Angiesblog

Snabb genomgång av personerna.
Tom, Georg, Bill, Gustav: medlemmar i Tokio Hotel
Annie: Toms flickvän
Sandra: Georgs flickvän
Michelle: gustavs flickvän och sandras tvilling
Patricia: Bills modellkompis
Julia:Annies syster, i koma

Del 1 rewind and press play

Annie:

Efter bråket med Tom, så fanns ingenting kvar. Inga ord, inga tankar, inga känslor, ingen förlåtelse, ingen luft... allt som fanns kvar var han. För så fort det skottet träffade min mage, så tog allt slut. Allt ljus försvann, alla röster dog ut, all känsel försvann, sakta men säkert.

Ljudet och rösterna kom av någon anledning tillbaka, känseln började göra sig bekant igen. Men ljuset kom inte tillbaka. Allting var bara svart. Mina muskler var ur funktion, jag kunde inte röra mig. Inte prata eller någonting, bara lyssna.

    Jag kommer fortfarande ihåg vad som hände, vi hade stått där på torget, bråkat, PANG, jag hade känt en smärta i magen, kommer ihåg att jag tittade ner på mina händer och sett att de var täckta i blod. Sen är jag inte säker på vad som hände efter det. Men Tom har hjälpt mig att minnas.

    Varje dag sitter han vid min säng och pratar med mig. Flera gånger har han berättat att det inte var hans fel, om jag nu trodde det. Utan det var en tjej som hade skjutit mig, men hon hade kommit undan. Det hon inte visste var att detta bara förde oss närmare varandra. På ett eller ett annat sätt. Han har flera gånger sagt till mig att han älskar mig och att han inte vill förlora mig. Jag är inte hjärndöd, så de kan inte koppla bort mig från de där jobbiga pipande monitorerna. Men jag klarar bara inte av att öppna ögonen eller att prata, eller att överhuvudtaget röra på mig. Jag lyssnar på vart ord de säger, de tror att jag aldrig kommer att vakna. Skitsnack.

   Tom kom in, jag hörde det på hans tunga steg och hans små snyftningar. Han satte sig ned vid sängkanten denna gång. Hans hand strök över min kind. Den var varm. Jag lyckades vrida lite på huvudet, någon centimeter. Jag kunde se Tom i tankarna när han undrar om det han nyss sett var sant. Jag undrade själv om det var det, jag har ju inte kunnat röra mig på fem månader. Han strök mig på armen, jag kände att jag fick gåshud, så härlig var hans beröring. Jag lyckades ge ifrån mig ett svagt gnäll.

•-         Gumman? Sa du nåt? Hörde jag Toms röst eka. Jag gnällde svagt igen, försökte visa att jag hörde honom. Sjuksköterskan som var i rummet suckade.

•-         Tom, hör du i "syne" nu igen? Frågade hon besvärat.

•-         Nej jag är säker. Hon gnällde.

•-         Åh, Tom. Låt oss inte bygga upp några falska förhoppningar.

•-         Jag ska inte...

•-         Fast... hon gick med raska steg och öppnade dörren. Dr. Heinzel! Kan du komma in hit? Dr. Heinzel var min läkare, tydligen hade något hänt med mig.

•-         Vad är det? Frågade doktorn samtidigt som han gick in i rummet.

•-         Titta här, tror du att det betyder något?

•-         Hm... kan göra. Kör några tester så får vi se sen.

•-         Vad? Vad är det med henne? Sa Toms oroliga röst.

•-         Några värden var lite högre än vad de brukar vara, och det finns tecken på ökad hjärnaktivitet.

•-         Är hon på väg tillbaka?!

•-         Det är inte säkert, vi får göra några tester. Men hon kanske försöker. Sjuksköterskan gick ut. Tom strök mig över håret.

•-         I fem månader har jag väntat på detta, men du kunde inte ha valt en sämre timing. Hoppas du inte blir frisk för snabbt, det är något jag måste ta hand om.

Jag ville så gärna svara, men det klarade jag inte av. Inte nu... Tom gick ut. Varför gick han ut så tidigt? Han brukade alltid sitta och prata med mig. Och vad menade han med dålig timing? Vad skulle han ta hand om?

   Några minuter senare kom någon tillbaka, det var inte Tom, inte någon ur min familj, men någon var det. Plötsligt kände jag ett enormt tryck på bröstkorgen, som om någon satt på mig. Jag kände pulsen gå upp, hjärtat slog snabbare och snabbare. Vad hände med mig? Två händer tog ett fast tag om min hals, jag fick svårt att andas och en av monitorerna började pipa konstant. Någon kom in genom dörren.

•-         Mira, vad fan gör du!!!??! Skrek Tom hysteriskt.

•-         Hon ska för fan dö!!! Du var min, du är min och du kommer alltid att vara min!!! Bara för att hon råkar få några höga värden betyder det inte att hon kan ta dig ifrån mig!!!

•-         Du är för fan psykad!! Skrek han och började dra i Mira för att få bort henne.

Massa folk strömmade in genom dörren, trycket lättade från min bröstkorg men andningen hade jag fortfarande problem med. De körde ner en tub i halsen på mig, allt för att få mig att andas igen. De lyckades, men nu skulle jag inte kunna prata, även om jag ville.

Senare på kvällen...

Tom satt vid min säng, han grät. För efter Miras attack, hade jag inte visat några nya tecken på förbättring. Han var helt förstörd. Han grät hejdlöst, det gjorde ont i mig när han mådde dåligt. Precis såhär hade han vart de första dagarna som jag legat i koma, han hade känt sig skyldig, mått dåligt, gråtit hejdlöst varje dag.

•-         Förlåt, Annie... allt är mitt fel. Nej det är det inte! Förlåt för allt jag gjort mot dig, jag gjorde fel. Vad menar du? Jag trodde inte att jag var sån... jag har ju dig. Tom du gör mig rädd. Jag var otrogen mot dig, Annie. VAD SA DU ATT DU VAR SA DU? Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka, läkarna manipulerade mig. Skyll inte detta på läkarna! Men sen kom Mira, hon var ljuset när allt var som mörkast. Gjorde jag allt mörkt för dig? Jag borde inte ha gjort det. Det var fel av mig. De kan du ge dig fan på att det var! Men som tur är, så vet inte pressen om det. De vet inget om henne och hon kan inte bevisa att vi två har varit tillsammans. Tur för dig... Jag förstår dig om du är arg på mig... men du måste förlåta mig. Jag överlever inte utan dig. Gulligt av dig Tom, men tänk om jag aldrig vaknar upp...

•-         Tom, kom nu. Du måste hem och sova. Det lät som Bills röst.

•-         Nej! Jag vill stanna här med Annie!

•-         Tom, hon kommer inte att vakna upp idag.

•-         Det vet du inte! Jag måste vara här när hon vaknar... jag måste...

•-         Tom, jag tror att hon förlåter dig. Du måste få en god natts sömn.

•-         Jag är skyldig henne att stanna här! Jag var för fan otrogen mot henne...

•-         Isåfall stannar jag här också, jag är vaken så kan du sova. Om hon vaknar väcker jag dig.

•-         Bill...

•-         Jag tar inte emot ett nej. Jag stannar eller så åker du med hem.

•-         Okej då, stanna kvar då.

Bill satte sig ned i en stol, resten av kvällen som jag var vaken spenderade dem i tystnad. Ingen sa ett ord, det behövdes inte, för både Tom och Bill visste vilken tanke som hemsökte dem båda. Kommer hon verkligen att vakna?