jag trodde aldrig att jag skulle få sån tur

Kan man verkligen kalla det tur?

Jag menar man kan ju inte ha tur när det gäller känslor

Kanske kan säga att... ja jag vet inte.

Känslor är bara känslor... de går liksom inte att göra något åt

En del säger att känslor i form av kärlek, är ett misstag

Då är det ett väldigt underbart misstag jag har råkat ut för

Hans närhet var något jag hade vant mig vid

Det var mysigt att ha någon så nära

Men vad händer om man går över gränsen?

Kan man gå tillbaka till det som man hade innan?

Eller är allt förstört?

Jag ville gå över gränsen

Kosta vad det kosta vill

Jag ville ha honom

För några dagar sedan fick jag en skrivknäpp och var tvungen att skriva ner massa saker. Detta är resultatet.

Jag ville se en öppning

Jag ville se ett ljus

Jag ville se ett slut på tunneln

En blick från dig brukade göra världen full av färg

Men den senaste blicken... är omöjlig att förstå

En tom blick, inga känslor alls

Jag såg ljuset på tunneln

Du blockerade vägen

Släpp ut mig

Jag vill inte vara din längre

Säg inte att du älskar mig

För jag vet att du inte menar det

Lek inte med mitt hjärta

För jag vet att du inte vill ha det

Väck inte mina känslor

För jag vet att du inte kan besvara dem

Se inte min själ

Du kommer att bli besviken

Glöm inte bort vem jag är

Glöm inte mitt namn

Glöm inte min personlighet

Glöm inte vem det är du egentligen pratar med

Du kanske tror att jag är någon

Men jag är egentligen motsatsen

För framför dig kan jag inte vara mig själv

Jag tvingar mig själv att fejka

En gång var du den enda som fanns i mina tankar

Den enda som jag hade plats för i mitt hjärta

Men något hände, och nu finns du knappt kvar

Någon annan tog din plats

Någon annan var mer värd än dig

Men jag har inte hjärta att berätta det för dig

För jag vill verkligen inte såra dig

Även om jag vet att du inte känner samma som jag

Du väckte mitt hjärta till liv

Jag som börjat tro att jag inte hade något

Så vad gör jag nu?

Mitt hjärtas slag börjar avta

Du framkallar inte längre liv

Tänk om jag kunde bli sedd av dig

Att betyda något i dina ögon

Att vara någon annan än bara en i mängden

Egentligen så orkar jag inte

Men jag står ut för din skull

Jag vill inte bryta ihop framför dig

Vill inte att du ska se hur förstörd jag är

Så det är tack vare dig

Som jag inte rasar samman

Fan nu har jag fått nog

Av allt ditt svek, av dina ord

Du lovade mig ett nytt liv

Men du gjorde mig bara mer självdestruktiv

Du manipulerade mina tankar

Och lekte med mitt hjärta

Nu jag här hemma går runt och vankar

Försöker att dölja min smärta

För i mitt hjärta syns tydligt spår

Ärr som du lämnat kvar

men jag ska klara det, jag tror att det går

jag kan ej visa mig sårbar

du ska ut ur mitt liv

ut ur mitt hjärta

detta gör jag på eget initiativ

för att bespara mig all denna smärta

Del 10

År 2012

•-         Don't drink and drive! Det kan låta klassiskt eller självklart men det är många som bara låter det passera och tänker att "en gång gör väl inget, jag ska ju bara hem". Tänk en gång till, beställ en taxi eller gå! Att sätta sig bakom ratten med alkohol i kroppen är det största misstag man kan göra som människa. Jag vet vad jag pratar om, jag gjorde själv misstaget och förlorade den person som jag älskade mest här i livet. Det går inte en dag utan att jag tänker på det och jag skäms för varje dag som går.

Jag tackade för mig och gick av scen. Jag hade gjort detta nästan 100 gånger men det var fortfarande svårt att hålla tillbaks tårarna. Minnet utav Sandra verkade bli starkare för varje gång jag talade om henne, men samtidigt blev minnet utav kvällen då hon dog svagare, de mindre detaljerna försvann allt mer.

   En tjej i 20-års åldern kom fram till mig, hon höll hårt i en bok och såg blygt på mig. Jag kunde nätt och jämt se titeln på boken. "Ett misstag på liv och död". Även om jag bara såg de två första orden förstod jag att det var den boken... jag hade ju själv skrivit den.

•-         Hej, Georg. Jag ville bara säga att det är väldigt starkt gjort utav dig att kunna stå däruppe och prata inför så många människor om Sandra. Jag kan förstå hur jobbigt det är för dig, en utav mina kompisar gjorde samma misstag och jag vet hur mycket det plågar honom.

•-         Förhoppningsvis så finns det någon som lyssnar. Kanske man kan hindra något mer dödsfall.

•-         Om du inte har något emot det så... skulle du kunna signera min bok?

•-         Eh, visst. Vad heter du? Jag tog emot boken och såg frågande på henne.

•-         Jill.

•-         Varsågod, Jill. Ha en bra dag. Jag räckte över boken till henne och såg henne gå långsamt därifrån. 

•-         Inte för att pressa dig Georg, men du måste försöka komma upp på banan igen.

•-         Jo, jag vet det Gustav.

•-         Det har gått fyra år.

•-         Michelle har väl inte kommit över det? Eller hur?

•-         Inte direkt, nej.

•-         Så vad säger dig att jag ska kunna det?

Tom:

•-         PAPPAAAAAA!!!

•-         Suck... ja, vad är det?

•-         Christoffer slog miiiiiiiigggg!!!!!

•-         Det gjorde jag inte alls!!

•-         Sluta bråka! Annars får ni inte följa med på nästa konsert.

•-         ...

•-         Såja, mycket bättre.

•-         Du vet att det där inte kommer funka länge till. Snart har ni ju uppehåll igen.

•-         Älskling, då har jag andra utpressningsmetoder. För jag orkar verkligen inte höra på deras gnäll! Varför måste tvillingar vara så jobbiga? 

•-         Du har aldrig tänkt på hur du var när du liten? Du och Bill?

•-         Men det var annorlunda, vi var pojkar. Det där är en tjej och en kille! Där tjejen alltid slår hårdast... suck... kan vi inte anmäla Christoffer till någon hockeyförening eller något? För att tuffa upp honom lite.

•-         Lär honom spela gitarr istället. Fast hockey funkar ju också, men det blir du som skjutsar honom till träningarna.

Bill:

Hela världen rasar samman

Mörkret kryper sig på mig

Väggarna kommer närmre

Jag hör röster som hånar mig

Hånar mig för att jag är ensam

För ända sen du försvann

Har jag levt i ett evigt mörker

Där finns inga leenden

Där finns inga skratt

Utan dig förlorar jag mig själv

Rösterna får mig att tro

Att tro att jag inte är någon

At jag inte längre behövs

Att jag borde dö

Jag har inget syfte på jorden

•-         För ända sen du försvann... fan...

•-         Vad är det som är fel?

•-         Jag förstår inte hur vi ska kunna framträda med den här. Den blir för personlig...

•-         Hur menar du?

•-         Du vet jävligt väl vad jag menar.

•-         Förlåt, Bill... jag går...

•-         Nej, Patricia. Stanna... det är bara det att...

•-         Jag förstår Bill. Men jag åker hem så länge, ska jag hämta Alice hos Michelle eller gör du det?

•-         Jag kan göra det, så kan jag höra med Gustav vad han tycker om låten...

•-         Vi ses sen då älskling.

•-         Vi ses.

You are my light

When everything feels dark

You are my shelter

In the hurricane

You are my warmth

When it's cold outside

What would I do without you

You are my everything

So what will I do

If you leave me

Without you I don't exist

The End

Del 9

Georg:

Ett liv är så skört. Vi vet det inte alltid själva, men det finns små saker i vardagen som påminner oss om det. Om någon på andra sidan jordklotet tar sitt liv, då reagerar vi inte på det allt för mycket eftersom vi kanske inte ens vet om det. Om någon i staden där man bor trillar ner från ett tak och bryter nacken, då kan man undra vem det var och tycka synd om dess familj. Om bilen bakom dig plötsligt tappar kontrollen och kraschar, då kan du inte låta bli att tänka " tänk om det hade vart jag". Om någon nära dig får cancer så kan livet kännas meningslöst. Varje förlorad människa är en förlust för världen. För varje förlorat liv så sörjer någon. De som dör unga sörjs av många under en väldigt lång tid, de hade ju hela livet framför sig. De som dör av ålder har oftast familj som sörjer. Det finns åsikter om seriemördare och om de verkligen förtjänar att dö genom dödsstraff, varför inte låta dem ruttna i fängelse? Men någon sörjer alltid, för varje liv har någon gång varit värt lika mycket som alla andras. Men borde inte allas liv vara lika mycket värt vem man än är eller har varit?

   Jag hade hittat Sandra i badrummet. Innan hjärnan hann reagera och ta in det som jag sett så hade jag fiskat upp mobilen och ringt efter en ambulans. Försiktigt försökte jag att stoppa blodflödet från hennes armar och med låg röst yttrade jag ett antal lugnande ord, om de var för Sandra eller för mig själv vet jag inte.

   Jag tyckte att ambulansen tog lite väl god tid på sig, det handlade ju trots allt om liv och död. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte känna sorg, jag var bara stum. Chocken var för stor för mig, jag som trodde att vi hade det så bra. Jag kände mig besviken på mig själv, varför hade jag inte upptäckt det här tidigare? Kände jag inte Sandra så bra att jag kunde se om något var fel? Jag trodde att vi förstod varandra...

Efter ett par påsar blod och inlindade armar så vaknade Sandra upp. Jag kunde inte känna sorg, jag kunde inte gråta. Jag var bara rädd, rädd för vår relation, jag trodde att vi kände varandra bättre än så...

   Sandra såg på mig med trötta ögon. Jag satt tyst och väntade på att hon skulle säga något.

•-         Förlåt... Georg, jag...

•-         Jag trodde att vi kände varandra bättre...

•-         Det gör vi... det är bara jag som... som inte tänker.

•-         Vill du inte leva?

snart är den här ficen slut. 1-3 delar till bara.


Del 8

 Georg:

Jag satt i köket och läste en tidning. Gustav hade gått för att öppna dörren, Michelle och Sandra hade kommit.

•-         Georg, du ljög för mig! Michelle hade kommit in i köket.

•-         Vadå? Vad har jag gjort nu?

•-         Du sa att om du fick chansen skulle du prata med Sandra!

•-         Jaha?

•-         Men varför sitter du här då!?!

•-         Går jag dit på direkten verkar jag desperat.

•-         Men är du inte det då?

•-         Gumman, kom nu, vi ska inte lägga oss i. Sa Gustav och tog tag i Michelle.

•-         Georg, när hon såg tröjan började hon gråta! Hon satt och grät med tröjan i över en timme! Gå in dit nu! Hon saknar dig.

Jag såg på Michelles blick att hon inte tänkte ge sig. Men... hade hon verkligen gråtit för mig? Jag gick in i sovrummet men såg inte Sandra någonstans. Tröjan som Michelle "snott" låg på sängen tillsammans med en av Sandras huvtröjor. Jag såg att badrumsdörren stod öppen och styrde därmed stegen ditåt. Hon stod vid handfatet och plockade ihop alla sina saker från badrumsskåpet.

•-         Sandra...

•-         Min syster är smart... det måste jag medge. Att sno med din tröja var riktigt smart.

•-         Hon berättade hur du reagerade...

•-         Gjorde hon verkligen det? Sa hon varenda liten detalj?

•-         Hon sa att du grät...

•-         Berätta hon också om de här?!? Skrek Sandra och sträckte fram sina handleder mot mig. De var fulla av nygjorda skärsår. Jag ryggade tillbaka, hade hon verkligen...?

•-         Varför gjorde du såhär mot dig själv... Frågade ställde jag mer till mig själv än till Sandra.  

•-         För att jag älskar dig så mycket att jag själv knappt kan stå ut med det! Att vara utan dig så länge, att veta att jag inte kan ringa och bara prata, det tar kål på mig!

•-         Du kan inte göra såhär... du får inte göra såhär mot dig själv! Du... DU FÅR INTE!!!

•-         VAD HAR JAG FÖR VAL DÅ?!?! SKA JAG BARA GÅ VIDARE BARA SÅDÄR? DU VAR OCH ÄR FORTFARANDE MITT LIVS KÄRLEK!! OCH ÄVEN OM JAG BARA LEVT I 18 ÅR SÅ VET JAG DET!!!

•-         ...

Sandra började att gråta, hon vände sig om igen och fortsatte plocka ihop sina grejer. Jag gick fram till henne, ställde mig snett bakom med en hand på vardera sidan om handfatet, blockerade henne ifall hon plötsligt skulle gå. Hon slutade att plocka och såg bara ner i handfatet. Jag kysste henne på kinden men hon såg bort.

•-         Förlåt... viskade jag och gick sedan ut därifrån.

•-         Jag erkände nyss att du var mitt livs kärlek och du tänker bara gå härifrån?! Hörde jag bakom mig. Jag stannade upp och vände mig om.

•-         Du gjorde slut, inte jag. Sa jag kallt.

•-         Och du tänker inte ens kämpa för mig? Du tänker bara låta mig sitta och förstöra mig själv?!

•-         Du har inte sagt ett pip om att du vill ha mig tillbaka.

•-         Bäst för dig att du kommer till sjukhuset när jag hamnar i koma efter att Micha hittat mig i badrummet med UPPSKURNA ARMAR!!!

•-         Vad fan har hänt med dig? Vart är den Sandra som jag älskade?

•-         Hon finns kvar, men depressionen har tagit över henne. Hon kommer tillbaka om du gör det.

Sandras desperata ögon sökte efter svar, men var det verkligen jag som hade dem?

   När jag såg en tår leta sig fram ur Sandras öga brast det för mig också. Hur kunde detta hända? Hur kunde min Sandra göra såhär mot sig själv? Hon såg på mig, på mina tårar. Jag tog ett steg närmare henne, hon tog ett steg närmare mig. Jag gick ytterligare ett steg och hon gjorde detsamma. Avståndet mellan oss blev mindre för varje sekund och innan jag visste ordet av det fann jag mina läppar pressade emot hennes. Kyssen smakade salt av alla tårar. Men nu var hon min igen.

Michelle:

Vi hade hört skrik och höjda röster, men nu hade det varit tyst ett tag. Inga dörrar hade smällts igen och inga ursinniga systrar hade uppenbarat sig. Jag sa åt Gustav att jag skulle se till dem och gick ut ur köket. Jag hann inte längre än till vardagsrummet förrän jag såg dem. Georg satt i soffan med Sandra i sitt knä.

•-         Du är för fin för att förstöras. Sa Georg och kramade om Sandra hårdare.

•-         Du är för vacker för att dras med. Svarade Sandra och kysste honom på pannan.

•-         Du får inte göra sådär igen, du vet... skära dig... Georg smekte med handryggen över Sandras underarm. Har hon skurit sig?!

•-         Jag vet...

•-         Lova? Snälla lova!!!

•-         Jag lovar...

•-         Säg det.

•-         Jag ska inte skära mig mer...

•-         Jag vill inte förlora dig. Du är inte ensam om det.

•-         Förlåt för att jag skrek åt dig... jag menade inte... det bara blev så.

•-         Jag förstår.

•-         Jag saknade dig bara så mycket... och plötsligt stod du framför mig och såg allt som jag gjort mot mig själv. Varför pratade du inte med mig?

•-         Jag förstår.

•-         Jag ångrar verkligen att jag gjorde slut, jag vet inte vad jag tänkte med. Vet någon vad du tänkte med?

•-         Jag förstår, Sandra.

•-         Det är något speciellt med dig.

•-         Du är ganska unik själv. Du har det där lilla extra.

•-         Nu pratar du bara om dig själv...

•-         Sluta, kämpa inte emot. Ta emot istället.

Jag kände ett par armar slutas om min midja och en haka som mjukt placerades på min axel. Jag vred lätt på huvudet och gav Gustav en lätt kyss på kinden. Vi har aldrig haft några storbråk, jag har aldrig velat göra slut på det vi har, jag tror inte att han vill det heller. Nu när Sandra och Georg var tillsammans igen skulle allting bli som vanligt igen.

•-         Tom ringde, han och Annie har förlovat sig.

•-         Förlovning? Du driver med mig?

•-         Nej, ring och allt.

•-         Tom börjar växa upp tillslut. Skönt för dem, hoppas det kan gå lika bra för Sandra och Georg nu också... jag gillar inte att se min syster så svag, så skör.  

•-         Visste du om...?

•-         Ja... men jag ville inte berätta det för Georg, han var tvungen att få reda på det själv.

•-         Är det första gången?

•-         Nej... även om hon kanske vill få mig att tro det så är det inte det...

•-         Du tror att genom att de blir tillsammans igen så slutar hon?

•-         Nej, men jag hoppas att han kan hjälpa henne på rätt väg igen.

Hallon, apelsin, nöt, kakaobönor, pistage, ljus, vanlig, 70, 86 %... Frukt & mandel, Schweizernöt, Digestive, Daim, Non stop, Apelsinkrokant, helnöt, mintkrokant, dukat, gräddnougat, mörk och vanlig... Varför måste det finnas så många olika? Sen finns det Aladdin, Fortuna, Twist, Toblerone, chokladrullar, Noblesse och mycket annat. Hur ska man någonsin kunna välja EN sort?.

•-         Ursäkta, om du skulle köpa en av de här, vilken skulle du ta? Frågade jag en utav personalen.

•-         Själv gillar jag Apelsinkrokant, men hallon är också väldigt god... twistpåsen blandar ju allt... Till dig eller någon annan?

•-         Min fästmö.

•-         Fästmö? Vad ligger hon inne för?

•-         Vaknade nyligen ur sin koma.

•-         Hm... köp en Premium Hallon och en Twistpåse. Twisten är ju småbitar så det kan ätas lite då och då. Premium är en chokladkaka och kan avnjutas på sitt eget sätt.

•-         Så gör jag! Hur mycket blir det?

•-         5 euro.

•-         5?! Hm... aja hon är värd det.

•-         Det tror jag allt. Tack så mycket, hoppas att hon blir glad.

•-         Bäst för henne...

Del 7 Agera eller gå vidare

Annie:

   Det hade gått mer än en månad, jag hade jobbat aktivt med sjukgymnastiken och tack vare den goda form jag hade haft innan så kunde jag nu ta mig fram ganska bra. All muskelmassa hade ju inte försvunnit.  Jag tränade så pass mycket att läkarna nästan bad mig att trappa ner. Men min inre styrka var så starkt att jag inte kunde. Jag var tvungen att fortsätta kämpa.

   Jag hade precis kommit tillbaka på Lahja, min sjukgymnast. Vi hade hållit på i en och en halv timme tills hon sa att vi var tvungna att sluta, hon hade en annan patient. Lahja var bra, hon hade humor och brydde sig inte om att jag var tillsammans med en kändis. Hon kom bra överrens med alla i bandet, speciellt Bill. De hade många gemensamma intressen och ibland efter att Lahja slutat kom hon in till mig för att se om han var där.

   Klockan närmade sig fem, snart skulle Tom vara här, jag hade inte sett honom på snart tre veckor, de hade haft en massa konserter. Men nu skulle han äntligen komma. Jag tänkte tillbaka på vad som hände för fem veckor sedan, jag hade varit arg på honom, det borde ha vart tvärt om. Båda hade varit otrogna men hans situation var förståelig. Det finns ingen ursäkt för vad jag gjorde.

•-         Hej älskling! Tom dök upp i dörren med ett stort leende på läpparna.

•-         Hej gubben. Svarade jag och log. Vi hade inte pratat mer om det där med Bill.

•-         Titta vad jag har köpt! Tom drog fram en stor blombukett av rosor som han gömt bakom ryggen.

•-         Åh, Tom, de är underbara! Du vet att jag älskar rosor!

•-         Japp.

•-         Men de måste vart svåra att få tag på? Frågade jag och såg på de svarta, vita och röda rosorna.

•-         Du förtjänar det bästa. Svarade han och kysste mig.

•-         Tom... det är något jag skulle vilja prata med dig om.

•-         Okej, om vad?

•-         Bill.

•-         Vad är det med honom?

•-         Du kan inte allvarligt säga att du bara är okej med vad som hände mellan han och mig?

•-         Jag förlät dig för över ett halvår sedan.

•-         Men vi har inte pratat något mer om det...

•-         Vad finns det att prata om? Du gjorde ett misstag, det gjorde jag med. Men vi har båda förlåtit varandra nu, eller hur?

•-         Ja... men...

•-         Och Annie, även om du svor på ditt barns liv att du inte skulle göra om det-

•-         Wow, vilket löfte, mitt barn lever inte längre.

•-         Jag tror dig ändå. Jag har förlåtit dig flera gånger om inombords.

•-         Jag är glad att jag har dig, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, vart jag skulle vara nu om jag inte träffat dig den där kvällen. Om jag inte hade vågat gå fram till dig... Jag stod och fegade ett bra tag.

•-         Va? Gjorde du? Tom flinade stort.

•-         Ja... du var ju himla söt. Jag såg ner i täcket och rodnade.

•-         Du... det är du också. Och därför har jag en till sak åt dig.

•-         Köpte du choklad också? Frågade jag förhoppningsfullt.

•-         Haha, nej tyvärr. Tom skrattade och såg lurigt på mig.

•-         Men Toooom! Klagade jag.

•-         Jag köper sen. Men det är ju såhär... vi gjorde aldrig "Det" officiellt och vi har inte visat det på något sätt heller.

•-         Aha...?

•-         Annie... Tom gick ner på ett knä. Vill du gifta dig med mig? Han tog fram och öppnade en liten smyckesask, men ringen inuti var allt annat än liten, diamanten var grymt stor och därför också väldigt dyr.

•-         Tom, den är ju enorm! Utbrast jag.

•-         Det är inte första gången man hör det. Tom log stort och blinkade.

•-         Nej... det är klart.

•-         Så? Vad blir ditt svar?

•-         Ja! Ja, ja, ja, JA! Jag älskar dig!

Tom:

Jag drog in Annie i en djup och passionerad kyss. Nu var den lätta biten avklarad. Nu var det bara att hoppas på att Annie inte var en Bridezilla som skulle fixa allt för mycket inför det kommande bröllopet. Shit, jag ska gifta mig.

Jag gick ut för att köpa choklad åt Annie, hon skulle bestämt ha det och jag kunde inte göra något åt det. I korridoren hälsade någon på mig men jag var för upptagen med mina tankar för att reagera.

•-         TOM! Är du döv eller?

•-         Va-a? Jag ryckte till och vände mig om. Bill såg på mig irriterat.

•-         Vad är det med dig? Du ser ut som om du sett ett spöke.

•-         Eh, inte riktigt, men nära.

•-         Men vad är det då?

•-         Jag ska gifta mig.

•-         HAHAHAHA!!! Väldigt roligt Tom, verkligen troligt.

•-         Nej, jag är seriös, jag ska gifta mig.

•-         Tom, bara för att Annie är din första seriösa flickvän betyder det inte att ni ska gifta er.

•-         Jo, jag friade till henne. Hon sa ja.

•-         Sa hon ja? Friade DU?

•-         Ja, hela gå-ner-på-ett-knä-skiten och allt. Ring som kostade pengar.

•-         Här? Nu? Sjukhuset?

•-         Nu är det du som ser ut som om du sett ett spöke brorsan. Jag kunde inte undgå att skratta åt Bills min, jag hade aldrig sett honom så förvånad och rädd på en och samma gång.

•-         Men... så... ni ska gifta er?

•-         Tydligen.

•-         Känns det inte sådär typiskt då att när du väl skaffar flickvän så ska ni gifta er? Happy end liksom.

•-         Nej, det känns väl ganska bra.

•-         Ganska? Du kom och gick här som en zombie förut, Tom.

•-         Okej, det känns för bra för att vara sant. Det är sjukt, härligt, underbart, skönt!

•-         Snälla nyp mig, jag måste drömma, min bror ska inte gifta sig! AAAAAAAAJ! Tom, vad gjorde du sådär för?!??!

•-         Du sa ju åt mig att nypa dig. Skyll inte på mig!

•-         Men... aj....

•-         Lyssna nu, gå in till Annie, se hennes ring, du lär märka att jag är seriös. Jag skulle aldrig lägga ner så mycket pengar på något jag inte ville. Själv måste jag gå till cafeterian och köpa choklad. Hon sa tydligt "Kom tillbaka med eller kom inte tillbaka alls".

Georg:

*knack, knack*

•-         Jag kommer! Vänta... Jag drog på mig ett linne och joggade till dörren, förmodligen var det Gustav som stod på andra sidan eftersom han hade lovat att komma hit under dagen.

•-         Heeej, Georg! Får man komma in?

•-         Sa-

•-         Michelle, jag har inte bytt namn så vitt jag vet. Jag är här för att hämta några av Sandras saker, och sen hörde jag rykten om att Gustav skulle vara här.

•-         K-kom in...

•-         Har du lagt hennes saker på något speciellt ställe?

•-         Nej... de ligger i sovrummet...

•-         Georg... suck... jag vet att det är jobbigt. Men tyvärr verkar det som att Sandra har fått en knäpp eller något, hon pratar inte alls om dig... jag hatar det.

•-         Mhm... Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

•-         Men jag kan säga en sak, så fort jag tar upp Gustav eller någon annan av er och försöker prata om er så blir hon arg på mig och byter genast samtalsämne. Så det är ganska tydligt att hon fortfarande känner något för dig.

•-         Är du säker på det? Ett litet ljus tändes i mina ögon.

•-         100 %. Jag ska prata med henne sen när jag kommer hem igen. Oh, just det, du vet inte om det än ja...

•-         Vad? Vad vet jag inte om?

•-         Om du hänger med in i sovrummet och hjälper mig packa ihop grejerna så kan jag berätta.

Jag stängde dörren och gick lydigt efter Michelle in i sovrummet. En del av Sandras kläder låg slängda på en stol... det var hon som slängt dem där... jag hade inte rört dem... Resten låg kvar i garderoben. Michelle tog upp en t-shirt och såg på mig, hon gillade inte heller det här, även om hon försökte dölja det. Hon gick bort till sängen och tog upp en av mina tröjor som låg där, hon la den längst ner i väskan som hon hade med sig.

•-         Nu har hon en anledning att komma tillbaka. Eller åtminstone ha något för att komma ihåg dig. Hon gillar dig fortfarande, och jag tror till och med att hon älskar dig, hon inser det bara inte.

•-         Vad var det du ville berätta?

•-         Jag gör det här för dig Georg, för att jag vet att ni har en framtid ihop. Se till att prata med henne när hon kommer hit.

•-         Michelle... OM hon kommer hit, då ska jag utnyttja det och prata med henne. Men såvida inte hon visar något tecken på att hon fortfarande älskar mig... då måste jag gå vidare.

•-         Det kan bli lite svårare nu...

•-         Vad menar du?

•-         Min pappa är tillsammans med Tom och Bills mamma. De har flyttat ihop. De bor här, i Tyskland.

•-         Tyskland är ett stort land. Förresten är det ju bara du som bor med din pappa.

•-         Tyskland må vara stort men de bor nära Gustav och när tvillingarna, vilket innebär att de även bor nära dig. Och... Sandra har flyttat ifrån Sverige. Hon bor med mig, pappa och Simone.

•-         Så...

•-         Hon bor i närheten här. Hon ska plugga på distans tills hon har lärt sig tyska. Det tar en halvtimma att gå till oss härifrån. Jag ska övertala henne att komma hit och hämta resten av hennes saker imorgon. Och sen måste hon ju lämna tillbaka din tröja.

Med de orden plockade Michelle ihop resten av kläderna och gick. Jag stod kvar i rummet, såg på stolen där Sandras kläder nyss legat... hon skulle komma hit...