Angiesblog

Ny novell plus ett kort utdrag ur en påbörjad.

It's hard to say I'm sorry
It's hard to stand here alone
you're that someone
I can't get you off my mind

Jag trodde inte att det skulle göra såhär ont. Att skiljas från dig skulle inte vara såhär svårt. Jag skulle klara av det och jag skulle inte må så dåligt som jag nu gör. Men hjärtat svider mer än någonsin och tårarna rinner konstant. Det finns inget slut på det. Det har vart såhär i en vecka och det känns som om det aldrig kommer att sluta. 

Jag ser rubrikerna framför mig ständigt. Jag lyssnar på radion och det gör så ont att höra din röst. Jag slår på tv: n och det första jag ser är dig. Jag öppnar min dator och ser direkt en bild på dig. Väggarna i mitt rum är fortfarande klädda med bilder på dig... och mig... tillsammans.

Jag kan inte sluta tänka. Har jag gjort ett misstag? Men jag vet att jag inte kan ändra det förflutna och jag kan inte ta tillbaka det som jag har gjort. Det är omöjligt. Men ändå... jag vet inte om jag skulle ändra det förflutna om jag kunde... Jag vet inte om jag skulle ha sagt de där orden som fick mig att må såhär. För jag klarar inte av att leva i en lögn.

Jag försöker att glömma dig. Jag försöker att skifta tankarna till något annat men det är näst intill omöjligt. Eftersom du finns överallt, eftersom jag ständigt får blickar från folk, eftersom många vet vem jag är. Jag kan inte gå genom stan obemärkt. Jag känner mig ständigt bevakad. Ständigt omtalad.

Jag öppnade upp min dator, öppnade ett tomt dokument, började skriva.

Jag ville inte att det skulle bli såhär. Men jag är fortfarande övertygad om att det var den bästa lösningen för oss båda. Du vill inte leva med någon som ständigt tvingas ljuga för dig, det vet jag. Jag kan inte säga 'Jag älskar dig' med gott samvete när jag vet att jag inte menar det. Kan du förlåta mig eller kommer du alltid att vara arg på mig? Eller arg kanske inte är det rätta ordet... besviken? Jag mår dåligt för hur det blev men jag kan inte göra något åt det nu, det är för sent.

Jag visste att det inte skulle hjälpa något. Jag förväntade mig inget svar. Men kanske lättade det mitt samvete lite grand... eller... så lurar jag bara mig själv och tror att jag ska må bättre av det. Ett sätt att må bra, fastän det snarare gör allting värre. Att försöka "sluta fred" med dig... hur ska det gå? Jag kan inte förvänta mig att du ska förlåta mig. Jag kan inte förvänta mig att du ska förstå hur ont det gör. Jag kan inte förvänta mig att det där ska få dig att må bättre.

Klistrade in det i ett mail och skickade iväg det. Det hamnar väl bland all fanmail. Det blir förmodligen raderat. Du ser min mail adress och trycker på "Delete" på direkten. För varför skulle du vilja läsa min ursäkt. Min patetiska ursäkt. Mitt patetiska försök till ursäkt.

En gång var det du och jag. Det är det inte längre. Förvänta dig inte att jag ska glömma den tid vi hade tillsammans. För den var underbar. Tro inget annat. Tro inte att du inte var värd den tiden. Tro inte att du inte var värd att vara med mig. För det är snarare tvärtom. Jag var och är fortfarande bara en vanlig osynlig tjej, eller... det där med osynlig gäller ju inte längre... men du såg mig och du valde mig. Du ville vara med mig. Jag förstod aldrig varför och det gör jag fortfarande inte. Men snälla klandra inte dig själv. För det var allt mitt fel. Det var mitt fel att allt rasade. Det var mitt fel att det blev som det blev.

Jag sitter och pratar med mig själv... vad tänker jag med... jag pratar med mig själv, till dig. Jag tror på allvar att du hör vad jag säger och att du förstår vad jag menar. Men du är flera mil bort, du vet förmodligen inte ens vart jag är. Ser du, jag fortsätter! Jag pratar och pratar och kan inte sluta. För jag tror att du ska dyka upp utanför min dörr när som helst och säga att du fortfarande vill ha mig. Jag tror att du ska förlåta mig. Fan vilken idiot jag är...

'knack, knack'

Jag är en idiot som hör i syne. Hör i höre. Jag trodde att du nyss knackade på min dörr. Jag trodde att du kom hit för att försöka få mig tillbaka. Jag trodde att du skulle övertala mig och få mig att inse vilken idiot jag är.

'knack, knack'

Jag måste sluta höra vad jag vill... för jag vet att du inte står utanför dörren.

'knack, knack'

Jag vet att du inte står utanför dörren men jag måste ändå öppna. För tänk om... tänk om. Nej tänk inte om, få inga förväntningar, få inga hopp. För varför skulle du stå där?

'knack, kn-'

Jag måste sluta tro att jag inbillar mig... och jag borde sluta prata för mig själv

'du trodde inte att det var jag?'

I thought I was right, but I guess I was wrong.

I'd been searching to find my special love. Not the ordinary kind of love, but a special kind. You know that kind of love that never fades away. That kind of love that sticks to you through your entire life. Yes, that kind of love.

A year ago I thought I'd found it. There was this special guy with a special look and a special kind of personality. I found nothing about him that was ordinary. But he turned out to be just like everybody else.

•-         Om min värld rasar, vad gör du då?

•-         Jag bygger upp den.

•-         Om jag inte orkar mer, vad gör du då?

•-         Jag får dig att orka.

•-         Om jag vill dö, vad gör du då?

•-         Jag får dig på andra tankar.

•-         Om jag dör, vad gör du då?

•-         Jag lever vidare.

•-         Hur kunde du låta det ske?

Du såg mig tyna bort framför dig, men du stod bara där. Jag försvann bit för bit men du brydde dig inte. Jag dog, och du rörde inte en min. Jag förstördes inifrån på grund av dig, du visste om det och du njöt utav det. Det var din avsikt hela tiden, att döda mig. Att se till att världen blev för mycket för mig och tillslut dra mig över gränsen. Du visste att jag skulle göra såhär... du försökte inte ens förhindra det. Har du inget samvete?

Nu lever jag ett liv i fångenskap. Jag har mitt rum, mina fyra slitna väggar med ett litet så kallat fönster. Jag har mitt tak, mitt smutsiga golv, min hårda säng, mitt äckligt bruna skrivbord med den vidriga gula lampan på och jag har min lilla icke existerande garderob. Jag vet inte ens varför jag kallar det för mitt, det tillhör inte mig. Det tillhör anstalten. Det enda som är mitt är kläderna i garderoben, mitt skrivblock, min mobiltelefon och min mp3 spelare. Allt annat har jag fått från anstalten.

Jag har kvar två kompisar... utanför allt detta. Alla andra har svikit mig. Alla andra har dragit sig undan i rädsla. De tror att det jag har är smittsamt, de tror att de kan dras in i det. Men jag har ingen sjukdom, jag är inte sjuk. Jag mår bara dåligt. Jag har mått dåligt för länge. Det är därför jag är här. Och det är på grund av dig. Du var min bästa kompis, den som jag litade mest på. Du svek mig, jag förstår fortfarande inte varför. Varför gled vi ifrån varandra? Vad hände? Du sa att du aldrig skulle svika mig, du sa att vi alltid skulle hålla ihop. Jag trodde mer på dig än på min pojkvän. Jag trodde att min pojkvän skulle svika före. Men nu är det han som står kvar vid min sida, inte du. Det är han som ringer mitt i natten för att höra hur det är med mig, inte du. Det är han som hälsar på varje dag i ett försök att få mig att må bättre, inte du.

Du sa att du skulle leva vidare. Du skulle inte bry dig om jag dog, det är indirekt vad du sa. Du skulle leva vidare som vanligt och inte älta det förflutna. Vill du veta vad Billy svarade? Jag återupplivar dig. Han skulle inte låta mig dö. Han skulle se till att jag överlevde. Han håller sitt löfte, precis som du. För du bryr dig inte längre. Billy ser till att jag överlever, han är en av de få anledningar till varför jag vill leva. Jag älskar honom och vill aldrig släppa honom. En sådan bra människa får inte försvinna ifrån mig. Försvinner han har jag bara en anledning kvar att leva och jag vet inte om det räcker. Jag behöver minst två.

Jag kan inte längre styra mitt liv på samma sätt som förut. Fast jag antar att jag inte hade så mycket kontroll över mitt liv förut heller... det var omgivningen som styrde mig, det gör den nu också. Det kommer in en tjej på morgon och väcker mig, hon ropar ner mig till köket för frukost, hon ger mig lunch och ibland gör vi någon aktivitet. På kvällen är det en kille som gör middag, vi ser på tv eller spelar kort och sedan får jag göra vad jag vill fram tills klockan 23, då är det släckning. Jag får bara ha två besökare på en och samma gång. Vilket innebär att mamma och pappa får komma i skift om de ska ta med något utav mina syskon. Men det blir inte så ofta... det händer att de kommer tillsammans två gånger i veckan, jag har sagt att jag inte vill att mina syskon ska se mig i det skick jag är i... Tre gånger i veckan måste jag gå ut, jag får inte sitta inne hela dagarna. Jag är nog ganska... lätt att kontrollera, för de har en del problem med de andra. Mig får de lätt ut på en promenad, jag orkar inte käfta emot. Jag vet att det bara kommer att ta längre tid för mig att komma härifrån då. Jag tror att de har fått ett visst förtroende för mig. I början var jag inte så duktig... jag gjorde oftast som jag ville och vägrade äta i början... men jag insåg att det inte fungerade, jag ville ut. Så länge jag sköter mig får jag göra det mesta... De ger mig mer frihet, jag måste inte vara med på alla aktiviteter om jag inte vill men jag brukar vara med ändå... bara för att få tiden att gå.

Imorgon har jag varit här i ett halvår. Det är längre än vad jag trodde men jag tror att de ser vad jag gömmer inom mig... min terapeut anser inte att jag är hel än, det är fortfarande många bitar som måste sättas ihop. Det var inte skolan som förstörde mig... eller folket som gick där. Det var det faktum att du bara stod och såg på. Du höll inte ditt löfte om att du skulle få mig på andra tankar och bygga upp min värld. Tillslut orkade jag inte mer. Billy vill inte se dig mer, det vet du, eller hur? Han skyller detta på dig och han är inte ensam om det.

Jag fick ett sms häromdagen. "Hur mår du idag? Kan jag komma över om en timme? Jag drömde om dig inatt, jag saknar dig älskling." Det var från Billy. Jag svarade ja. Jag saknade honom lika mycket och jag behövde honom. Jag hade inte haft hans armar omkring mig på fem dagar, han hade varit bortrest... Skåne. När jag såg honom slängde jag mig omkring honom. Han blev förvånad. Hade inte sett mig så pigg och glad på länge. Han kommer hit idag också. Han har sagt att han tror att jag snart kommer att få åka hem. Jag hoppas att han har rätt.

En månad senare...

Jag pratade med min terapeut idag. Hon frågade om jag gillade att skriva. Jag svarade ja. Hon tog upp ett block och läste högt ur det. Det var en utav mina texter. Den handlade om min längtan att komma ut härifrån och hur jag ansåg mig själv vara tillräckligt mogen att komma ut. Hon frågade mig om jag fortfarande ansåg mig själv hel och kapabel att bli utsläppt. Jag sa att jag längtade efter ett liv igen, jag orkade inte med depressionen och svältandet igen, jag ville bara leva. Hon berömde mina ambitioner och sa att jag var nära. Hon ville ha mig en vecka till, ha ett samtal varje dag och se om hon ansåg mig hel. Jag blev överlycklig. Jag blev så lycklig att jag reste mig upp och gav henne en kram. Jag fick ett leende till svar.

Tänk om jag ska få komma ut. Jag ringde genast Billy och berättade det för honom. Han jublade i telefon och sa att han kunde komma över om han fick. Tyvärr skulle mina föräldrar komma så han var tvungen att vänta... men han kommer imorgon, då ska jag ta med honom ut. Jag fick tillåtelse att åka till parken och åka skridskor med honom. Såklart måste en vårdare följa med men jag får åtminstone åka dit.

Det känns som att det går lite väl fort ändå. Jag har varit här i sju månader, när jag kom in var jag utmärglad, deprimerad och besvärlig. Jag ville inte göra något annat än sitta på mitt rum, ensam. Mina föräldrar fick inte hälsa på mig, bara Billy. Det tog en månad för mig att komma till insikt. Ville jag härifrån var jag tvungen att skärpa mig. Nu har jag ett BMI på 18,8. Det är 1,7 högre än vad jag hade när jag först kom hit. Jag är på väg uppåt. Men tänk om jag redan får komma ut, ett halvår bara? Visst är jag glad men det känns overkligt... Det kanske är för att jag är utan dig nu. Jag har ingen som tynger ner mig och hindrar mig från att må bra.

Ett år senare...

Jag fick komma ut. En vecka och sedan fick jag komma ut. Jag kan inte påstå att jag saknar stället. Men det var dock en del av mitt liv i över ett halvt år. Vill du veta vad som hände när jag kom ut? Jag och Billy flyttade ihop. Mina föräldrar tyckte att jag var för ung, jag var trots allt bara 17 ½. Men det kändes rätt. Det tog inte lång tid förrän Billy friade heller. Jag vet att det låter otroligt och att det gick fort. Men det kändes rätt... Det känns som att vi hör ihop. Vi ska gifta oss i augusti. Det är ett par månader dit men... det känns bra.

Du tror nog att jag ska ge igen med samma kort. Att jag ska förstöra ditt liv och döda dig på samma sätt som du dödade mig. Men jag är inte som du. Jag är en bra människa som vet vart gränsen går, vad man gör och vad man inte gör. Jag ska leva vidare, du kommer att se mig. Men jag tvivlar på att du kommer tro det du ser...

The end!!

Jag har ett alternativt slut....

Du dödade mig och nu ska jag döda dig. Jag tänker kasta dig i brasan och se dig brinna upp. Se hur lågorna slickar din livlösa kropp, se hur din päls förkolnar och hur dina ögon smälter. Det kommer inte att finnas något kvar av dig... teddy

Jag ville förlöjliga den lite.....             

Lite blandade dikter... eller vad man nu ska kalla dem, från december månad. Märker en tydlig humörsväng... men ja... livet ändras varje minut.

Men jag har gett upp hoppet

Det finns inget vi

Det har aldrig funnits ett vi

Och det kommer aldrig att finnas ett vi

Jag försöker att gå vidare

Men du finns ständigt där

Det går ibland

Men du kommer ständigt tillbaka

Du skyllde på mig

För något som du själv gjort

Jag ville inte detta

Jag ville leva lyckligt

Men nu lider jag istället

Jag får synda för ditt brott

Varför kan du inte bara försvinna?

Stick! Dra!

Jag skiter i hur bara du gör det

Sending shivers up my spine

Your breath, hot against my skin

Makes me wanna commit a sin

Your voice, so beautiful in my ear

Makes me unable to think clear

Ett begär, som äter en inifrån

En längtan, så svår att motstå

En dröm, omöjlig att uppnå

Begäret äter upp en

Längtan blir för svår att motstå

Och drömmen blir sann

Begäret är kärlek

Längtan är en viss person

Och drömmen ett lyckligt förhållande

Förändring är något alla går igenom

Vissa tydligare än andra

Förändring på gott... och ont

Man kanske inte tror att det påverkar någon...

För att det är en sån liten sak

Men det påverkar alltid någon

Jag trodde aldrig att det här kunde bli verklighet

Jag trodde aldrig att jag skulle få sån tur

Kan man verkligen kalla det tur?

Jag menar man kan ju inte ha tur när det gäller känslor

Kanske kan säga att... ja jag vet inte.

Känslor är bara känslor... de går liksom inte att göra något åt

En del säger att känslor i form av kärlek, är ett misstag

Då är det ett väldigt underbart misstag jag har råkat ut för

Hans närhet var något jag hade vant mig vid

Det var mysigt att ha någon så nära

Men vad händer om man går över gränsen?

Kan man gå tillbaka till det som man hade innan?

Eller är allt förstört?

Jag ville gå över gränsen

Kosta vad det kosta vill

Jag ville ha honom

För några dagar sedan fick jag en skrivknäpp och var tvungen att skriva ner massa saker. Detta är resultatet.

Jag ville se en öppning

Jag ville se ett ljus

Jag ville se ett slut på tunneln

En blick från dig brukade göra världen full av färg

Men den senaste blicken... är omöjlig att förstå

En tom blick, inga känslor alls

Jag såg ljuset på tunneln

Du blockerade vägen

Släpp ut mig

Jag vill inte vara din längre

Säg inte att du älskar mig

För jag vet att du inte menar det

Lek inte med mitt hjärta

För jag vet att du inte vill ha det

Väck inte mina känslor

För jag vet att du inte kan besvara dem

Se inte min själ

Du kommer att bli besviken

Glöm inte bort vem jag är

Glöm inte mitt namn

Glöm inte min personlighet

Glöm inte vem det är du egentligen pratar med

Du kanske tror att jag är någon

Men jag är egentligen motsatsen

För framför dig kan jag inte vara mig själv

Jag tvingar mig själv att fejka

En gång var du den enda som fanns i mina tankar

Den enda som jag hade plats för i mitt hjärta

Men något hände, och nu finns du knappt kvar

Någon annan tog din plats

Någon annan var mer värd än dig

Men jag har inte hjärta att berätta det för dig

För jag vill verkligen inte såra dig

Även om jag vet att du inte känner samma som jag

Du väckte mitt hjärta till liv

Jag som börjat tro att jag inte hade något

Så vad gör jag nu?

Mitt hjärtas slag börjar avta

Du framkallar inte längre liv

Tänk om jag kunde bli sedd av dig

Att betyda något i dina ögon

Att vara någon annan än bara en i mängden

Egentligen så orkar jag inte

Men jag står ut för din skull

Jag vill inte bryta ihop framför dig

Vill inte att du ska se hur förstörd jag är

Så det är tack vare dig

Som jag inte rasar samman

Fan nu har jag fått nog

Av allt ditt svek, av dina ord

Du lovade mig ett nytt liv

Men du gjorde mig bara mer självdestruktiv

Du manipulerade mina tankar

Och lekte med mitt hjärta

Nu jag här hemma går runt och vankar

Försöker att dölja min smärta

För i mitt hjärta syns tydligt spår

Ärr som du lämnat kvar

men jag ska klara det, jag tror att det går

jag kan ej visa mig sårbar

du ska ut ur mitt liv

ut ur mitt hjärta

detta gör jag på eget initiativ

för att bespara mig all denna smärta

Del 10

År 2012

•-         Don't drink and drive! Det kan låta klassiskt eller självklart men det är många som bara låter det passera och tänker att "en gång gör väl inget, jag ska ju bara hem". Tänk en gång till, beställ en taxi eller gå! Att sätta sig bakom ratten med alkohol i kroppen är det största misstag man kan göra som människa. Jag vet vad jag pratar om, jag gjorde själv misstaget och förlorade den person som jag älskade mest här i livet. Det går inte en dag utan att jag tänker på det och jag skäms för varje dag som går.

Jag tackade för mig och gick av scen. Jag hade gjort detta nästan 100 gånger men det var fortfarande svårt att hålla tillbaks tårarna. Minnet utav Sandra verkade bli starkare för varje gång jag talade om henne, men samtidigt blev minnet utav kvällen då hon dog svagare, de mindre detaljerna försvann allt mer.

   En tjej i 20-års åldern kom fram till mig, hon höll hårt i en bok och såg blygt på mig. Jag kunde nätt och jämt se titeln på boken. "Ett misstag på liv och död". Även om jag bara såg de två första orden förstod jag att det var den boken... jag hade ju själv skrivit den.

•-         Hej, Georg. Jag ville bara säga att det är väldigt starkt gjort utav dig att kunna stå däruppe och prata inför så många människor om Sandra. Jag kan förstå hur jobbigt det är för dig, en utav mina kompisar gjorde samma misstag och jag vet hur mycket det plågar honom.

•-         Förhoppningsvis så finns det någon som lyssnar. Kanske man kan hindra något mer dödsfall.

•-         Om du inte har något emot det så... skulle du kunna signera min bok?

•-         Eh, visst. Vad heter du? Jag tog emot boken och såg frågande på henne.

•-         Jill.

•-         Varsågod, Jill. Ha en bra dag. Jag räckte över boken till henne och såg henne gå långsamt därifrån. 

•-         Inte för att pressa dig Georg, men du måste försöka komma upp på banan igen.

•-         Jo, jag vet det Gustav.

•-         Det har gått fyra år.

•-         Michelle har väl inte kommit över det? Eller hur?

•-         Inte direkt, nej.

•-         Så vad säger dig att jag ska kunna det?

Tom:

•-         PAPPAAAAAA!!!

•-         Suck... ja, vad är det?

•-         Christoffer slog miiiiiiiigggg!!!!!

•-         Det gjorde jag inte alls!!

•-         Sluta bråka! Annars får ni inte följa med på nästa konsert.

•-         ...

•-         Såja, mycket bättre.

•-         Du vet att det där inte kommer funka länge till. Snart har ni ju uppehåll igen.

•-         Älskling, då har jag andra utpressningsmetoder. För jag orkar verkligen inte höra på deras gnäll! Varför måste tvillingar vara så jobbiga? 

•-         Du har aldrig tänkt på hur du var när du liten? Du och Bill?

•-         Men det var annorlunda, vi var pojkar. Det där är en tjej och en kille! Där tjejen alltid slår hårdast... suck... kan vi inte anmäla Christoffer till någon hockeyförening eller något? För att tuffa upp honom lite.

•-         Lär honom spela gitarr istället. Fast hockey funkar ju också, men det blir du som skjutsar honom till träningarna.

Bill:

Hela världen rasar samman

Mörkret kryper sig på mig

Väggarna kommer närmre

Jag hör röster som hånar mig

Hånar mig för att jag är ensam

För ända sen du försvann

Har jag levt i ett evigt mörker

Där finns inga leenden

Där finns inga skratt

Utan dig förlorar jag mig själv

Rösterna får mig att tro

Att tro att jag inte är någon

At jag inte längre behövs

Att jag borde dö

Jag har inget syfte på jorden

•-         För ända sen du försvann... fan...

•-         Vad är det som är fel?

•-         Jag förstår inte hur vi ska kunna framträda med den här. Den blir för personlig...

•-         Hur menar du?

•-         Du vet jävligt väl vad jag menar.

•-         Förlåt, Bill... jag går...

•-         Nej, Patricia. Stanna... det är bara det att...

•-         Jag förstår Bill. Men jag åker hem så länge, ska jag hämta Alice hos Michelle eller gör du det?

•-         Jag kan göra det, så kan jag höra med Gustav vad han tycker om låten...

•-         Vi ses sen då älskling.

•-         Vi ses.

You are my light

When everything feels dark

You are my shelter

In the hurricane

You are my warmth

When it's cold outside

What would I do without you

You are my everything

So what will I do

If you leave me

Without you I don't exist

The End

Del 9

Georg:

Ett liv är så skört. Vi vet det inte alltid själva, men det finns små saker i vardagen som påminner oss om det. Om någon på andra sidan jordklotet tar sitt liv, då reagerar vi inte på det allt för mycket eftersom vi kanske inte ens vet om det. Om någon i staden där man bor trillar ner från ett tak och bryter nacken, då kan man undra vem det var och tycka synd om dess familj. Om bilen bakom dig plötsligt tappar kontrollen och kraschar, då kan du inte låta bli att tänka " tänk om det hade vart jag". Om någon nära dig får cancer så kan livet kännas meningslöst. Varje förlorad människa är en förlust för världen. För varje förlorat liv så sörjer någon. De som dör unga sörjs av många under en väldigt lång tid, de hade ju hela livet framför sig. De som dör av ålder har oftast familj som sörjer. Det finns åsikter om seriemördare och om de verkligen förtjänar att dö genom dödsstraff, varför inte låta dem ruttna i fängelse? Men någon sörjer alltid, för varje liv har någon gång varit värt lika mycket som alla andras. Men borde inte allas liv vara lika mycket värt vem man än är eller har varit?

   Jag hade hittat Sandra i badrummet. Innan hjärnan hann reagera och ta in det som jag sett så hade jag fiskat upp mobilen och ringt efter en ambulans. Försiktigt försökte jag att stoppa blodflödet från hennes armar och med låg röst yttrade jag ett antal lugnande ord, om de var för Sandra eller för mig själv vet jag inte.

   Jag tyckte att ambulansen tog lite väl god tid på sig, det handlade ju trots allt om liv och död. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte känna sorg, jag var bara stum. Chocken var för stor för mig, jag som trodde att vi hade det så bra. Jag kände mig besviken på mig själv, varför hade jag inte upptäckt det här tidigare? Kände jag inte Sandra så bra att jag kunde se om något var fel? Jag trodde att vi förstod varandra...

Efter ett par påsar blod och inlindade armar så vaknade Sandra upp. Jag kunde inte känna sorg, jag kunde inte gråta. Jag var bara rädd, rädd för vår relation, jag trodde att vi kände varandra bättre än så...

   Sandra såg på mig med trötta ögon. Jag satt tyst och väntade på att hon skulle säga något.

•-         Förlåt... Georg, jag...

•-         Jag trodde att vi kände varandra bättre...

•-         Det gör vi... det är bara jag som... som inte tänker.

•-         Vill du inte leva?

Del 7 Agera eller gå vidare

Annie:

   Det hade gått mer än en månad, jag hade jobbat aktivt med sjukgymnastiken och tack vare den goda form jag hade haft innan så kunde jag nu ta mig fram ganska bra. All muskelmassa hade ju inte försvunnit.  Jag tränade så pass mycket att läkarna nästan bad mig att trappa ner. Men min inre styrka var så starkt att jag inte kunde. Jag var tvungen att fortsätta kämpa.

   Jag hade precis kommit tillbaka på Lahja, min sjukgymnast. Vi hade hållit på i en och en halv timme tills hon sa att vi var tvungna att sluta, hon hade en annan patient. Lahja var bra, hon hade humor och brydde sig inte om att jag var tillsammans med en kändis. Hon kom bra överrens med alla i bandet, speciellt Bill. De hade många gemensamma intressen och ibland efter att Lahja slutat kom hon in till mig för att se om han var där.

   Klockan närmade sig fem, snart skulle Tom vara här, jag hade inte sett honom på snart tre veckor, de hade haft en massa konserter. Men nu skulle han äntligen komma. Jag tänkte tillbaka på vad som hände för fem veckor sedan, jag hade varit arg på honom, det borde ha vart tvärt om. Båda hade varit otrogna men hans situation var förståelig. Det finns ingen ursäkt för vad jag gjorde.

•-         Hej älskling! Tom dök upp i dörren med ett stort leende på läpparna.

•-         Hej gubben. Svarade jag och log. Vi hade inte pratat mer om det där med Bill.

•-         Titta vad jag har köpt! Tom drog fram en stor blombukett av rosor som han gömt bakom ryggen.

•-         Åh, Tom, de är underbara! Du vet att jag älskar rosor!

•-         Japp.

•-         Men de måste vart svåra att få tag på? Frågade jag och såg på de svarta, vita och röda rosorna.

•-         Du förtjänar det bästa. Svarade han och kysste mig.

•-         Tom... det är något jag skulle vilja prata med dig om.

•-         Okej, om vad?

•-         Bill.

•-         Vad är det med honom?

•-         Du kan inte allvarligt säga att du bara är okej med vad som hände mellan han och mig?

•-         Jag förlät dig för över ett halvår sedan.

•-         Men vi har inte pratat något mer om det...

•-         Vad finns det att prata om? Du gjorde ett misstag, det gjorde jag med. Men vi har båda förlåtit varandra nu, eller hur?

•-         Ja... men...

•-         Och Annie, även om du svor på ditt barns liv att du inte skulle göra om det-

•-         Wow, vilket löfte, mitt barn lever inte längre.

•-         Jag tror dig ändå. Jag har förlåtit dig flera gånger om inombords.

•-         Jag är glad att jag har dig, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, vart jag skulle vara nu om jag inte träffat dig den där kvällen. Om jag inte hade vågat gå fram till dig... Jag stod och fegade ett bra tag.

•-         Va? Gjorde du? Tom flinade stort.

•-         Ja... du var ju himla söt. Jag såg ner i täcket och rodnade.

•-         Du... det är du också. Och därför har jag en till sak åt dig.

•-         Köpte du choklad också? Frågade jag förhoppningsfullt.

•-         Haha, nej tyvärr. Tom skrattade och såg lurigt på mig.

•-         Men Toooom! Klagade jag.

•-         Jag köper sen. Men det är ju såhär... vi gjorde aldrig "Det" officiellt och vi har inte visat det på något sätt heller.

•-         Aha...?

•-         Annie... Tom gick ner på ett knä. Vill du gifta dig med mig? Han tog fram och öppnade en liten smyckesask, men ringen inuti var allt annat än liten, diamanten var grymt stor och därför också väldigt dyr.

•-         Tom, den är ju enorm! Utbrast jag.

•-         Det är inte första gången man hör det. Tom log stort och blinkade.

•-         Nej... det är klart.

•-         Så? Vad blir ditt svar?

•-         Ja! Ja, ja, ja, JA! Jag älskar dig!

Tom:

Jag drog in Annie i en djup och passionerad kyss. Nu var den lätta biten avklarad. Nu var det bara att hoppas på att Annie inte var en Bridezilla som skulle fixa allt för mycket inför det kommande bröllopet. Shit, jag ska gifta mig.

Jag gick ut för att köpa choklad åt Annie, hon skulle bestämt ha det och jag kunde inte göra något åt det. I korridoren hälsade någon på mig men jag var för upptagen med mina tankar för att reagera.

•-         TOM! Är du döv eller?

•-         Va-a? Jag ryckte till och vände mig om. Bill såg på mig irriterat.

•-         Vad är det med dig? Du ser ut som om du sett ett spöke.

•-         Eh, inte riktigt, men nära.

•-         Men vad är det då?

•-         Jag ska gifta mig.

•-         HAHAHAHA!!! Väldigt roligt Tom, verkligen troligt.

•-         Nej, jag är seriös, jag ska gifta mig.

•-         Tom, bara för att Annie är din första seriösa flickvän betyder det inte att ni ska gifta er.

•-         Jo, jag friade till henne. Hon sa ja.

•-         Sa hon ja? Friade DU?

•-         Ja, hela gå-ner-på-ett-knä-skiten och allt. Ring som kostade pengar.

•-         Här? Nu? Sjukhuset?

•-         Nu är det du som ser ut som om du sett ett spöke brorsan. Jag kunde inte undgå att skratta åt Bills min, jag hade aldrig sett honom så förvånad och rädd på en och samma gång.

•-         Men... så... ni ska gifta er?

•-         Tydligen.

•-         Känns det inte sådär typiskt då att när du väl skaffar flickvän så ska ni gifta er? Happy end liksom.

•-         Nej, det känns väl ganska bra.

•-         Ganska? Du kom och gick här som en zombie förut, Tom.

•-         Okej, det känns för bra för att vara sant. Det är sjukt, härligt, underbart, skönt!

•-         Snälla nyp mig, jag måste drömma, min bror ska inte gifta sig! AAAAAAAAJ! Tom, vad gjorde du sådär för?!??!

•-         Du sa ju åt mig att nypa dig. Skyll inte på mig!

•-         Men... aj....

•-         Lyssna nu, gå in till Annie, se hennes ring, du lär märka att jag är seriös. Jag skulle aldrig lägga ner så mycket pengar på något jag inte ville. Själv måste jag gå till cafeterian och köpa choklad. Hon sa tydligt "Kom tillbaka med eller kom inte tillbaka alls".

Georg:

*knack, knack*

•-         Jag kommer! Vänta... Jag drog på mig ett linne och joggade till dörren, förmodligen var det Gustav som stod på andra sidan eftersom han hade lovat att komma hit under dagen.

•-         Heeej, Georg! Får man komma in?

•-         Sa-

•-         Michelle, jag har inte bytt namn så vitt jag vet. Jag är här för att hämta några av Sandras saker, och sen hörde jag rykten om att Gustav skulle vara här.

•-         K-kom in...

•-         Har du lagt hennes saker på något speciellt ställe?

•-         Nej... de ligger i sovrummet...

•-         Georg... suck... jag vet att det är jobbigt. Men tyvärr verkar det som att Sandra har fått en knäpp eller något, hon pratar inte alls om dig... jag hatar det.

•-         Mhm... Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna.

•-         Men jag kan säga en sak, så fort jag tar upp Gustav eller någon annan av er och försöker prata om er så blir hon arg på mig och byter genast samtalsämne. Så det är ganska tydligt att hon fortfarande känner något för dig.

•-         Är du säker på det? Ett litet ljus tändes i mina ögon.

•-         100 %. Jag ska prata med henne sen när jag kommer hem igen. Oh, just det, du vet inte om det än ja...

•-         Vad? Vad vet jag inte om?

•-         Om du hänger med in i sovrummet och hjälper mig packa ihop grejerna så kan jag berätta.

Jag stängde dörren och gick lydigt efter Michelle in i sovrummet. En del av Sandras kläder låg slängda på en stol... det var hon som slängt dem där... jag hade inte rört dem... Resten låg kvar i garderoben. Michelle tog upp en t-shirt och såg på mig, hon gillade inte heller det här, även om hon försökte dölja det. Hon gick bort till sängen och tog upp en av mina tröjor som låg där, hon la den längst ner i väskan som hon hade med sig.

•-         Nu har hon en anledning att komma tillbaka. Eller åtminstone ha något för att komma ihåg dig. Hon gillar dig fortfarande, och jag tror till och med att hon älskar dig, hon inser det bara inte.

•-         Vad var det du ville berätta?

•-         Jag gör det här för dig Georg, för att jag vet att ni har en framtid ihop. Se till att prata med henne när hon kommer hit.

•-         Michelle... OM hon kommer hit, då ska jag utnyttja det och prata med henne. Men såvida inte hon visar något tecken på att hon fortfarande älskar mig... då måste jag gå vidare.

•-         Det kan bli lite svårare nu...

•-         Vad menar du?

•-         Min pappa är tillsammans med Tom och Bills mamma. De har flyttat ihop. De bor här, i Tyskland.

•-         Tyskland är ett stort land. Förresten är det ju bara du som bor med din pappa.

•-         Tyskland må vara stort men de bor nära Gustav och när tvillingarna, vilket innebär att de även bor nära dig. Och... Sandra har flyttat ifrån Sverige. Hon bor med mig, pappa och Simone.

•-         Så...

•-         Hon bor i närheten här. Hon ska plugga på distans tills hon har lärt sig tyska. Det tar en halvtimma att gå till oss härifrån. Jag ska övertala henne att komma hit och hämta resten av hennes saker imorgon. Och sen måste hon ju lämna tillbaka din tröja.

Med de orden plockade Michelle ihop resten av kläderna och gick. Jag stod kvar i rummet, såg på stolen där Sandras kläder nyss legat... hon skulle komma hit...

Del 6 Jag står på din sida

Annie:

•-         Annie, något är fel. Jag känner det på mig. Är det något du vill prata med mig om? Sa Tom oroligt och tog tag i min hand.

•-         Nej det är inget... ljög jag och såg bort från hans bedjande ögon.

•-         Annie, snälla. Du kan prata med mig om allt.

•-         Varför blev du tillsammans med Mira? Kunde du verkligen inte hålla ut?

•-         Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag ångrar det, jag ångrar det med hela mitt hjärta.

•-         Mhm...

•-         Tror du mig inte? Han såg ledset upp på mig.

•-         Jag vet inte vad jag ska tro...

•-         Men du måste tro mig! Jag mådde så dåligt över att jag var med henne, men ändå kunde jag av någon anledning inte lämna henne...

•-         Jag vet att du mådde dåligt. Du slutade nästan att äta... Bill berättade.

•-         Jag ville aldrig ha henne. Ingen kunde ersätta dig.

•-         Låg du med henne?

•-         Med henne?! Herregud nej, det skulle jag aldrig kunna leva med.

•-         Verkligen?

•-         Då skulle jag inte sitta här och be om förlåtelse, inte utan en ring i fickan.

•-         Älskar du mig så mycket? Att du skulle fria för att få mig att förlåta dig? Tom rodnade.

•-         Jag älskar dig mer än så. Det krävs inte en förlåtelse för att få mig att fria.

•-         Vad väntar du på då?

Tom såg på mig med stora ögon. Skulle han våga? Eller var de ord han nyss yttrat bara tomma ord i ett försök att få förlåtelse? Jag bet mig nervöst i läppen, såg på Tom när han svalde hårt.

Georg:

En stark längtan av att vakna upp och ha Sandra bredvid mig rusade genom kroppen. Detta var den sjunde morgonen utan Sandra. Den var som alla andra mornar, fast den här gången var den extra jobbig.

   Jag vände mig om och såg en tjej ligga bredvid mig. Det långa, blonda håret bredde ut sig på kudden och bröstkorgen åkte långsamt upp och ner i takt med hennes andetag. Täcket hade åkt ned en bit och blottade en del av hennes byst. Det var på grund av den som jag hade valt henne, hennes enorma silikoninplantat.

   Jag hade varit ute på krogen, hon hade kommit fram till mig och börjat prata. Jag har ingen aning om vad, jag hade varit fullt upptagen med att bedöma om hon var något att ha. Stilettklackar, långa ben, minikjol i vitt, djupt urringad t-shirt med en playboy kanin på (som nu låg kastad på fåtöljen), långt blont hår, läppglanstäckta läppar och en blick som skrek: Ta mig! Det var slampigt, billigt och absolut Tom vänligt. Allt som jag vanligtvis hade avvisat. Men denna gång var det annorlunda, jag hade druckit och mitt sinne hade blivit som Toms. Jag såg ner på hennes bröst och sa bara: Ska du med upp på rummet eller inte? Hon sa såklart ja.

Jag gick ut på balkongen, såg ut över staden. Morgonen var tidig, inte många människor ute. Det var lördag och klockan var trotsallt åtta.

   Jag var tvungen att ringa någon, berätta för någon, någon som förstod.

•-         Georg äntligen! Hördes rösten i andra änden av telefonen.

•-         Michelle! Jag måste verkligen få prata med dig!

•-         Vad du än kommer att säga så står jag på din sida!

•-         Jag tror inte det efter det som jag kommer att säga...

•-         Jag lovar dig, det gör jag.

•-         Jag har gjort något fruktansvärt.

•-         Vadå, har du försökt ta livet av dig?

•-         Nej. Tänkt på det dock...

•-         Tagit livet av någon annan?

•-         Nej! Men gör det gärna på blondinen...

•-         Våldtagit någon?

•-         Nej! Seriöst Michelle! Aldrig!

•-         Våldtagit dig själv? AHA du har kollat på porr!

•-         MICHELLE! Det sista kanske man har men det behöver man ju inte avslöja...

•-         Okej, jag skoja bara.

•-         Jag har-

•-         Legat med en storbystad blondin som nu ligger bredvid dig?

•-         Erhm... ja... Hur fan...?

•-         Du är inte tillsammans med Sandra längre, ok? Du får ligga med andra, utan att må dåligt över det.

•-         Men det har bara gått en vecka!

•-         Och?! Det kvittar hur lång tid det har gått, okej om det hade varit en dag eller två, då kanske... men en vecka! Det är ett bevis på att du faktiskt kan gå vidare.

•-         Jag hade druckit. Jag brydde mig inte om vem det var, bara det var en tjej!

•-         Ja, hade det varit en kille hade jag blivit orolig.

•-         Men jag mår dåligt för att jag har gjort det.

•-         Varför?

•-         Det känns som att jag går vidare för fort.

•-         Sandra har gått vidare, det är dags att du också gör det. Men jag förstår fortfarande inte varför Sandra gjorde slut, så vad som än händer så står jag på din sida.

•-         Har hon gått vidare? Vad menar du med det? Har hon träffat någon annan? Wow låter inte jag desperat...

•-         Hon pratar inte längre om dig, hon är inte längre deprimerad.

•-         Har hon träffat någon annan? Sluta Georg! Bry dig inte!

•-         Jag vet inte, hon har bara börjat prata om någon som heter Oscar... de kan bara vara kompisar men jag vet inte.

•-         Eh jag måste gå. Hon har vaknat. Oscar?

*klick*

De blå ögonen såg på mig med en sugande blick. Hon ville ha mer. Om Sandra kan, då kan jag också. Jag gick fram till sängen, släppte henne inte med blicken. Ville hon ha mer då skulle hon få mer.

Tre minuter av kyssar senare...

•-         UUUUUUUUUT!

•-         Va?

•-         DRA ÅT HELVETE! UT HÄRIFRÅN!

•-         Men Georg-

•-         KÄFT! TA PÅ DIG KLÄDER OCH DRA!

Jag smällde igen dörren efter henne. Hennes ilskna blick var ingenting jämfört med min. Hon hade nämnt Sandras namn... Sagt att det var tur att vi gjort slut, hon hade haft sitt lilla roliga tillräckligt länge... Då tappade jag kontrollen. Jag hade kastat mig ifrån henne, givit henne en örfil då hon försökt kyssa mig igen, skrikit åt henne och sedan, som sagt, slagit igen dörren efter henne.

   Jag slog en vas i golvet, sparkade omkull stolar, slog märken i väggen, skrek åt mig själv. Gustav kom ut från sitt rum och såg yrvaket på mig. Han mötte min blick, suckade och gick ut i köket.

•-         Georg, släpp det. Hon var bara en tjej. Mumlade han när han gick förbi mig.

•-         Hon var inte bara en tjej. Hon var min tjej. Röt jag tillbaka och gick efter honom.

•-         Hon var din tjej, inte längre. Gustav satte på tekokaren.

•-         Hon var allt...

•-         Ingen är allt. Ingen är helt perfekt. Flingor och tallrikar togs fram.

•-         Du vet inte allt...

•-         Kom igen, allt kan inte ha vart perfekt. Var det inte något du störde dig på? Gustav hällde upp det kokande vattnet i två muggar och la i tepåsar.

•-         Kanske en sak...

•-         Berätta. Sätt dig ner, Georg. Sa han och nickade på stolen mitt emot honom.

•-         Hon pratade i sömnen. Och var ganska envis...

Sandra:

Minnesbilder, Flashbacks, intensiva kyssar, hans kropp tätt emot min, tunga andetag och njutning. Allting spelas upp i mitt huvud. Alla heta nätter tillsammans med honom. Alla kyssar som tagit luften ur en. Alla blickar som gjort fjärilarna i magen så upprörda att de nästan faktiskt kommit ut på riktigt.

   Allt börjar med hans händer om min mage, hans andetag i nacken på mig, kyssarna som går från nacke till hals, allting passar perfekt. Långsamt vänder jag mig om, känner hans tyngd allteftersom han lägger sig ovanpå mig. Hans läppar emot mina, gudomliga kyssar som tar mig till sjunde himlen. Hans tunga smekandes emot min, Hans händer, nyfikna utforskar min kropp. Mina stön, hans mumlande, våra tunga andetag. Sakta drar han av mig mina tro-

   Men vad fan tänker jag med, det är över och jag ångrar inget!

Del 5 Trygghet, välmående och lycka. Det sistnämnda finns ej utan dig.

Sandra:

Jag satt vid gaten, trettio minuter kvar till boarding. Jag hade tur som lyckades få den sista platsen på flyget, annars hade jag nog fått problem. Jag var tvungen att komma hem, fort. Jag ville lämna Tyskland så fort som möjligt.

   Jag hade ljugit för mig själv. Jag visste väldigt väl varför jag lämnade honom. Han skulle inte orka med ännu en skandal. Så därför var det bäst för honom om han trodde att det var på grund av en annan anledning. Även om jag skulle se till att ingen skulle få veta den riktiga anledningen så har vissa saker en tendens att komma fram ändå. Och med det menar jag såklart att en viss liten syster råkar prata med sin kille som snackar med sin kompis som snackar med deras gemensamma kompis som råkar vara min numera före detta kille.

   Jag tog upp min mobil, såg ledsamt på displayen, jag och Georg... alla hjärtans dag... vi var så lyckliga då. Men det var då, nu var det en annan tid, Jag och Georg existerade inte längre. Jag skulle precis stänga av mobilen när den plötsligt började vibrera. Micha Calling visades på displayen. Suck, here we go.

•-         Hej, syrran! Vad får dig att ringa så sent på kvällen? Sa jag och försökte låta glad.

•-         Sent på kvällen? Klockan är inte ens nio! Och du har JÄVLIGT mycket att förklara!

•-         Låt mig gissa, Gustav?

•-         Nej, Georg himself!

•-         Aha...

•-         Exakt! Vad håller du på med? Varför gör du såhär mot honom? Han förtjänar inte sån här behandling!!!

•-         Jag vill inte vara tillsammans med någon som jag inte är kär i längre. DEN typen av behandling däremot, det förtjänar han inte. Att någon som egentligen inte vill vara tillsammans med honom är det ändå, bara för att vara sjyst!

•-         Men ni var ju så lyckliga, ni hade ju ALLT! Georg hade börjat prata om förlovning någon gång i framtiden!

•-         Jag visste inte om det... med det hade ändå inte ändrat mitt beslut.

•-         Vafan syrran, kan du inte ge honom en chans? Det har ju snart gått ett år! Varför börjar du tvivla nu för?

•-         Jag har suttit i två hela veckor och funderat på om jag skulle ta det här beslutet. Jag var tvungen. Allting kändes så fel helt plötsligt. Alla kyssar blev falska och... de där tre orden... jag tror att han märkte att något var fel. Jag gav det två veckor. Det räcker.

•-         Men förstår du inte, det här är ju ett livsavgörande beslut. Och inte bara för dig och Georg! Det påverkar alla!

•-         Jag kan tyvärr inte göra något, det är för sent för att gå tillbaka.

•-         Jag trodde att jag kände dig.

Hon la på. Hon kände mig allt... men bara inte tillräckligt väl. Se vad som händer om man separerar tvillingar! De förlorar den speciella kontakt som tvillingar har. Men hon hade rätt... det var ett livsavgörande beslut, inte bara för mig och Georg men även för omvärlden. Alla fans, bandet, Michelle. Men om min handling skulle påverka Georg så att bandet påverkades också, exempelvis med spelningar, intervjuer och sånt... då skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.

   Jag satte på min mp3 i ett försök att stressa ner. Det gör ont men går ändå, du kan alltid vända om. Men det är klart att just DEN låten ska komma på... jävla Nordman varför håller du med Michelle, du ska ju stå på min sida...

   Jag bläddrar igenom låtarna på min mp3, alla verkar gå emot mig idag. Hey I've been feeling kind of lonely since you left, homeless, one call away, keep your heart broken och Valentines Day var låtar som jag snabbt och säkert bläddrade förbi. Allting påminde mig om Georg...

   Jag stängde av mp3: n och försökte att slappna av ändå. 20 minuter kvar till boarding.

Georg:

•-         Så du tänker inte göra en amerikanare?

•-         Vad menar du med det?

•-         Du vet, åka till flygplatsen och stoppa henne precis när hon kliver på planet.

•-         Hon har tagit ett beslut, jag tänker inte få henne att ångra sig.

•-         Seriöst Georg, älskar du henne inte?

•-         Jo, det är därför jag inte tänker stoppa henne.

•-         Men kom igen! Det skulle vara hur gulligt som helt. Tänk dig, du springer fram till gaten och skriker hennes namn, hon ska precis gå genom säkerhetskontrollen, hon vänder sig om och ser dig, du går fram till henne och berättar hur mycket du älskar henne och att du inte klarar av att hon åker, hon ångrar vad hon har gjort, ni kysser varandra och alla omkring står och klappar händerna.

•-         Tom, detta är inte någon dålig amerikansk film, det här är verklighet. Hon kommer inte att ändra sig vad jag än gör.

•-         Så om du hamnar på sjukhus för att din bäste vän nästan slagit ihjäl dig för att du vägrade hindra tjejen du älskade från att åka, då kommer inte hon dit för att se hur du mår?

•-         Skitkul, men nej det gör hon inte eftersom du aldrig skulle klara av att slå halvt ihjäl mig med tanke på att jag har lite större muskler än vad du har.

•-         Du jag kan karate!

•-         Mm, visst. Du har svart bälte och har vunnit 5 guldmedaljer i DM.

•-         Hur fan visste du det?

•-         Tom seriöst lägg ner. Låt mig vara för en gångs skull. Gå till Annie eller nåt.

•-         Lågt Georg, lågt.

Tom gick äntligen ut ur rummet och lämnade mig ensam i min onödigt stora dubbelsäng. Jag sneglade på platsen bredvid mig, den var tom... men vad hade jag förväntat mig, Sandra har ju lämnat mig nu. Men alla hennes saker är fortfarande kvar. Hon lämnade kvar dem... tänk om hon kommer att hämta dem någon dag, när jag är här... Hur ska jag klara av det? Jag menar... ska jag prata med henne som att inget har hänt? Ska jag berätta för henne hur mycket jag saknar henne? Ska jag bli arg på henne och skrika på henne bara för att hon lämnade mig?

Fast, det är nog Michelle som hämtar allting... då kan jag ju se lite ledsen ut och försöka få lite medlidande. Eller? Man kanske ska låtsas som att allting är bättre än någonsin och att man är glad över att det tog slut... fast nej... det är bara elakt, då ljuger jag ju. Suck...

Sandra:

Jag gav min biljett till kvinnan som stod bakom disken. Hon kontrollerade den och passet, rev av ena änden och gav den lilla pappersbiten tillbaka till mig.

•-         Varsågod. Sa hon och log stort mot mig.

•-         Tack... svarade jag och tog emot pass och biljett.

   Jag tog några steg mot gången, vände mig om och såg tillbaka. Ingen Georg... en liten del av mig hoppades att han skulle komma hit och stoppa mig... men resten av mig förstod att han inte skulle göra något sånt. Långsamt började jag gå längs med gången, mot flygplanet. När jag väl hade kommit på och satt mig så förstod jag, Georg skulle inte komma.  

  I och med att flygplanet lyfte, så lämnade jag Georg bakom mig. Vårt förhållande var slut. Jag såg ut genom flygplansfönstret, såg hur husen blev mindre och mindre, vägarna blev streck och bilarna såg mer ut som myror än bilar. En högljudd suck fick kvinnan bredvid mig att stirra onödigt mycket på mig. Jag fällde en tår.

•-         Handlar det om en kille? Frågade plötsligt kvinnan bredvid mig.

•-         Du skulle bara veta... svarade jag och såg ner på mina fötter.

•-         Jag lyssnar om du vill prata.

•-         Det finns inte så mycket att säga. Vi har vart... jag menar hade vart, tillsammans i snart ett år, bara någon vecka kvar. Han är känd, jag är inte längre kär i honom. Han hade börjat fundera på förlovning...

•-         Visste du om det?

•-         Jag fick reda på det för en timme sen... men jag har tänkt igenom det här beslutet i två veckor, jag kan inte ändra mig nu, det är för sent att gå tillbaka.

•-         På en skala av ett till tio, hur kära var ni i varandra innan du började tvivla?

•-         12. Jag älskade honom djupt... med honom var jag trygg, lycklig och jag mådde bra...

•-         Det låter på dig som att du fortfarande älskar honom. Och inte är alla de där sakerna utan honom.

•-         Jag älskar honom fortfarande, men är inte kär i honom. Jag måste lära mig att vara trygg och må bra utan honom.

•-         Men att vara lycklig då?

•-         Det vet jag inte om det går...

Del 4 Det gör ont, men går ändå

Kan man vara trött efter att ha legat i koma i fem månader? Jag förstod inte hur jag kunde vara det. Men alla tester gjorde mig bara mer och mer ivrig att vilja komma ifrån sjukhuset och till lägenheten. Att få ligga i samma säng som Tom igen, att känna hans varma andetag mot mitt ansikte, hans armar omkring mig och hans röst när han på sitt eget speciella sätt säger: jag älskar dig. Allt det saknade jag så mycket att jag knappt kunde förstå det.

•-         A-a-annie? Jag öppnade ögonen.

•-         Julia! Du har vaknat!

•-         Sch! Jag får inte vara här.

•-         Vad menar du? Vadå får inte?

•-         Skit! Jag måste gå tillbaka! De får inte märka att jag är borta.

•-         Men vad pratar du om?

Det var för sent. Hon smet ut genom dörren och försvann. Något var fel, vilken idiot som helst kunde ha förstått det. Men hon såg knappast glad ut över att se mig. Hon såg rädd ut. Rädd, förstörd och besviken. Mina frågor skulle få ett snabbt svar, för inom bara några minuter så kom mina föräldrar in.

•-         Åh gumman! Vi har varit så oroliga för dig! Utbrast mamma och kastade sig omkring mig. Jag klämde fram ett leende och såg på min far. Han stod där med ett stenansikte och en smått arg blick.

•-         Och jag ser att du snart exploderar av lycka. Sa jag ironiskt och såg surt på honom.

•-         Jag visste redan från början att den där pojken inte var bra för dig. Svarade han och såg ut genom fönstret.

•-         Han gjorde inte detta mot mig! Det var en jävla psykiskt störd tjej!

•-         Men hon gjorde det på grund av honom. Hon ville ha honom, du stod i vägen.

•-         Richard!

•-         Hon kunde ju ha gjort som Julia. Hur mår hon förresten? Vaknat än?

•-         Annie! Mamma började bli upprörd.

•-         Hon vaknade två månader efter att du insomnat.

•-         Och nu då? Vart är hon?

•-         Gumman... du förstår, det blev inte lätt för henne... började mamma lugnt.

•-         Vart är hon?!

•-         När hon fick reda på att du blivit skjuten och låg i koma... så skar hon sig igen. Så fort hon kom hem. Hon ligger på sjukhusets psykavdelning och får inte gå utanför avdelningen.

•-         Men vi tror att hon har gått ned hit någon gång för att se dig... och den där Tom.

•-         Menar ni att hon inte ens får träffa sig egen syster?

•-         Det kan göra henne värre, mer deprimerad.

•-         Enligt mig är det tvärtom. Jag har vaknat nu, mirakel existerar. Hon måste få veta det.

•-         Din syster mår inte bra, psykiskt. Du kan inte hjälpa henne.

•-         Och ni säger att några jävla läkare kan det eller?? HON ÄR MIN SYSTER!

•-         Vi kan tyvärr inte göra något...

•-         Kom nu älskling, vi måste gå.

•-         Okej, Annie, gumman, vi kommer imorgon igen. Okej?

•-         Mmh...

Hade verkligen min syster sjunkit så lågt? Hade hon nått sin botten? Självmord och skärsår? Men... hur hade hon kunnat återhämta sig så pass snabbt att hon fick komma hem så tidigt? Jag menar, det måste väl vara månaders arbete med sjukgymnastik och återhämta musklerna? Hon hade ju nästan fått komma hem på direkten. Och hade hon verkligen gått ner hit? Jag förstod ingenting... det var fysiskt omöjligt, emot all kunskap.

   Kunde hon ha vaknat innan jag blev skjuten? Och föräldrarna undvek att berätta det? Innan jag blev skjuten hade jag inte besökt henne på... två veckor, minst. Det skulle faktiskt kunna vara möjligt... Men det är ändå för kort tid...

  Jag drog bara slutsatsen att hon tränade upp sig väldigt snabbt, alla andra möjligheter gav mig bara huvudvärk.

   Plötsligt började jag fundera på varför min röst fungerade så bra efter fem månaders vila. Massa frågor dök upp i mitt huvud men min hjärna orkade inte besvara dem.

Sandra:

Jag hade tänkt igenom det länge. Men när ögonblicket väl kom, så var det mycket svårare än jag hade förväntat mig. Dialogen som jag gått igenom så många gånger i mitt huvud och framför spegeln med mig själv, allt jag hade tänkt säga, fastnade i gommen på mig, det kom inte ut. Jag bara stod där som ett fån och svamlade.

•-         Sandra, vad är det som du försöker säga?

•-         Eh... jag liksom... suck...

•-         Kom igen nu, annars går jag.

•-         Jag vill inte längre!

•-         Vill inte? Vadå vill inte?

•-         Jag vill... göra slut.

•-         Du vill... vad? Jag såg på Georg, hans blick dök ner i golvet och hans underläpp började darra.

•-         Göra slut... förtydligade jag.

•-         Varför? Jag menar, vi har det ju så... underbart? Varför vill du slänga bort allt detta? Älskar du mig inte längre? Eller vad?!

•-         Jag kan inte säga att jag inte älskar dig. Men jag är helt enkelt inte kär i dig längre. De känslor jag hade förut... de flesta av dem har svalnat. Jag känner att jag helt enkelt inte vill längre. Jag vet inte... det kanske blev för mycket tillslut, berömmelsen och allt. Men jag känner att vi inte passar ihop. Jag är inte värd dig.

•-         V-vad pratar du om? DU om någon ÄR värd mig! Du är allt jag behöver, och lite mer där till. Jag kan inte... jag kan inte se en framtid utan dig.

•-         Du får tyvärr försöka att göra det ändå. För i min framtid så finns inte du med...

Jag gav Georg en puss på kinden och gick sedan därifrån, att se hans sorgsna uttryck var något som jag inte klarade av. Att se honom i sorg var en sak, men att se honom i en sorg som jag själv orsakat... det gick inte.

   Jag kände hur tårarna började rinna längs mina kinder. Jag skulle vara tvungen att se honom senare ändå. Jag hade saker kvar i hans lägenhet och jag var tvungen att hämta dem... fast... man kanske kunde be sin syster hämta dem...

  Om detta skulle påverka Georgs karriär på något sätt, störa honom på konserter eller bara lämna honom okoncentrerad, då skulle jag inte kunna förlåta mig själv. Men jag kunde ändå inte leva i en lögn. Att säga att jag älskar honom, det stämmer fortfarande, men inte lika mycket som det brukade. Att säga att jag är kär i honom, det är bara lögn just nu. För den pirrande känslan i magen som vanligtvis uppstod när jag bara tänkte på honom, den är borta.

Fick lite beröm av den här när jag la upp den på ett forum ^^ Så då kan jag ju lägga up den här och se om den blir omtyckt här med ;)

*pip, pip, pip, pip*

Jag vaknar av det jämna pipandet från hjärtmaskinen. Hjärtat slår i en jämn takt, jag suckar och reser mig stelt upp. Ryggen värker, benen är stela, ögonen svider och huvudet dunkar. Jag går bort till fönstret och drar undan gardinerna. Solen sticker i ögonen på mig och jag måste kisa för att det inte ska göra allt för ont.

Jag ser ut över staden, Berlin... ser ut över alla byggnader, alla människor som går på gatorna, helt ovetandes om vad som händer i det rum jag just nu befinner mig i.

   Jag vänder mig om och ser bort mot sjukhussängen. Där ligger världens underbaraste person och kämpar för sitt liv. Han andas genom en respirator, utan den är han död. Det är ett under att han överlevde egentligen... eller han ligger i koma... om man nu kan kalla det att han lever. Om bara ambulansen hade kommit lite tidigare...

Jag går fram till honom, stryker honom över håret och suckar högt. Jag rycker till av att min mobil vibrerar. Jag tar upp den och ser på displayen. "är du vaken? Jag är där om tio minuter"  Det är från Georg. Jag sms: ar tillbaka, " vaknade nyss, jag kommer och möter dig".  Jag ger Gustav en kyss på pannan och går sedan ut för att möta upp Georg.

När jag står där ute i vinterkylan så tänker jag tillbaka på det som hände för ett halvår sedan. De spelade en sommarkonsert, det var mitt på dagen, fansen skrek lika mycket som vanligt. Det hade hänt här i Berlin. Killarna hade sprungit ut för att ta en kort paus, Gustav stod kvar och lekte med publiken. Han hade börjat på vågen då det hände, en person hade klättrat upp i en telemast som fanns i mitten av publikmassan, precis när Gustav tog upp händerna för vågen avlossades ett skott. Ett skott som träffade honom två centimeter ifrån hjärtat.

Han som sköt dog strax efteråt, när han försökte ta sig därifrån blev han nedslagen av ett antal fans.

   Jag kommer ihåg hur jag såg Gustavs t-shirt förvandlas från ljusgrå till mörkröd. Hur han föll ihop på scen, fansens skrik, Georg när han sprang ut på scen och lutade sig över Gustav. Jag kommer ihåg antalet tjejer som jag armbågade när jag förtvivlat knuffade mig fram till scenen. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde när jag slängde mig över kravallstaketet och bröt handleden när jag landade på den hårda asfalten. Men trots det så hoppade jag upp på scenen med tårarna strömmandes ned för kinderna och sprang fram till Gustavs livlösa kropp. Jag ställde mig själv frågan varför någon ville skada en sådan underbar person.

•-         Georg! Georg! Är han?!?! Skrek jag i panik.

•-         NEJ, han andas fortfarande! Ambulans är på väg.

•-         SNÄLLA GEORG HAN FÅR INTE DÖ!!!

•-         Få inte panik Tanja! Han kommer att klara sig!

Ambulansen hade problem att komma fram pga. De stora folkmassorna. Polisen anlände strax efter för att gripa han som sköt, han låg nedanför telemasten, blåslagen och blödande, de tog han till sjukhuset "men" han avled på väg dit.

Jag väcktes ur mina tankar av att Georg kom gående emot mig. Det hade börjat snöa, stora lappvantar singlade ner från himlen.

•-         Hej, gumman. Hur är det med honom?

•-         Ingen förändring.

•-         Se till att behålla hoppet, det kommer att bli bra.

•-         Mm... ska vi gå in? Det börjar bli kallt.

•-         Ja, okej.

Vi gick sakta in men istället för att gå direkt till Gustavs rum så gick vi till cafeterian först.  Sen Gustav hamnade i koma har jag haft ätstörningar, jag äter inte lika mycket längre, nästan inget. Georg ser till att jag får i mig mat över huvudtaget. Jag gick och satte mig vid ett bord medan Georg gick och köpte mat. Han kom snart och satte sig mittemot mig med två smörgåsar och två te.

•-         Ät nu, sen går vi till Gustav.

•-         Georg. Sa jag med en klagande ton.

•-         Tanja du måste äta! Du blir bara skinn och ben annars!

•-         Men tänk om jag vill det då!

•-         Gustav skulle velat att du åt.

•-         Gustav ligger i koma... han har inget att säga till om.

•-         TANJA!

•-         Förlåt... jag har fortfarande svårt att hantera det här.

•-         Jag förstår dig, jag kan knappt förstå att det har hänt. Det känns fortfarande som igår.

Efter det förblev vi tysta och vi åt upp vår mat. Ingen av oss gjorde några försök att ens starta en konversation utan vi satt bara tysta. När vi båda var klara reste vi oss och gick mot Gustavs rum. Jag gick in med Georg tätt bakom mig, Gustav låg där, oförändrad.

•-         jag kan inte stanna länge, jag kom bara för att se till att du åt något. Jag har en intervju om ungefär en timme så jag måste gå om fem minuter. Sa Georg och såg medlidande på mig.

•-         Men det är skönt att du kom hit i alla fall en liten stund.

•-         Mm...men jag bör nog dra nu. Håll uppe hoppet!

Han gav mig en lång kram innan han gick. Han har varit ett enormt stöd till mig under det senaste halvåret, om jag får några problem så är det honom som jag ringer.

Jag gick fram till Gustav, såg på honom, tårarna började rinna igen. Jag kunde inte förstå att den person som jag älskade mest i hela världen, låg där, halvdöd. Den person som betydde mest för mig, fanns knappt längre. Idag var vår... förlåt... idag skulle ha varit vår ett års dag. För exakt ett år sedan idag så träffades vi. Men jag hade inte varit trogen... på ett sätt så flirtade jag med en annan, men det blev aldrig mer än så. Jag klarade inte av mer än så...

Jag böjde mig fram och kysste honom på pannan en gång till.

•-         förlåt mig. Viskade jag och strök honom över håret.

   Jag såg på hans ansikte, hans en gång så vackra ansikte, nu var det bara blekt... hans en gång så röda läppar var blålila. Jag förstod inte hur allt kunde bli så fel.

   *pip, pip, pip, piiiiiiiiiiiiip*

Gustavs hjärta stannade. Det vanliga pipandet blev ett långt tjutande och läkare kom inrusande i rummet. De försökte rädda hans liv men jag visste redan nu att han var borta. Han skulle inte komma tillbaka. Han har vart död i ett halvår för mig. Det fanns ingen chans att han skulle komma tillbaka.

   Jag gick ut ur rummet, sprang mot utgången, ut i den yrande snön.

•-         GEORG! Skrek jag ut i kylan.

•-         Vad? Hörde jag bakom mig.

•-         Han...finns inte längre.

•-         Jag är ledsen... jag såg hur han började darra på underläppen.

•-         Det kommer att ordna sig.

Begravningen var jobbig, ovanligt jobbig. Jag har aldrig sett så många människor på en enda begravning, och jag har vart på många. Jag grät genom hela begravningen, tårarna rann konstant och man kunde alltid höra mig snyfta, vad som än hände.

   När Georg gick upp och höll ett kort minnestal... då brast det rejält för mig. Det gjorde så ont i hjärtat att höra alla de där fina sakerna om Gustav... få veta hur väl de egentligen kände varandra... det var så mycket som jag inte visste om honom. Gustavs mamma höll om mig där jag satt, skakade av gråt.

   Precis när Georg och jag skulle åka ifrån begravningen kom Gustavs mamma fram till oss. Hon hade ett svagt leende på läpparna trots omständigheterna.

•-         Tanja, Georg, jag har en liten sak att berätta för er.

•-         Mhm.

•-         Gustav kom och sa en sak till mig strax innan Det hände. Han sa att om något skulle hända honom som gör att han själv inte kan säga detta så skulle jag göra det.

•-         Vad var det han sa?

•-         Han ville att du, Tanja, skulle vara lycklig. Trots det som hänt så ska du inte gå och sörja, du måste gå vidare och leva ditt liv. Det samma gäller för dig Georg. Ni kunde inte ha gjort något, det som har hänt har hänt.

•-         Men jag önskar att det inte hänt alls... att det bara är en hemsk dröm.

•-         Ni två ska vara lyckliga, tillsammans. Gå vidare, men glöm ej bort. Det var Gustavs önskan.

•-         Jag respekterar hans önskan, men jag och Georg-

•-         Skäms inte för känslorna ni känner. Kärlek är inget som man själv kan påverka, det kommer av sig självt. Jag såg det redan efter två månader. Och jag har inget emot det.

Det kan verka respektlöst att gå vidare så fort. Det tog tre månader innan jag och Georg blev tillsammans officiellt. Tidningarna hittade på historier om att jag vänsterprasslat med Georg hela tiden och att alla tårar var oäkta. Löjligt. Jag älskade Gustav av hela mitt hjärta, det gör jag fortfarande, men jag var tvungen att släppa in Georg också. Jag var tvungen att gå vidare, det gjorde jag genom att låta mig älska någon annan. Jag har inte dåligt samvete över det.

Del 3 lyssna, förstå och förlåt. Är det verkligen så enkelt?

Annie:

Tonen som Tom hade på rösten gjorde mig osäker. Han verkade inte glad över att jag hade vaknat. Utanför såg jag hur Bill pratade med en av sköterskorna, hon ville in för att ta tester antog jag.

•-         T-t-tom? Sa jag osäkert. Väntade otåligt på ett svar.

•-         Mm... svarade han och nickade utan att kolla på mig.

•-         Vad har hänt med dig?

•-         Bill sa... att du visste vad som har hänt.

•-         Jag... vet allt.

•-         Förlåt... jag mår väldigt dåligt på grund av det jag gjorde. Det har plågat mig var dag, igår kände jag att jag var tvungen att göra slut med henne, jag klarade inte av det längre. Jag mår fortfarande dåligt över det, jag kommer inte att kunna må bra såvida du inte förlåter mig.

•-         Du vet vem som sköt mig. Lämna in henne eller honom till polisen. Så har du min förlåtelse.

•-         Det ska jag. Men... du vet tydligen inte allt som har hänt.

•-         Vad är det som jag ska veta?

•-         Du blev träffad i magen. Läkarna gjorde allt de kunde men...

•-         Men vad?

•-         Barnet... vårt barn... du förlorade så mycket blod... Toms ögon tårades och hans underläpp darrade när han pratade. Jag hade totalt glömt bort att jag var gravid.

•-         Så... vi kommer inte att få något barn? Han sa, vårt, barn... vårt som i hans och mitt. Ville han ha det eller var han egentligen glad över att det inte blev något?

•-         Nej... kan jag inte få lyckas en enda gång? Tom tittade upp mot taket, vem pratade han med? Gud?

•-         Tom? Vad menar du?

•-         Jag och Bill pratade om det igår kväll... ett tag innan jag träffade dig, när jag först var i Sverige, det var i slutet av februari. Jag träffade en tjej. Sen när jag kom tillbaka till Sverige efter ungefär fyra veckor så fick jag reda på att hon var gravid. Samma dag blev hon påkörd av en bil och förlorade sitt barn. Samma dag som jag fick reda på att du var gravid blev du skjuten och förlorade vårt barn.

•-         Tom... varför sa du att hon förlorade sitt barn och att jag förlorade vårt barn?

•-         Hon skulle bara vara ett one-night-stand. Jag kanske tyckte om henne lite men... jag älskar dig. Detta kändes verkligen som vårt barn. Jag... jag ville ha det här barnet.

•-         Men... vi kan ju försöka igen. När jag kommer ut härifrån.

•-         Varför vänta? Tom såg på mig med en kåt blick. Hade jag inte legat i en sjuksäng på ett sjukhus och snart skulle bli undersökt skulle jag ha hoppat på honom på direkten.

•-         Tom, jag inser att du har saknat mig, på det sättet också. Jag har längtat efter det... i en evighet. Men jag ligger i en sjuksäng, det står folk utanför, snart kommer det komma in läkare och testa mig. Det känns inte så lockande.

•-         Åh... okej. Men så fort du kommer ut härifrån!

•-         Jag lovar. Då blir det fyrverkerier.

Tom gav mig en kyss, en riktig kyss och lämnade sedan rummet. Sköterskor och läkare kom in och började babbla om att de var tvungna att göra massa prover men jag hörde dem inte. Allt som rörde sig i mitt huvud var Toms ord, jag älskar dig. Detta kändes verkligen som vårt barn. Jag... jag ville ha det här barnet. Han skulle få sin önskan uppfylld, så fort jag fick komma ut från detta helvete så skulle jag få honom att le igen och denna gång skulle det leendet vara för alltid.

Tom:

•-         Tom! Har hon vaknat!? Hur mår hon?

•-         Hon mår bra, hon ska genomgå en del tester men förhoppningsvis är allt bra.

•-         Hur påverkar detta ert förhållande?

•-         Endast positivt, detta kommer bara att stärka oss. Så den som från början försökte splittra oss misslyckades totalt.

•-         För ett par dagar sen var det en incident med en annan tjej som lyckades ta sig in på Annies rum. Vem var hon?

•-         Förmodligen någon som stod på samma sida som den som sköt Annie från början.

•-         Vart är hon nu?

•-         Jag vet inte, förmodligen hos polisen.

•-         Enligt en del källor ska Annie ha varit gravid när olyckan inträffade. Är detta sant?

•-         Om du kallar mordförsöket på min flickvän för en olycka så tror jag att du vet vad mitt svar på den där frågan kommer att vara.

•-         Nog med frågor, Tom har haft en jobbig dag och nu måste han åka tillbaka till lägenheten, skingra er.

•-         Giriga små gamar är vad de är. Inget annat.

•-         Ta det lugnt. Håll masken inför pressen så kanske de inte misstänker något.

•-         Vem fan är det som har läckt ut den informationen? De skulle inte veta om varken Mira eller barnet.

•-         Jag jobbar på det. Men det kan ju vara hon själv också, Mira alltså.

•-         Skulle inte hon vara i häktet?

•-         Hon kan fortfarande ha haft kontakt med en journalist.

•-         Du svarade inte på min fråga. Menar du att hon inte sitter i häktet längre?

•-         Hon blev frisläppt mot borgen, av någon anledning.

•-         Och varför hör jag inte om detta förrän nu?

•-         Vi ville inte oroa dig i onödan.

•-         I onödan? ALLT som har med MIG, ANNIE eller MIRA SKA jag få reda på! Jag måste förbereda mig för alla möjliga sorters frågor som kan tänkas ställas.

•-         Tom, lugna ner dig, du klarade ju av det där bra. Du får mer info när vi kommer till lägenheten.

•-         Visste du också om detta, Bill?

•-         Jag fick reda på det för en timme sen.

•-         Min egen bror går bakom ryggen på mig...

•-         Tom lägg ner för fan. Din flickvän har nyss vaknat ur sin koma och allt du bryr dig om är vilka frågor som pressen kommer att ställa.

•-         Förlåt då...

When my time comes, forget the wrong that I've done
Help me leave behind some reasons to be missed

Del 2 ta reda på sanningen, innan det är för sent

Annie:

Jag vaknade upp på morgonen. Jag kände tuben i halsen, men jag ville andas själv. Jag ville inte att någon maskin skulle göra det åt mig! Jag blev arg av någon anledning och slog upp ögonen. Jag började få lite små panik då tuben i halsen började bli jobbig, en maskin bredvid mig började pipa smått och snabbt som katten kom en sjuksköterska in i mitt rum.

•-         Ta det lugnt, få inte panik. Jag ska ta ut tuben. På tre så hostar du allt vad du kan. 1... 2... 3. Sa hon och jag hostade som bara den. Halsen gjorde ont efter tuben och jag kunde inte prata så värst mycket.

•-         Tom...? Sa jag hest.

•-         Åh gumman, oroa dig inte för honom. Han kommer nog snart ska du se. Vill du ha något att dricka? Jag nickade svagt och sköterskan stack ut, för att sedan komma tillbaka med ett glas vatten. Sedan gick hon.

Jag såg ett välbekant ansikte dyka upp i dörröppningen. Först stirrade han bara på mig, förstod han att jag verkligen var vaken?

•-         Jag är vaken, jag lovar. Inget fake.  Sa jag hest och log mot honom.

•-         Det har hänt mycket under tiden du har legat i koma.

•-         Hur länge?

•-         Fem månader.

•-         Vad menar du med mycket? Något allvarligt? Har Tom skaffat sig en ny tjej eller vadå? Även om jag visste svaret så var jag tvungen att fråga.

•-         ...

•-         Har han det? Har han en ny tjej? Det är omöjligt! Jag har hört honom... när han har pratat med mig... han har ju vart här hela tiden... han kan inte ha skaffat en ny tjej. Jag ville inte inse det, även om jag visste att han hade haft en tjej... så ville jag inte förstå det.

•-         Han ångrar sig verkligen, det tog slut igår... han är väldigt deprimerad över det som hänt.

•-         Så... han har haft en tjej?

•-         Ja... han trodde inte att du skulle vakna upp.

•-         Han borde veta att jag inte är en sån som ger upp i första taget.

•-         Han höll fast vid tron att du skulle vakna... de första tre månaderna. Men sen kom hon... jag varnade honom för henne, jag sa att du inte skulle ge upp, men det var något med henne...

•-         Mira... vart är Tom nu?

•-         Han är... hur visste du hennes namn?

•-         Jag har hört vartenda samtal ni har haft med varandra här inne, vartenda ord han har yttrat till mig och alla de gånger som läkarna sagt till honom att jag inte förbättrats. Men jag har aldrig förstått, aldrig någon gång, att han hade en affär med en annan tjej... förrän igår, då hon hoppade på mig... och när han berättade det för mig.

•-         Så du hörde det jag sa igår...

•-         Det beror på vad du menar, det sista jag hörde var att du satte dig vid honom, sa att du skulle vara vaken medan han sov.

•-         Så då hörde du inte...

•-         Hörde vad?

•-         Vi tar det någon annan dag.

•-         Vart är han?

•-         I cafeterian. Jag övertalade honom att äta lite.

•-         Han har knappt ätit något de senaste dagarna va?

•-         Dagarna? Snarare månaderna... speciellt efter han träffade Mira, jag fick tvinga honom att äta.

•-         När kommer han tillbaka?

•-         Jag får gå och hämta honom, jag sa att jag bara skulle kolla till dig och sen komma tillbaka.

•-         Kan du göra mig en tjänst?

•-         Vad?

•-         Säg inte att jag har vaknat. Hitta på någon lögn om varför jag inte har kvar slangen i halsen.

•-         Så du ska överraska honom?

•-         Nej... jag ska låtsas vara i koma. Se till att ingen sjuksköterska kommer in, de vill väl göra prover antar jag, se till att allt funkar.

•-         Men...

•-         Varför? Jag vill se om han verkligen ångrar sig över Mira, han pratar med mig om allt, jag vill se om han klarar av att prata om henne också.

•-         Annie, det är inte sjyst.

•-         Inte sjyst? Han var otrogen medan jag låg i koma. Ska vi ens försöka diskutera vem som är mest sjyst av oss?

•-         Annie, han är min bror. Jag kan inte ljuga för honom.

•-         Det är på grund av dig som jag hamnade i koma. Om inte du hade kysst mig så...

•-         Om inte jag hade kysst dig? Jag kysste inte dig, det var du som kysste mig! Försök inte att lägga skulden på mig! Det kommer aldrig att funka!

•-         Det var inte direkt som att du försökte stoppa mig! Och hade det där aldrig hänt så hade jag och Tom aldrig bråkat, vi hade aldrig vart på torget den dagen, jag hade aldrig blivit skjuten.

•-         Försök inte ens att lägga skulden på mig. Det var du som kysste mig, du gjorde det valet.

•-         Du berättade för Tom...

•-         Han är min bror! Tror du verkligen att jag skulle kunna undanhålla något sånt för honom?!? Hur fan skulle jag kunna veta att du skulle bli skjuten!

•-         Snälla sluta... Tårarna började rinna längs med kinderna på mig.

•-         Sluta? Det var du som började det hela. Du skyller på mig för något som du gjort.

•-         Den enda andledningen till att jag skyller på dig är för att det känns bättre. Då kanske jag kan dölja mitt enorma misstag lite mer, då behöver inte mitt dåliga samvete skölja över mig för var gång jag tänker på Tom, för då har jag en syndabock.

•-         Hitta ett annat sätt att bli av med ditt dåliga samvete, använd inte mig. Jag går och berättar för Tom att du har vaknat.

•-         Bill... förlåt. Men... bara en fråga. Har de fått tag i hon som sköt mig?

•-         Tom vet vem det var, han fick reda på det igår.

•-         Vet polisen om det?

•-         Nej. Svarade Bill kallt och gick iväg.

Tom visste vem det var som sköt mig, men hade inte berättat det för polisen. Varför inte? Vem var det som betydde så pass mycket för honom att han inte hade hjärta att lämna in den till polisen? Ville jag veta svaret? Tårarna som nyss hade slutat rinna letade sig återigen nedför mina kinder. Jag torkade snabbt bort dem igen när jag såg Toms välbekanta ansikte närma sig dörren. Jag tvingade fram ett leende i ett försök att dölja mina ögon som var blanka av tårar.

   Först stod Tom bara i dörren och såg på mig, precis som hans bror tidigare gjort. Hans ögon började tåras och ett litet leende lekte på hans läppar. Långsamt gick han fram till mig, satte sig bredvid mig, som han alltid gjort tidigare.

•-         Är detta verklighet? Sa han frågandes.

•-         Ja. Du drömmer inte. Svarade jag och log. Men hur kunde han bara sitta där, hade han inte saknat mig över huvud taget?

•-         Bevisa det. För det känns inte äkta.

•-         Kyss mig, då har du ett bevis. Hans blanka, bruna ögon såg på mig, vad de uttryckte, det kunde jag inte utskilja. Han reste sig, böjde sig fram och kysste mig. En öm, försiktig kyss. En sådan kyss hade jag aldrig fått av honom. Jag vill ha en riktig kyss, en Tom kyss! Sa jag och log mot honom. Tom satte sig ned igen och såg mot Bill.

•-         Kan du gå ut, bror? Jag behöver prata ensam med Annie. Bill nickade och gick ut, hans ansiktsuttryck var ledsamt. Visste han vad Tom skulle säga?

•-         Vad är det, Tom? Varför är du så allvarlig? Vad var det för någon kyss jag nyss fick? Har något hänt med dig som jag bör veta om? Frågorna rann ut ur munnen på mig, så många frågor, men så få svar.

•-         Annie, jag...

Snabb genomgång av personerna.
Tom, Georg, Bill, Gustav: medlemmar i Tokio Hotel
Annie: Toms flickvän
Sandra: Georgs flickvän
Michelle: gustavs flickvän och sandras tvilling
Patricia: Bills modellkompis
Julia:Annies syster, i koma

Del 1 rewind and press play

Annie:

Efter bråket med Tom, så fanns ingenting kvar. Inga ord, inga tankar, inga känslor, ingen förlåtelse, ingen luft... allt som fanns kvar var han. För så fort det skottet träffade min mage, så tog allt slut. Allt ljus försvann, alla röster dog ut, all känsel försvann, sakta men säkert.

Ljudet och rösterna kom av någon anledning tillbaka, känseln började göra sig bekant igen. Men ljuset kom inte tillbaka. Allting var bara svart. Mina muskler var ur funktion, jag kunde inte röra mig. Inte prata eller någonting, bara lyssna.

    Jag kommer fortfarande ihåg vad som hände, vi hade stått där på torget, bråkat, PANG, jag hade känt en smärta i magen, kommer ihåg att jag tittade ner på mina händer och sett att de var täckta i blod. Sen är jag inte säker på vad som hände efter det. Men Tom har hjälpt mig att minnas.

    Varje dag sitter han vid min säng och pratar med mig. Flera gånger har han berättat att det inte var hans fel, om jag nu trodde det. Utan det var en tjej som hade skjutit mig, men hon hade kommit undan. Det hon inte visste var att detta bara förde oss närmare varandra. På ett eller ett annat sätt. Han har flera gånger sagt till mig att han älskar mig och att han inte vill förlora mig. Jag är inte hjärndöd, så de kan inte koppla bort mig från de där jobbiga pipande monitorerna. Men jag klarar bara inte av att öppna ögonen eller att prata, eller att överhuvudtaget röra på mig. Jag lyssnar på vart ord de säger, de tror att jag aldrig kommer att vakna. Skitsnack.

   Tom kom in, jag hörde det på hans tunga steg och hans små snyftningar. Han satte sig ned vid sängkanten denna gång. Hans hand strök över min kind. Den var varm. Jag lyckades vrida lite på huvudet, någon centimeter. Jag kunde se Tom i tankarna när han undrar om det han nyss sett var sant. Jag undrade själv om det var det, jag har ju inte kunnat röra mig på fem månader. Han strök mig på armen, jag kände att jag fick gåshud, så härlig var hans beröring. Jag lyckades ge ifrån mig ett svagt gnäll.

•-         Gumman? Sa du nåt? Hörde jag Toms röst eka. Jag gnällde svagt igen, försökte visa att jag hörde honom. Sjuksköterskan som var i rummet suckade.

•-         Tom, hör du i "syne" nu igen? Frågade hon besvärat.

•-         Nej jag är säker. Hon gnällde.

•-         Åh, Tom. Låt oss inte bygga upp några falska förhoppningar.

•-         Jag ska inte...

•-         Fast... hon gick med raska steg och öppnade dörren. Dr. Heinzel! Kan du komma in hit? Dr. Heinzel var min läkare, tydligen hade något hänt med mig.

•-         Vad är det? Frågade doktorn samtidigt som han gick in i rummet.

•-         Titta här, tror du att det betyder något?

•-         Hm... kan göra. Kör några tester så får vi se sen.

•-         Vad? Vad är det med henne? Sa Toms oroliga röst.

•-         Några värden var lite högre än vad de brukar vara, och det finns tecken på ökad hjärnaktivitet.

•-         Är hon på väg tillbaka?!

•-         Det är inte säkert, vi får göra några tester. Men hon kanske försöker. Sjuksköterskan gick ut. Tom strök mig över håret.

•-         I fem månader har jag väntat på detta, men du kunde inte ha valt en sämre timing. Hoppas du inte blir frisk för snabbt, det är något jag måste ta hand om.

Jag ville så gärna svara, men det klarade jag inte av. Inte nu... Tom gick ut. Varför gick han ut så tidigt? Han brukade alltid sitta och prata med mig. Och vad menade han med dålig timing? Vad skulle han ta hand om?

   Några minuter senare kom någon tillbaka, det var inte Tom, inte någon ur min familj, men någon var det. Plötsligt kände jag ett enormt tryck på bröstkorgen, som om någon satt på mig. Jag kände pulsen gå upp, hjärtat slog snabbare och snabbare. Vad hände med mig? Två händer tog ett fast tag om min hals, jag fick svårt att andas och en av monitorerna började pipa konstant. Någon kom in genom dörren.

•-         Mira, vad fan gör du!!!??! Skrek Tom hysteriskt.

•-         Hon ska för fan dö!!! Du var min, du är min och du kommer alltid att vara min!!! Bara för att hon råkar få några höga värden betyder det inte att hon kan ta dig ifrån mig!!!

•-         Du är för fan psykad!! Skrek han och började dra i Mira för att få bort henne.

Massa folk strömmade in genom dörren, trycket lättade från min bröstkorg men andningen hade jag fortfarande problem med. De körde ner en tub i halsen på mig, allt för att få mig att andas igen. De lyckades, men nu skulle jag inte kunna prata, även om jag ville.

Senare på kvällen...

Tom satt vid min säng, han grät. För efter Miras attack, hade jag inte visat några nya tecken på förbättring. Han var helt förstörd. Han grät hejdlöst, det gjorde ont i mig när han mådde dåligt. Precis såhär hade han vart de första dagarna som jag legat i koma, han hade känt sig skyldig, mått dåligt, gråtit hejdlöst varje dag.

•-         Förlåt, Annie... allt är mitt fel. Nej det är det inte! Förlåt för allt jag gjort mot dig, jag gjorde fel. Vad menar du? Jag trodde inte att jag var sån... jag har ju dig. Tom du gör mig rädd. Jag var otrogen mot dig, Annie. VAD SA DU ATT DU VAR SA DU? Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka, läkarna manipulerade mig. Skyll inte detta på läkarna! Men sen kom Mira, hon var ljuset när allt var som mörkast. Gjorde jag allt mörkt för dig? Jag borde inte ha gjort det. Det var fel av mig. De kan du ge dig fan på att det var! Men som tur är, så vet inte pressen om det. De vet inget om henne och hon kan inte bevisa att vi två har varit tillsammans. Tur för dig... Jag förstår dig om du är arg på mig... men du måste förlåta mig. Jag överlever inte utan dig. Gulligt av dig Tom, men tänk om jag aldrig vaknar upp...

•-         Tom, kom nu. Du måste hem och sova. Det lät som Bills röst.

•-         Nej! Jag vill stanna här med Annie!

•-         Tom, hon kommer inte att vakna upp idag.

•-         Det vet du inte! Jag måste vara här när hon vaknar... jag måste...

•-         Tom, jag tror att hon förlåter dig. Du måste få en god natts sömn.

•-         Jag är skyldig henne att stanna här! Jag var för fan otrogen mot henne...

•-         Isåfall stannar jag här också, jag är vaken så kan du sova. Om hon vaknar väcker jag dig.

•-         Bill...

•-         Jag tar inte emot ett nej. Jag stannar eller så åker du med hem.

•-         Okej då, stanna kvar då.

Bill satte sig ned i en stol, resten av kvällen som jag var vaken spenderade dem i tystnad. Ingen sa ett ord, det behövdes inte, för både Tom och Bill visste vilken tanke som hemsökte dem båda. Kommer hon verkligen att vakna?

På onsdag kommer jag att börja lägga ut min senaste fanfiction. En del varje vecka ungefär. Trubbel i paradiset består av tre olika delar. Det som jag lägger ut nu är en Flashback från de första två.

Tip1

Jag och Sandra gick ner till stan, vi gick in i en klädbutik, jag stod och tittade på en röd tröja som Sandra skulle ha passat grymt bra i då jag hörde ett skrik bakom mig.

•-         Iiihhh! Det är Georg från Tokio Hotel! Skrek en tjej och genast kom 5 tjejer till och började springa emot mig och Sandra.

•-         De har genomskådat mig! Utbrast jag och drog med Sandra till provhytterna.

•-         Nähä, tror du de? Sa Sandra retsamt.

 Jag drog med henne in i en provhytt. Den var liten och det stod klart för mig att den inte var gjord för två. Jag kunde höra tjejerna utanför och hur personalen bad dem att gå ut från butiken. Jag log för mig själv. Sedan kom jag och tänka på vad jag egentligen gjorde och vart jag var. Jag tittade på Sandra som stod framför mig med ryggen emot mig, jag lade mina händer på hennes höfter och kysste henne i nacken. Jag kände hur hon darrade till, jag smålog och fortsatte kyssa henne samtidigt som jag smekte hennes mage med mina händer. Hon vände sig om och lade sina armar omkring min hals. Jag drog henne närmre.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Sandra, det är en grej som jag vill prata med dig om. Sa jag med allvar i rösten.

•-         Om det handlar om det som stod i tidningen så vet jag redan om det. Sa hon och satte upp håret i en hästsvans.

•-         Jag vill ta med dig på intervjun. Jag vet redan att jag kommer få en massa frågor om dig och mig så då kan du ju följa med och svara på några av dem själv.

•-         Är du seriös?

•-         Ja, jag vill visa alla att du är min flickvän.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Jag tänkte bara på Sussie. Jag klarar inte av ett seriöst förhållande just nu men jag kan inte låta bli att känna mig skyldig. Jag vet att det inte är likt mig, jag vet inte vad det är för fel på mig idag. Känner mig konstig.

•-         Men ni hade ju pratat om det, vilket betyder att Sussie gick med på att inte ha något seriöst. Du kanske för en gångs skull har blivit kär Tomi.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi följde efter Gustav till en park. Han satte sig ner på en bänk och jag och Georg satte oss i gräset på en plats då vi kunde se Gustav men Gustav kunde inte se oss. Det dröjde inte länge förrän en tjej kom och satte sig bredvid Gustav. Hon var brunhårig, precis som Sandra. Hon såg ut att vara 15 kanske 16 år. Ganska söt tjej faktiskt.

•-         Det är inte sant! Utbrast Sandra.

•-         Vadå? Sa jag fundersamt och försökte komma på vem den där tjejen såg ut som.

•-         Det där är min syrra! Sa Sandra och det såg ut som om hon skulle kunna svimma när som helst.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tip 2

•-         Eh, jaha, okej. Henri är hemma förresten.

•-         Vad roligt då. Hur länge stannar han?

•-         En vecka. Men det är någon här som kommer att stanna i lite mer än två veckor. Michelle. Går det bra för dig?

•-         Okej, javisst, det går väl bra.

•-         Okej, tack mamma! Sa Sandra och skulle precis vända sig om för att gå iväg då jag verkligen förstod vad hon nyss hade sagt.

•-         Vänta här nu! Du går ingenstans lilla fröken! Sandra stannade upp och vände sig långsamt om.

•-         Vad?

•-         Sa du Michelle?

•-         Ja.

•-         Men inte Michelle som i...?

•-         Som i min syster som jag inte har sett på åtta år, ja.

•-         BILL! Kom nu, vi drar härifrån. Halvskrek han. Han undvek att titta på oss och sprang ut igen. Jag tycktes skymta något i hans ögon, var det tårar? Bill ryckte på axlarna och sprang efter. Kvar satt Nicke med ett snopet uttryck i ansiktet, det var som om han var 5 år och någon hade snott hans MagnumMandelglass. 

•-         Det är lugnt, Nicke, du får träffa honom senare idag. Sa Sandra och Nicke blev glad igen. Men jag kunde inte glömma vad jag nyss hade sett. Vad hade Tom och Sussie verkligen pratat om?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

. Jag hörde däcktjut och skrik några hundrameter rakt fram. När jag hörde ambulanssirenerna började jag springa, jag var tvungen att få reda på vad som hänt. När jag kom fram hade ett par ambulansbilar samlats på platsen, en folkmassa stod och tittade på, de flesta med skräckslagna miner. Jag banade väg genom folkmassan och när jag äntligen fick se vad som hänt skrek jag rakt ut. Tårarna började forsa ner för mina kinder och jag sprang fram till den illa tilltygade kvinnokroppen som låg där på den hårda, svarta asfalten och blev omhändertagen av ambulansmännen. Det var Sussie.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Hon kommer att klara sig. Sa han och log. Hon hade tur, det kunde ha gått mycket värre, men mirakulöst nog så bröt hon endast två revben och fick en ganska svår hjärnskakning. Några småsår här och där men de är mest ytliga. Hon hade en väldans tur. Sa han, men jag såg på honom att han hade något mer att säga.

•-         Men... det finns en dålig nyhet också, eller hur?

•-         Tyvärr så... ja, det finns det.

•-         Men säg då, vad gick fel?

•-         Sussie har tyvärr fått missfall. Det kan bero på olyckan, men vi vet inte.

Jag kände allas blickar riktas mot mig, förutom Bills. Jag vet vad de alla tänkte. Missfall?!?!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Hej, jag heter Annie. Jag vred lätt på huvudet, där stod en svarthårig tjej men de vackraste bruna ögon jag någonsin sett.

•-         H-Hej. Jag är Tom. Sa jag nervöst.

•-         Jag har inte sett dig här förut.

•-         Jag har varit upptagen.

•-         Med vad?

•-         Privata saker. Vet du inte vem jag är? 

•-         Eh, jaha. Jag kan gå om du vill.

•-         Nej, nej. Stanna kvar. Jag har bara inte fått i mig någon drink än, så fort jag fått i mig den här så blir jag på bra humör. Du får inte gå än, sötnos.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Hej då, Tom. Hon gav mig ett kort och gick sedan därifrån. Jag tittade på kortet jag hade i min hand: "Annie Johnsson"

"prof. Dansör"

På Baksidan stod hennes nummer och hemadress. Jag hade halva inne, snart skulle hon vara min. Åtminstånde för en natt.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Jag trodde att du hade gått! Sa jag och satte mig bredvid henne med en duns.

•-         Nej, festen har ju bara börjat! Sa hon glatt.

•-         Men du kunde ju ha sagt till mig att du var kvar!

•-         Jag trodde att du såg mig, och du såg ju ut att ha så trevligt i baren så jag ville inte störa dig. Annies röst blev mer och mer dimmig för mig, jag kunde bara utskilja vissa ord. Nu hade jag min chans!

Jag lade armen om henne, hon protesterade inte. Haha, jag kommer att få till det! Tänkte jag och log för mig själv. Jag lutade mig försiktigt fram och kysste henne. Hon kysste mig tillbaka. Mjukt och ömt. Helt perfekt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tom:

Jag vaknade av att mobilen ringde, huvudet dunkade som fan och ringandet från mobilen gjorde det inte bättre. Ljuset från fönstret bländade mig och jag reste mig långsamt upp för att dra för gardinerna. Mobilen fortsatte ringa, den lät irriterad. Inte normal och vänlig utan förbannad och irriterad. Mot min vilja svarade jag.

•-         ah, hallå. Sa jag sömnigt och besvärat.

•-         ÄR NI INTE KLOKA! Skrek rösten i andra änden.

•-         AAAAAAJ! Vem fan är det och vad snackar du om?

•-         GEORG! VEM FAN SKULLE DET ANNARS VARA!

•-         FORTFARANDE AJ! Prata lite tystare är du snäll så att du inte spränger mitt huvud.

•-         Du har alltså inte hört?

•-         Hört vad?

•-         Vafan, till och med de i Sverige vet om det!

•-         Vad fan snackar du om?!?!

•-         Sätt på nyheterna!

•-         Men Georg, jag ser aldrig på nyheterna.

•-         NU!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ensam vid bordet, ingen annan där. Jag tog upp tidningen och kollade på rubriken.

"TVILLINGARNA KAULITZ GER ÄNTLIGEN EFTER FÖR SINA KÄNSLOR!" Bilden bredvid texten föreställde mig och Bill. Vi var på den nya klubben och satt tätt hopslingrade i en soffa och kysstes. Jag hade trott att det vart Annie...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Annie låste upp och vi gick. Jag hade rätt, det var en städare som gick runt och lyssnade på musik. Vi satte oss vid ett bord, jag satt mittemot Annie och försökte komma på hur jag skulle uttrycka mig. Det var en ganska stor tjänst som jag skulle be henne om.

•-         Så, Tom. Vad var det för tjänst du pratade om?

•-         Eh... ja... som du vet har det vart ganska mycket skvaller om det där med mig och Bill... och... eh... jag har kommit på ett sätt att få det att försvinna, men jag behöver din hjälp.

•-         Visst, eller... det beror på vad jag ska göra men jag tror vi kan komma överens.

•-         Skulle du kunna... eh... låtsas... vara min flickvän?

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Så...? Du är okej med allt som hände igår?

•-         Nu är jag det. Svarade jag och kysste honom. Han såg chockat på mig. Inbilla dig inte något nu, gubben. Sa jag snabbt och kravlade mig ur sängen. Jag upptäckte snabbt att jag hade en av Toms t-shirts på mig.

•-         Du kan behålla den om du vill. Jag använder den nästan aldrig så.

•-         Vi får se. Jag tog med mig mina kläder in på toaletten för att byta om. Precis innan jag stängde dörren vände jag mig om och sa: Vi låtsas bara, Tom, vi är inte tillsammans på riktigt. Kom ihåg det. Han såg lite halvbesviket på mig och nickade stumt. Jag stängde dörren och började byta om.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Det har vart en del skriverier om dig också, Bill. Du och Patricia Williams, hur ligger det till? Nu när hon krävt skilsmässa så väcks en del misstankar. Har du något med det att göra?

•-         Pratar du ofta om dig själv i tredje person? Frågade Georg och gav Patricia en mystisk blick.

•-         Jag läser bara från papperet. Och även om jag själv kan svara på frågan så måste jag fråga Bill också. De funderade på att skicka en annan reporter men jag sa ifrån.

•-         Och du vet lika väl som jag att det inte är något på gång mellan oss. Vi är kompisar det är allt. Din skilsmässa har inget med mig att göra.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Min syster...

•-         Vad är det med henne?

•-         Kan du låta mig prata, du som ville veta vad det var?

•-         Ok, förlåt. Fortsätt.

•-         Hon tog nästan livet av sig.

•-         Varför då?

•-         Tom...

•-         Förlåt, jag ska inte avbryta.

•-         På grund av dig... och mig... Vid det här laget kunde inte Annie hålla tårarna tillbaka, de börja rinna nedför hennes kinder och hon gjorde inga försök att stoppa dem.

•-         Vad menar du?

•-         Hon är kär i dig, Tom! Och när hon fick höra att VI var tillsammans så tog hon första närmsta kniv och skar sig i armen. HON LIGGER I KOMA, TOM!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Jag uppfattade aldrig ditt namn.

•-         Caroline Carson.

•-         "Den" Caroline Carson? Som sätter upp de största dansshowerna i hela England?

•-         Ja. Jag var intresserad av att ha med dig ett tag i en av mina shower men... mitt intryck av dig ändrades när jag såg att du var tillsammans med Kaulitz.

•-         Enligt mig ska man välja kille efter sina känslor inte efter vem som är bäst för ens karriär.

•-         Synd att du känner så. Du kunde ha fått ditt världsgenombrott tack vare mig.

•-         Synd att du baserar talang för dans på vilken typ av kille man väljer. Att jag är tillsammans med Tom Kaulitz har ingenting med dans att göra. På tal om Tom, jag måste gå, han väntar på mig.

•-         Man kan inte leva på kärlek. Vill du inte hellre bli världskänd för din talang istället för din pojkvän?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

. Men den här kyssen var så känsloladdad att jag fick kämpa för att hålla mig på benen. Den här kyssen var äkta. Tom avslutade kyssen med en lätt puss. Det perfekta avslutet på en perfekt kyss.

•-         Tom... wow.

•-         Är det verkligen fortfarande på låtsas, Annie? Jag tycker inte att det verkar som så längre.

•-         Jag vill inte att det ska vara på låtsas längre. Jag har känslor för dig, riktiga känslor.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De var hemma hos honom, ensamma. Resten hade gått ut på stan eller gått iväg för att göra något annat. Hon skulle precis gå när han tog tag i henne och drog henne tätt intill sig.

•-         Bill... vad-

Hon hann inte avsluta sin mening. Deras läppar möttes och hon drogs med i kyssen. Men hon slingrade sig snabbt ur hans grepp. Detta var inte rätt.

•-         Det här känns fel. Vi borde inte.

•-         Han kommer inte att få reda på något. Såvida inte du berättar.

Hon skulle hålla tyst. Deras läppar möttes igen, denna gång mer passionerat. Att göra något förbjudet var något som hon var van vid, men detta var annorlunda.

Jag skakade på huvudet. Jag var tvungen att berätta. Samvetet bildade djupa ärr inom mig. Mitt förräderi förstörde mig inifrån. Vad hade jag gjort?

•-         Varför gjorde du det Annie? Sa han kallt.

•-         Jag berättade det för fan för dig trettio minuter sedan, lyssnar du inte på mig?!

•-         Allting var ju så bra... varför sabbade du det?

•-         Jag behövde leva ett liv, Tom! Jag behövde få spänning. Skrek jag rätt i ansiktet på honom.

•-         Leva ett liv? Så med mig har du inget liv alltså? Har jag dödat dig?

•-         Allt blev så instängt! Jag kunde inte göra någonting! Du åker hela tiden på spelningar och intervjuer! Du har aldrig tid med mig! Jag fick bara sitta på ett jävla hotellrum hela dagarna! Aldrig gå ut, tänk om jag ställer till med en skandal! 

•-         Duger jag inte åt dig? är det det som är felet? är jag inte tillräckligt bra för dig?

•-         Tom jag älskar dig! Du betyder för fan allt för mig

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         nej... men ibland kan det vara skönt att bara kunna... känna sig fri. inga förbindelser. jag älskar dig tom, jag älskar att vara tillsammans med dig också, du är för fan underbar. jag förstår inte hur jag kunde göra detta... hur jag kunde sabba allt...

•-         Du har inte förstör allt.

•-         Jo det har jag! Du hatar mig!

•-         Jag hatar dig inte, Annie.

•-         Sluta vara arg på mig då! Säg att allting kommer att bli bra! Låt oss då bara glömma allt och börja om!

•-         Det är inte så lätt, Annie.

•-         Vad måste jag göra? Vad måste jag göra för att allt ska bli bra igen?

•-         För det första kan du ju lova att aldrig göra något sånt här igen! Det är ju alltid en början!

•-         Vad ska jag göra sen då? jag lovar att aldrig mer göra något liknande. På hedersord. Jag svär vid mitt barns liv! Vad ska jag göra nu?

•-         Nu ger du mig en kyss. Jag lutade mig fram för att ge Tom en kyss. Något som jag inte gjort på länge.

•-         Vänta här nu... sa du barn?

PANG!!!!!!!!!!!! PANG!!!!!! Ljudet från pistolen nådde mina öron, bara för sent. Jag hörde Toms panikartade röst skrika mitt namn och jag kände hur han försökte hålla mig uppe. Men smärtan tog över och allting blev bara svart. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

•-         Det är såhär att vi-

•-         För bara ett par minuter sedan var det skottlossning på torget i Hamburg. Turligen blev bara en skadad. Annie johnson, 17, är nu påväg till sjukhus. Hon är flickvän till den kände gitarristen Tom Kaulitz i Tokio Hotel. Var skotten riktade mot honom från början kanske? Vi återkommer senare med mer information.

•-         Vi har tänkt flytta ihop. Vi ska flytta till Tyskland! Du får mer tid med Gustav.

•-         Nej... nej detta händer inte!!!!

•-         Annie?

Varken jag eller Simone lyssnade på min pappa längre. Hörde vi verkligen rätt? Hade någon försökt skjuta Tom men träffat Annie istället? Detta var inte sant, det kunde det inte vara, inte en gång till, först Sussie, nu Annie. Ska han aldrig få vara lycklig?

Det svarta håret hängde ner i ansiktet. Jag såg inte mycket av honom men det var något som gjorde att jag blev mer och mer nyfiken på vem han var. Hans lite annorlunda klädstil fascinerade mig. Hans svartmålade naglar med vita kanter var mycket mer perfekt målade än vad mina var. Och även om håret redan hade förlorat den spänst den hade för några timmar sedan så märkte man att det hade lagts ner mycket energi på att få det perfekt.

   Nu satt han där med ett ölglas i händerna, håret hängde ner över ansiktet, han såg sliten ut, men ändå så perfekt. Skulle jag våga gå fram? Det är inget som jag brukar göra... men kanske bara denna gång? Sakta reste jag på mig. Men sedan ångrade jag mig. Jag bet mig i läppen och antog en fundersam min. Vad skulle han tycka om mig? Skulle han tycka jag var slampig? Med min svarta, korta kjol, mitt svart-vita linne som kanske var lite väl lågt skuret... och mitt mot-min-egen-vilja översminkade ansikte. Jag såg så fejkad ut. Ingen vill ha mig, förutom alla de där killarna som bara ber på sina bara knän för ett one-night-stand. Men jag vill inte ha dem... jag vill ha mer...

   Jag tog upp en sminkspegel ur handväskan. Synade mig själv noga. Suck... när ska jag någonsin kunna vara mig själv? Jag tog upp en servett och torkade bort läppglanset. Kajalen försvann med ett fingerdrag. Mascaran kunde jag inte göra så mycket åt... Nu skulle jag våga.

Jag hade länge betraktat henne, sådär i smyg. Jag såg i ögonvrån hur hon kollade på mig också. Och även om håret rasade ner framför ögonen på mig så kunde jag allt se lite emellan slingorna. Jag brukar inte vara utseendefixerad. Men hon fick mig att häpna. Lite slampig stil dock... hon såg lite fake ut... Men det var något som sa mig att det där inte var hennes riktiga jag. Trots den korta kjolen satt hon inte med bena i kors. Och hon envisades med att hela tiden dra upp linnet trots att det knappt hade åkt ned en millimeter. 

   Hon gjorde en ansats till att resa på sig men ångrade sig sedan. På ett sött och charmigt sätt bet hon sig i läppen. Hon tog upp en sminkspegel... suck... så fake. Men istället för att bara pluta med läpparna, fixa håret och lägga på ytterligare ett lager mascara på de tidigare 14 lagren så tog hon bort läppglanset och kajalen. Hon drog lite i håret med fingrarna och såg lite missnöjd ut. Hon la ner spegeln igen. Ännu en ansats till att resa sig, denna gång ångrade hon sig inte. Jag lyfte lätt på huvudet.

   Det mörkbruna håret la sig perfekt på hennes axlar när hon styrde stegen mot mig. Gången var lite ovan, det var inte förrän då jag upptäckte att hon hade högklackat. Jag reste själv på mig och sträckte lite på mig. Hon gav mig ett leende och jag svarade med att le lite snett åt henne.

Han log mot mig. Åh, vilket fint leende! Lite snett, charmigt sådär...

•-         Hej. Sa jag lite blygt.

•-         Godkväll. Svarade han skämtsamt. Jag fnissade lite löjligt.

•-         Jag heter Janine, Olsen.

•-         Bill Ka... rson.

•-         Du såg lite deppig ut, har det hänt något?

•-         Det är för komplicerat för att jag ska kunna berätta det för dig...

•-         Inget är för komplicerat för mig att förstå.

•-         Du vill verkligen veta eller hur?

•-         Får en tjej inte vara nyfiken?

•-         Får jag ställa en fråga först?

•-         Eh, visst.

•-         Brukar du gå klädd sådär vanligtvis?

•-         Nej... hon rodnade. Detta är typ mitt enda par högklackat...

•-         Då så, vad gör du ikväll?

•-         Jag vet inte, det beror på dig.

•-         Vill du hänga med hem till mig? Du var ju så nyfiken på min livshistoria så.

•-         Jag har ju inget bättre för mig så visst!

Bill betalade för sig och gick sedan bredvid mig ut. Hjälp vad lång han var. Och när jag inte har några klackar heller!

När vi gick tillsammans ut märkte jag vad kort hon egentligen var. Med klackar på... skulle gissa på... 170 cm kanske. Då måste hon vara runt 165 utan! Jag är 20 cm längre än henne! Nej då, det är ingen längdskillnad. Mina tankar gick över till hur jag skulle undvika fotograferna... skulle de verkligen vara här nu? De har inte vart det tidigare... men tänk om...


Fortsättning följer...

Det är ingen novell. bara lite små texter. men lägger den i den kategorin ändå

Den här varma fluffiga känslan jag har inom mig, är det kärlek? Om inte, vad är det då? Är jag nere behöver jag bara tänka på honom så leker genast ett leende på mina läppar. Ett leende från honom förvandlar mina vanligtvis stadiga ben till gelé. En blick från honom gör mig alldeles varm inombords. Och ett enkelt "hej" från honom kan få mig att le en hel dag. Det är helt sjukt vilken effekt han har på mig. Det går inte en sekund utan att han är i mina tankar. Hans härliga skratt ekar fortfarande i mina öron fastän jag knappt kommer ihåg det. När jag ser honom följer jag honom med blicken tills han försvinner, jag ser på honom i smyg när han är med sina kompisar.

Så om detta inte är kärlek... vad är det då?

Jag sa att jag gillade dig. du blinkade knappt. Efter det har inget ändrats. Allt har vart som vanligt. Jag har haft för mycket otur för att våga ta nästa steg. Så varför gråter jag då? Varför gråter jag när jag inte gör något? Det är mitt eget val! Gråter jag för min feghet? Eller finns det en annan andledning? Är det på grund av alla de ärr i mitt hjärta som orsakats av killar? Eller är det kanske för att innerst inne vet jag att inget kommer att ändras. Du kommer inte att berätta om du gillar mig eller inte. Du kommer att gå vidare som vanligt, tro att jag förstår. Men gissa vad?! Jag gör inte det!!! jag förstår för fan inte vad du känner!!! För du gör mig förvirrad, dag ut och dag in. Men om jag nu vet att min kärlek är meningslös. Varför fortsätter jag då att älska dig? Varför slutar jag inte?

Fyra månader. Fyra långa månader har gått. Inte mycket har ändrats. Jag är fortfarande jag och du är fortfarande du. Jag har försökt att släppa dig, men det är svårare än det verkar. Att säga att du ska sluta gilla någon är som att säga åt ett småbarn att inte äta godis på tisdagar, för då vill barnet bara ha mer godis på tisdagar. Jag ser dig i skolan, du är med dina kompisar, du pratar och skrattar, ler och plötsligt kollar du åt mitt håll. Mitt hjärta slår i 120 och hela jag fokuserar på dig och ditt leende. Men ditt vackra leende försvinner snabbt och din blick fästs på något annat. Besvikelsen sköljer över mig och pulsen går ner under det normala. Nästa gång jag ser dig så sitter du på en bänk, jag sitter i närheten. En av mina killkompisar kommer fram till mig, han börjar kittla mig. Jag ser att du kollar. Senare säger mina kompisar att du verkade avundsjuk. På vad? Du gillar mig ju inte...

Jag vill förstå att du inte gillar mig. Men allt förutom en sak säger emot mitt påstående.

Fem månader... vad kan jag säga?

Sex månader... du börjar äntligen att förstå. Och du har inget emot det heller...