Angiesblog

Fick lite beröm av den här när jag la upp den på ett forum ^^ Så då kan jag ju lägga up den här och se om den blir omtyckt här med ;)

*pip, pip, pip, pip*

Jag vaknar av det jämna pipandet från hjärtmaskinen. Hjärtat slår i en jämn takt, jag suckar och reser mig stelt upp. Ryggen värker, benen är stela, ögonen svider och huvudet dunkar. Jag går bort till fönstret och drar undan gardinerna. Solen sticker i ögonen på mig och jag måste kisa för att det inte ska göra allt för ont.

Jag ser ut över staden, Berlin... ser ut över alla byggnader, alla människor som går på gatorna, helt ovetandes om vad som händer i det rum jag just nu befinner mig i.

   Jag vänder mig om och ser bort mot sjukhussängen. Där ligger världens underbaraste person och kämpar för sitt liv. Han andas genom en respirator, utan den är han död. Det är ett under att han överlevde egentligen... eller han ligger i koma... om man nu kan kalla det att han lever. Om bara ambulansen hade kommit lite tidigare...

Jag går fram till honom, stryker honom över håret och suckar högt. Jag rycker till av att min mobil vibrerar. Jag tar upp den och ser på displayen. "är du vaken? Jag är där om tio minuter"  Det är från Georg. Jag sms: ar tillbaka, " vaknade nyss, jag kommer och möter dig".  Jag ger Gustav en kyss på pannan och går sedan ut för att möta upp Georg.

När jag står där ute i vinterkylan så tänker jag tillbaka på det som hände för ett halvår sedan. De spelade en sommarkonsert, det var mitt på dagen, fansen skrek lika mycket som vanligt. Det hade hänt här i Berlin. Killarna hade sprungit ut för att ta en kort paus, Gustav stod kvar och lekte med publiken. Han hade börjat på vågen då det hände, en person hade klättrat upp i en telemast som fanns i mitten av publikmassan, precis när Gustav tog upp händerna för vågen avlossades ett skott. Ett skott som träffade honom två centimeter ifrån hjärtat.

Han som sköt dog strax efteråt, när han försökte ta sig därifrån blev han nedslagen av ett antal fans.

   Jag kommer ihåg hur jag såg Gustavs t-shirt förvandlas från ljusgrå till mörkröd. Hur han föll ihop på scen, fansens skrik, Georg när han sprang ut på scen och lutade sig över Gustav. Jag kommer ihåg antalet tjejer som jag armbågade när jag förtvivlat knuffade mig fram till scenen. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde när jag slängde mig över kravallstaketet och bröt handleden när jag landade på den hårda asfalten. Men trots det så hoppade jag upp på scenen med tårarna strömmandes ned för kinderna och sprang fram till Gustavs livlösa kropp. Jag ställde mig själv frågan varför någon ville skada en sådan underbar person.

•-         Georg! Georg! Är han?!?! Skrek jag i panik.

•-         NEJ, han andas fortfarande! Ambulans är på väg.

•-         SNÄLLA GEORG HAN FÅR INTE DÖ!!!

•-         Få inte panik Tanja! Han kommer att klara sig!

Ambulansen hade problem att komma fram pga. De stora folkmassorna. Polisen anlände strax efter för att gripa han som sköt, han låg nedanför telemasten, blåslagen och blödande, de tog han till sjukhuset "men" han avled på väg dit.

Jag väcktes ur mina tankar av att Georg kom gående emot mig. Det hade börjat snöa, stora lappvantar singlade ner från himlen.

•-         Hej, gumman. Hur är det med honom?

•-         Ingen förändring.

•-         Se till att behålla hoppet, det kommer att bli bra.

•-         Mm... ska vi gå in? Det börjar bli kallt.

•-         Ja, okej.

Vi gick sakta in men istället för att gå direkt till Gustavs rum så gick vi till cafeterian först.  Sen Gustav hamnade i koma har jag haft ätstörningar, jag äter inte lika mycket längre, nästan inget. Georg ser till att jag får i mig mat över huvudtaget. Jag gick och satte mig vid ett bord medan Georg gick och köpte mat. Han kom snart och satte sig mittemot mig med två smörgåsar och två te.

•-         Ät nu, sen går vi till Gustav.

•-         Georg. Sa jag med en klagande ton.

•-         Tanja du måste äta! Du blir bara skinn och ben annars!

•-         Men tänk om jag vill det då!

•-         Gustav skulle velat att du åt.

•-         Gustav ligger i koma... han har inget att säga till om.

•-         TANJA!

•-         Förlåt... jag har fortfarande svårt att hantera det här.

•-         Jag förstår dig, jag kan knappt förstå att det har hänt. Det känns fortfarande som igår.

Efter det förblev vi tysta och vi åt upp vår mat. Ingen av oss gjorde några försök att ens starta en konversation utan vi satt bara tysta. När vi båda var klara reste vi oss och gick mot Gustavs rum. Jag gick in med Georg tätt bakom mig, Gustav låg där, oförändrad.

•-         jag kan inte stanna länge, jag kom bara för att se till att du åt något. Jag har en intervju om ungefär en timme så jag måste gå om fem minuter. Sa Georg och såg medlidande på mig.

•-         Men det är skönt att du kom hit i alla fall en liten stund.

•-         Mm...men jag bör nog dra nu. Håll uppe hoppet!

Han gav mig en lång kram innan han gick. Han har varit ett enormt stöd till mig under det senaste halvåret, om jag får några problem så är det honom som jag ringer.

Jag gick fram till Gustav, såg på honom, tårarna började rinna igen. Jag kunde inte förstå att den person som jag älskade mest i hela världen, låg där, halvdöd. Den person som betydde mest för mig, fanns knappt längre. Idag var vår... förlåt... idag skulle ha varit vår ett års dag. För exakt ett år sedan idag så träffades vi. Men jag hade inte varit trogen... på ett sätt så flirtade jag med en annan, men det blev aldrig mer än så. Jag klarade inte av mer än så...

Jag böjde mig fram och kysste honom på pannan en gång till.

•-         förlåt mig. Viskade jag och strök honom över håret.

   Jag såg på hans ansikte, hans en gång så vackra ansikte, nu var det bara blekt... hans en gång så röda läppar var blålila. Jag förstod inte hur allt kunde bli så fel.

   *pip, pip, pip, piiiiiiiiiiiiip*

Gustavs hjärta stannade. Det vanliga pipandet blev ett långt tjutande och läkare kom inrusande i rummet. De försökte rädda hans liv men jag visste redan nu att han var borta. Han skulle inte komma tillbaka. Han har vart död i ett halvår för mig. Det fanns ingen chans att han skulle komma tillbaka.

   Jag gick ut ur rummet, sprang mot utgången, ut i den yrande snön.

•-         GEORG! Skrek jag ut i kylan.

•-         Vad? Hörde jag bakom mig.

•-         Han...finns inte längre.

•-         Jag är ledsen... jag såg hur han började darra på underläppen.

•-         Det kommer att ordna sig.

Begravningen var jobbig, ovanligt jobbig. Jag har aldrig sett så många människor på en enda begravning, och jag har vart på många. Jag grät genom hela begravningen, tårarna rann konstant och man kunde alltid höra mig snyfta, vad som än hände.

   När Georg gick upp och höll ett kort minnestal... då brast det rejält för mig. Det gjorde så ont i hjärtat att höra alla de där fina sakerna om Gustav... få veta hur väl de egentligen kände varandra... det var så mycket som jag inte visste om honom. Gustavs mamma höll om mig där jag satt, skakade av gråt.

   Precis när Georg och jag skulle åka ifrån begravningen kom Gustavs mamma fram till oss. Hon hade ett svagt leende på läpparna trots omständigheterna.

•-         Tanja, Georg, jag har en liten sak att berätta för er.

•-         Mhm.

•-         Gustav kom och sa en sak till mig strax innan Det hände. Han sa att om något skulle hända honom som gör att han själv inte kan säga detta så skulle jag göra det.

•-         Vad var det han sa?

•-         Han ville att du, Tanja, skulle vara lycklig. Trots det som hänt så ska du inte gå och sörja, du måste gå vidare och leva ditt liv. Det samma gäller för dig Georg. Ni kunde inte ha gjort något, det som har hänt har hänt.

•-         Men jag önskar att det inte hänt alls... att det bara är en hemsk dröm.

•-         Ni två ska vara lyckliga, tillsammans. Gå vidare, men glöm ej bort. Det var Gustavs önskan.

•-         Jag respekterar hans önskan, men jag och Georg-

•-         Skäms inte för känslorna ni känner. Kärlek är inget som man själv kan påverka, det kommer av sig självt. Jag såg det redan efter två månader. Och jag har inget emot det.

Det kan verka respektlöst att gå vidare så fort. Det tog tre månader innan jag och Georg blev tillsammans officiellt. Tidningarna hittade på historier om att jag vänsterprasslat med Georg hela tiden och att alla tårar var oäkta. Löjligt. Jag älskade Gustav av hela mitt hjärta, det gör jag fortfarande, men jag var tvungen att släppa in Georg också. Jag var tvungen att gå vidare, det gjorde jag genom att låta mig älska någon annan. Jag har inte dåligt samvete över det.