Angiesblog

Del 10

År 2012

•-         Don't drink and drive! Det kan låta klassiskt eller självklart men det är många som bara låter det passera och tänker att "en gång gör väl inget, jag ska ju bara hem". Tänk en gång till, beställ en taxi eller gå! Att sätta sig bakom ratten med alkohol i kroppen är det största misstag man kan göra som människa. Jag vet vad jag pratar om, jag gjorde själv misstaget och förlorade den person som jag älskade mest här i livet. Det går inte en dag utan att jag tänker på det och jag skäms för varje dag som går.

Jag tackade för mig och gick av scen. Jag hade gjort detta nästan 100 gånger men det var fortfarande svårt att hålla tillbaks tårarna. Minnet utav Sandra verkade bli starkare för varje gång jag talade om henne, men samtidigt blev minnet utav kvällen då hon dog svagare, de mindre detaljerna försvann allt mer.

   En tjej i 20-års åldern kom fram till mig, hon höll hårt i en bok och såg blygt på mig. Jag kunde nätt och jämt se titeln på boken. "Ett misstag på liv och död". Även om jag bara såg de två första orden förstod jag att det var den boken... jag hade ju själv skrivit den.

•-         Hej, Georg. Jag ville bara säga att det är väldigt starkt gjort utav dig att kunna stå däruppe och prata inför så många människor om Sandra. Jag kan förstå hur jobbigt det är för dig, en utav mina kompisar gjorde samma misstag och jag vet hur mycket det plågar honom.

•-         Förhoppningsvis så finns det någon som lyssnar. Kanske man kan hindra något mer dödsfall.

•-         Om du inte har något emot det så... skulle du kunna signera min bok?

•-         Eh, visst. Vad heter du? Jag tog emot boken och såg frågande på henne.

•-         Jill.

•-         Varsågod, Jill. Ha en bra dag. Jag räckte över boken till henne och såg henne gå långsamt därifrån. 

•-         Inte för att pressa dig Georg, men du måste försöka komma upp på banan igen.

•-         Jo, jag vet det Gustav.

•-         Det har gått fyra år.

•-         Michelle har väl inte kommit över det? Eller hur?

•-         Inte direkt, nej.

•-         Så vad säger dig att jag ska kunna det?

Tom:

•-         PAPPAAAAAA!!!

•-         Suck... ja, vad är det?

•-         Christoffer slog miiiiiiiigggg!!!!!

•-         Det gjorde jag inte alls!!

•-         Sluta bråka! Annars får ni inte följa med på nästa konsert.

•-         ...

•-         Såja, mycket bättre.

•-         Du vet att det där inte kommer funka länge till. Snart har ni ju uppehåll igen.

•-         Älskling, då har jag andra utpressningsmetoder. För jag orkar verkligen inte höra på deras gnäll! Varför måste tvillingar vara så jobbiga? 

•-         Du har aldrig tänkt på hur du var när du liten? Du och Bill?

•-         Men det var annorlunda, vi var pojkar. Det där är en tjej och en kille! Där tjejen alltid slår hårdast... suck... kan vi inte anmäla Christoffer till någon hockeyförening eller något? För att tuffa upp honom lite.

•-         Lär honom spela gitarr istället. Fast hockey funkar ju också, men det blir du som skjutsar honom till träningarna.

Bill:

Hela världen rasar samman

Mörkret kryper sig på mig

Väggarna kommer närmre

Jag hör röster som hånar mig

Hånar mig för att jag är ensam

För ända sen du försvann

Har jag levt i ett evigt mörker

Där finns inga leenden

Där finns inga skratt

Utan dig förlorar jag mig själv

Rösterna får mig att tro

Att tro att jag inte är någon

At jag inte längre behövs

Att jag borde dö

Jag har inget syfte på jorden

•-         För ända sen du försvann... fan...

•-         Vad är det som är fel?

•-         Jag förstår inte hur vi ska kunna framträda med den här. Den blir för personlig...

•-         Hur menar du?

•-         Du vet jävligt väl vad jag menar.

•-         Förlåt, Bill... jag går...

•-         Nej, Patricia. Stanna... det är bara det att...

•-         Jag förstår Bill. Men jag åker hem så länge, ska jag hämta Alice hos Michelle eller gör du det?

•-         Jag kan göra det, så kan jag höra med Gustav vad han tycker om låten...

•-         Vi ses sen då älskling.

•-         Vi ses.

You are my light

When everything feels dark

You are my shelter

In the hurricane

You are my warmth

When it's cold outside

What would I do without you

You are my everything

So what will I do

If you leave me

Without you I don't exist

The End

Del 9

Georg:

Ett liv är så skört. Vi vet det inte alltid själva, men det finns små saker i vardagen som påminner oss om det. Om någon på andra sidan jordklotet tar sitt liv, då reagerar vi inte på det allt för mycket eftersom vi kanske inte ens vet om det. Om någon i staden där man bor trillar ner från ett tak och bryter nacken, då kan man undra vem det var och tycka synd om dess familj. Om bilen bakom dig plötsligt tappar kontrollen och kraschar, då kan du inte låta bli att tänka " tänk om det hade vart jag". Om någon nära dig får cancer så kan livet kännas meningslöst. Varje förlorad människa är en förlust för världen. För varje förlorat liv så sörjer någon. De som dör unga sörjs av många under en väldigt lång tid, de hade ju hela livet framför sig. De som dör av ålder har oftast familj som sörjer. Det finns åsikter om seriemördare och om de verkligen förtjänar att dö genom dödsstraff, varför inte låta dem ruttna i fängelse? Men någon sörjer alltid, för varje liv har någon gång varit värt lika mycket som alla andras. Men borde inte allas liv vara lika mycket värt vem man än är eller har varit?

   Jag hade hittat Sandra i badrummet. Innan hjärnan hann reagera och ta in det som jag sett så hade jag fiskat upp mobilen och ringt efter en ambulans. Försiktigt försökte jag att stoppa blodflödet från hennes armar och med låg röst yttrade jag ett antal lugnande ord, om de var för Sandra eller för mig själv vet jag inte.

   Jag tyckte att ambulansen tog lite väl god tid på sig, det handlade ju trots allt om liv och död. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte känna sorg, jag var bara stum. Chocken var för stor för mig, jag som trodde att vi hade det så bra. Jag kände mig besviken på mig själv, varför hade jag inte upptäckt det här tidigare? Kände jag inte Sandra så bra att jag kunde se om något var fel? Jag trodde att vi förstod varandra...

Efter ett par påsar blod och inlindade armar så vaknade Sandra upp. Jag kunde inte känna sorg, jag kunde inte gråta. Jag var bara rädd, rädd för vår relation, jag trodde att vi kände varandra bättre än så...

   Sandra såg på mig med trötta ögon. Jag satt tyst och väntade på att hon skulle säga något.

•-         Förlåt... Georg, jag...

•-         Jag trodde att vi kände varandra bättre...

•-         Det gör vi... det är bara jag som... som inte tänker.

•-         Vill du inte leva?

snart är den här ficen slut. 1-3 delar till bara.


Del 8

 Georg:

Jag satt i köket och läste en tidning. Gustav hade gått för att öppna dörren, Michelle och Sandra hade kommit.

•-         Georg, du ljög för mig! Michelle hade kommit in i köket.

•-         Vadå? Vad har jag gjort nu?

•-         Du sa att om du fick chansen skulle du prata med Sandra!

•-         Jaha?

•-         Men varför sitter du här då!?!

•-         Går jag dit på direkten verkar jag desperat.

•-         Men är du inte det då?

•-         Gumman, kom nu, vi ska inte lägga oss i. Sa Gustav och tog tag i Michelle.

•-         Georg, när hon såg tröjan började hon gråta! Hon satt och grät med tröjan i över en timme! Gå in dit nu! Hon saknar dig.

Jag såg på Michelles blick att hon inte tänkte ge sig. Men... hade hon verkligen gråtit för mig? Jag gick in i sovrummet men såg inte Sandra någonstans. Tröjan som Michelle "snott" låg på sängen tillsammans med en av Sandras huvtröjor. Jag såg att badrumsdörren stod öppen och styrde därmed stegen ditåt. Hon stod vid handfatet och plockade ihop alla sina saker från badrumsskåpet.

•-         Sandra...

•-         Min syster är smart... det måste jag medge. Att sno med din tröja var riktigt smart.

•-         Hon berättade hur du reagerade...

•-         Gjorde hon verkligen det? Sa hon varenda liten detalj?

•-         Hon sa att du grät...

•-         Berätta hon också om de här?!? Skrek Sandra och sträckte fram sina handleder mot mig. De var fulla av nygjorda skärsår. Jag ryggade tillbaka, hade hon verkligen...?

•-         Varför gjorde du såhär mot dig själv... Frågade ställde jag mer till mig själv än till Sandra.  

•-         För att jag älskar dig så mycket att jag själv knappt kan stå ut med det! Att vara utan dig så länge, att veta att jag inte kan ringa och bara prata, det tar kål på mig!

•-         Du kan inte göra såhär... du får inte göra såhär mot dig själv! Du... DU FÅR INTE!!!

•-         VAD HAR JAG FÖR VAL DÅ?!?! SKA JAG BARA GÅ VIDARE BARA SÅDÄR? DU VAR OCH ÄR FORTFARANDE MITT LIVS KÄRLEK!! OCH ÄVEN OM JAG BARA LEVT I 18 ÅR SÅ VET JAG DET!!!

•-         ...

Sandra började att gråta, hon vände sig om igen och fortsatte plocka ihop sina grejer. Jag gick fram till henne, ställde mig snett bakom med en hand på vardera sidan om handfatet, blockerade henne ifall hon plötsligt skulle gå. Hon slutade att plocka och såg bara ner i handfatet. Jag kysste henne på kinden men hon såg bort.

•-         Förlåt... viskade jag och gick sedan ut därifrån.

•-         Jag erkände nyss att du var mitt livs kärlek och du tänker bara gå härifrån?! Hörde jag bakom mig. Jag stannade upp och vände mig om.

•-         Du gjorde slut, inte jag. Sa jag kallt.

•-         Och du tänker inte ens kämpa för mig? Du tänker bara låta mig sitta och förstöra mig själv?!

•-         Du har inte sagt ett pip om att du vill ha mig tillbaka.

•-         Bäst för dig att du kommer till sjukhuset när jag hamnar i koma efter att Micha hittat mig i badrummet med UPPSKURNA ARMAR!!!

•-         Vad fan har hänt med dig? Vart är den Sandra som jag älskade?

•-         Hon finns kvar, men depressionen har tagit över henne. Hon kommer tillbaka om du gör det.

Sandras desperata ögon sökte efter svar, men var det verkligen jag som hade dem?

   När jag såg en tår leta sig fram ur Sandras öga brast det för mig också. Hur kunde detta hända? Hur kunde min Sandra göra såhär mot sig själv? Hon såg på mig, på mina tårar. Jag tog ett steg närmare henne, hon tog ett steg närmare mig. Jag gick ytterligare ett steg och hon gjorde detsamma. Avståndet mellan oss blev mindre för varje sekund och innan jag visste ordet av det fann jag mina läppar pressade emot hennes. Kyssen smakade salt av alla tårar. Men nu var hon min igen.

Michelle:

Vi hade hört skrik och höjda röster, men nu hade det varit tyst ett tag. Inga dörrar hade smällts igen och inga ursinniga systrar hade uppenbarat sig. Jag sa åt Gustav att jag skulle se till dem och gick ut ur köket. Jag hann inte längre än till vardagsrummet förrän jag såg dem. Georg satt i soffan med Sandra i sitt knä.

•-         Du är för fin för att förstöras. Sa Georg och kramade om Sandra hårdare.

•-         Du är för vacker för att dras med. Svarade Sandra och kysste honom på pannan.

•-         Du får inte göra sådär igen, du vet... skära dig... Georg smekte med handryggen över Sandras underarm. Har hon skurit sig?!

•-         Jag vet...

•-         Lova? Snälla lova!!!

•-         Jag lovar...

•-         Säg det.

•-         Jag ska inte skära mig mer...

•-         Jag vill inte förlora dig. Du är inte ensam om det.

•-         Förlåt för att jag skrek åt dig... jag menade inte... det bara blev så.

•-         Jag förstår.

•-         Jag saknade dig bara så mycket... och plötsligt stod du framför mig och såg allt som jag gjort mot mig själv. Varför pratade du inte med mig?

•-         Jag förstår.

•-         Jag ångrar verkligen att jag gjorde slut, jag vet inte vad jag tänkte med. Vet någon vad du tänkte med?

•-         Jag förstår, Sandra.

•-         Det är något speciellt med dig.

•-         Du är ganska unik själv. Du har det där lilla extra.

•-         Nu pratar du bara om dig själv...

•-         Sluta, kämpa inte emot. Ta emot istället.

Jag kände ett par armar slutas om min midja och en haka som mjukt placerades på min axel. Jag vred lätt på huvudet och gav Gustav en lätt kyss på kinden. Vi har aldrig haft några storbråk, jag har aldrig velat göra slut på det vi har, jag tror inte att han vill det heller. Nu när Sandra och Georg var tillsammans igen skulle allting bli som vanligt igen.

•-         Tom ringde, han och Annie har förlovat sig.

•-         Förlovning? Du driver med mig?

•-         Nej, ring och allt.

•-         Tom börjar växa upp tillslut. Skönt för dem, hoppas det kan gå lika bra för Sandra och Georg nu också... jag gillar inte att se min syster så svag, så skör.  

•-         Visste du om...?

•-         Ja... men jag ville inte berätta det för Georg, han var tvungen att få reda på det själv.

•-         Är det första gången?

•-         Nej... även om hon kanske vill få mig att tro det så är det inte det...

•-         Du tror att genom att de blir tillsammans igen så slutar hon?

•-         Nej, men jag hoppas att han kan hjälpa henne på rätt väg igen.

Hallon, apelsin, nöt, kakaobönor, pistage, ljus, vanlig, 70, 86 %... Frukt & mandel, Schweizernöt, Digestive, Daim, Non stop, Apelsinkrokant, helnöt, mintkrokant, dukat, gräddnougat, mörk och vanlig... Varför måste det finnas så många olika? Sen finns det Aladdin, Fortuna, Twist, Toblerone, chokladrullar, Noblesse och mycket annat. Hur ska man någonsin kunna välja EN sort?.

•-         Ursäkta, om du skulle köpa en av de här, vilken skulle du ta? Frågade jag en utav personalen.

•-         Själv gillar jag Apelsinkrokant, men hallon är också väldigt god... twistpåsen blandar ju allt... Till dig eller någon annan?

•-         Min fästmö.

•-         Fästmö? Vad ligger hon inne för?

•-         Vaknade nyligen ur sin koma.

•-         Hm... köp en Premium Hallon och en Twistpåse. Twisten är ju småbitar så det kan ätas lite då och då. Premium är en chokladkaka och kan avnjutas på sitt eget sätt.

•-         Så gör jag! Hur mycket blir det?

•-         5 euro.

•-         5?! Hm... aja hon är värd det.

•-         Det tror jag allt. Tack så mycket, hoppas att hon blir glad.

•-         Bäst för henne...