Ny novell!
Ny novell plus ett kort utdrag ur en påbörjad.
It's hard to say I'm sorry
It's hard to stand here alone
you're that someone
I can't get you off my mind
Jag trodde inte att det skulle göra såhär ont. Att skiljas från dig skulle inte vara såhär svårt. Jag skulle klara av det och jag skulle inte må så dåligt som jag nu gör. Men hjärtat svider mer än någonsin och tårarna rinner konstant. Det finns inget slut på det. Det har vart såhär i en vecka och det känns som om det aldrig kommer att sluta.
Jag ser rubrikerna framför mig ständigt. Jag lyssnar på radion och det gör så ont att höra din röst. Jag slår på tv: n och det första jag ser är dig. Jag öppnar min dator och ser direkt en bild på dig. Väggarna i mitt rum är fortfarande klädda med bilder på dig... och mig... tillsammans.
Jag kan inte sluta tänka. Har jag gjort ett misstag? Men jag vet att jag inte kan ändra det förflutna och jag kan inte ta tillbaka det som jag har gjort. Det är omöjligt. Men ändå... jag vet inte om jag skulle ändra det förflutna om jag kunde... Jag vet inte om jag skulle ha sagt de där orden som fick mig att må såhär. För jag klarar inte av att leva i en lögn.
Jag försöker att glömma dig. Jag försöker att skifta tankarna till något annat men det är näst intill omöjligt. Eftersom du finns överallt, eftersom jag ständigt får blickar från folk, eftersom många vet vem jag är. Jag kan inte gå genom stan obemärkt. Jag känner mig ständigt bevakad. Ständigt omtalad.
Jag öppnade upp min dator, öppnade ett tomt dokument, började skriva.
Jag ville inte att det skulle bli såhär. Men jag är fortfarande övertygad om att det var den bästa lösningen för oss båda. Du vill inte leva med någon som ständigt tvingas ljuga för dig, det vet jag. Jag kan inte säga 'Jag älskar dig' med gott samvete när jag vet att jag inte menar det. Kan du förlåta mig eller kommer du alltid att vara arg på mig? Eller arg kanske inte är det rätta ordet... besviken? Jag mår dåligt för hur det blev men jag kan inte göra något åt det nu, det är för sent.
Jag visste att det inte skulle hjälpa något. Jag förväntade mig inget svar. Men kanske lättade det mitt samvete lite grand... eller... så lurar jag bara mig själv och tror att jag ska må bättre av det. Ett sätt att må bra, fastän det snarare gör allting värre. Att försöka "sluta fred" med dig... hur ska det gå? Jag kan inte förvänta mig att du ska förlåta mig. Jag kan inte förvänta mig att du ska förstå hur ont det gör. Jag kan inte förvänta mig att det där ska få dig att må bättre.
Klistrade in det i ett mail och skickade iväg det. Det hamnar väl bland all fanmail. Det blir förmodligen raderat. Du ser min mail adress och trycker på "Delete" på direkten. För varför skulle du vilja läsa min ursäkt. Min patetiska ursäkt. Mitt patetiska försök till ursäkt.
En gång var det du och jag. Det är det inte längre. Förvänta dig inte att jag ska glömma den tid vi hade tillsammans. För den var underbar. Tro inget annat. Tro inte att du inte var värd den tiden. Tro inte att du inte var värd att vara med mig. För det är snarare tvärtom. Jag var och är fortfarande bara en vanlig osynlig tjej, eller... det där med osynlig gäller ju inte längre... men du såg mig och du valde mig. Du ville vara med mig. Jag förstod aldrig varför och det gör jag fortfarande inte. Men snälla klandra inte dig själv. För det var allt mitt fel. Det var mitt fel att allt rasade. Det var mitt fel att det blev som det blev.
Jag sitter och pratar med mig själv... vad tänker jag med... jag pratar med mig själv, till dig. Jag tror på allvar att du hör vad jag säger och att du förstår vad jag menar. Men du är flera mil bort, du vet förmodligen inte ens vart jag är. Ser du, jag fortsätter! Jag pratar och pratar och kan inte sluta. För jag tror att du ska dyka upp utanför min dörr när som helst och säga att du fortfarande vill ha mig. Jag tror att du ska förlåta mig. Fan vilken idiot jag är...
'knack, knack'
Jag är en idiot som hör i syne. Hör i höre. Jag trodde att du nyss knackade på min dörr. Jag trodde att du kom hit för att försöka få mig tillbaka. Jag trodde att du skulle övertala mig och få mig att inse vilken idiot jag är.
'knack, knack'
Jag måste sluta höra vad jag vill... för jag vet att du inte står utanför dörren.
'knack, knack'
Jag vet att du inte står utanför dörren men jag måste ändå öppna. För tänk om... tänk om. Nej tänk inte om, få inga förväntningar, få inga hopp. För varför skulle du stå där?
'knack, kn-'
Jag måste sluta tro att jag inbillar mig... och jag borde sluta prata för mig själv
'du trodde inte att det var jag?'
I thought I was right, but I guess I was wrong.
I'd been searching to find my special love. Not the ordinary kind of love, but a special kind. You know that kind of love that never fades away. That kind of love that sticks to you through your entire life. Yes, that kind of love.
A year ago I thought I'd found it. There was this special guy with a special look and a special kind of personality. I found nothing about him that was ordinary. But he turned out to be just like everybody else.
