Angiesblog

snart är den här ficen slut. 1-3 delar till bara.


Del 8

 Georg:

Jag satt i köket och läste en tidning. Gustav hade gått för att öppna dörren, Michelle och Sandra hade kommit.

•-         Georg, du ljög för mig! Michelle hade kommit in i köket.

•-         Vadå? Vad har jag gjort nu?

•-         Du sa att om du fick chansen skulle du prata med Sandra!

•-         Jaha?

•-         Men varför sitter du här då!?!

•-         Går jag dit på direkten verkar jag desperat.

•-         Men är du inte det då?

•-         Gumman, kom nu, vi ska inte lägga oss i. Sa Gustav och tog tag i Michelle.

•-         Georg, när hon såg tröjan började hon gråta! Hon satt och grät med tröjan i över en timme! Gå in dit nu! Hon saknar dig.

Jag såg på Michelles blick att hon inte tänkte ge sig. Men... hade hon verkligen gråtit för mig? Jag gick in i sovrummet men såg inte Sandra någonstans. Tröjan som Michelle "snott" låg på sängen tillsammans med en av Sandras huvtröjor. Jag såg att badrumsdörren stod öppen och styrde därmed stegen ditåt. Hon stod vid handfatet och plockade ihop alla sina saker från badrumsskåpet.

•-         Sandra...

•-         Min syster är smart... det måste jag medge. Att sno med din tröja var riktigt smart.

•-         Hon berättade hur du reagerade...

•-         Gjorde hon verkligen det? Sa hon varenda liten detalj?

•-         Hon sa att du grät...

•-         Berätta hon också om de här?!? Skrek Sandra och sträckte fram sina handleder mot mig. De var fulla av nygjorda skärsår. Jag ryggade tillbaka, hade hon verkligen...?

•-         Varför gjorde du såhär mot dig själv... Frågade ställde jag mer till mig själv än till Sandra.  

•-         För att jag älskar dig så mycket att jag själv knappt kan stå ut med det! Att vara utan dig så länge, att veta att jag inte kan ringa och bara prata, det tar kål på mig!

•-         Du kan inte göra såhär... du får inte göra såhär mot dig själv! Du... DU FÅR INTE!!!

•-         VAD HAR JAG FÖR VAL DÅ?!?! SKA JAG BARA GÅ VIDARE BARA SÅDÄR? DU VAR OCH ÄR FORTFARANDE MITT LIVS KÄRLEK!! OCH ÄVEN OM JAG BARA LEVT I 18 ÅR SÅ VET JAG DET!!!

•-         ...

Sandra började att gråta, hon vände sig om igen och fortsatte plocka ihop sina grejer. Jag gick fram till henne, ställde mig snett bakom med en hand på vardera sidan om handfatet, blockerade henne ifall hon plötsligt skulle gå. Hon slutade att plocka och såg bara ner i handfatet. Jag kysste henne på kinden men hon såg bort.

•-         Förlåt... viskade jag och gick sedan ut därifrån.

•-         Jag erkände nyss att du var mitt livs kärlek och du tänker bara gå härifrån?! Hörde jag bakom mig. Jag stannade upp och vände mig om.

•-         Du gjorde slut, inte jag. Sa jag kallt.

•-         Och du tänker inte ens kämpa för mig? Du tänker bara låta mig sitta och förstöra mig själv?!

•-         Du har inte sagt ett pip om att du vill ha mig tillbaka.

•-         Bäst för dig att du kommer till sjukhuset när jag hamnar i koma efter att Micha hittat mig i badrummet med UPPSKURNA ARMAR!!!

•-         Vad fan har hänt med dig? Vart är den Sandra som jag älskade?

•-         Hon finns kvar, men depressionen har tagit över henne. Hon kommer tillbaka om du gör det.

Sandras desperata ögon sökte efter svar, men var det verkligen jag som hade dem?

   När jag såg en tår leta sig fram ur Sandras öga brast det för mig också. Hur kunde detta hända? Hur kunde min Sandra göra såhär mot sig själv? Hon såg på mig, på mina tårar. Jag tog ett steg närmare henne, hon tog ett steg närmare mig. Jag gick ytterligare ett steg och hon gjorde detsamma. Avståndet mellan oss blev mindre för varje sekund och innan jag visste ordet av det fann jag mina läppar pressade emot hennes. Kyssen smakade salt av alla tårar. Men nu var hon min igen.

Michelle:

Vi hade hört skrik och höjda röster, men nu hade det varit tyst ett tag. Inga dörrar hade smällts igen och inga ursinniga systrar hade uppenbarat sig. Jag sa åt Gustav att jag skulle se till dem och gick ut ur köket. Jag hann inte längre än till vardagsrummet förrän jag såg dem. Georg satt i soffan med Sandra i sitt knä.

•-         Du är för fin för att förstöras. Sa Georg och kramade om Sandra hårdare.

•-         Du är för vacker för att dras med. Svarade Sandra och kysste honom på pannan.

•-         Du får inte göra sådär igen, du vet... skära dig... Georg smekte med handryggen över Sandras underarm. Har hon skurit sig?!

•-         Jag vet...

•-         Lova? Snälla lova!!!

•-         Jag lovar...

•-         Säg det.

•-         Jag ska inte skära mig mer...

•-         Jag vill inte förlora dig. Du är inte ensam om det.

•-         Förlåt för att jag skrek åt dig... jag menade inte... det bara blev så.

•-         Jag förstår.

•-         Jag saknade dig bara så mycket... och plötsligt stod du framför mig och såg allt som jag gjort mot mig själv. Varför pratade du inte med mig?

•-         Jag förstår.

•-         Jag ångrar verkligen att jag gjorde slut, jag vet inte vad jag tänkte med. Vet någon vad du tänkte med?

•-         Jag förstår, Sandra.

•-         Det är något speciellt med dig.

•-         Du är ganska unik själv. Du har det där lilla extra.

•-         Nu pratar du bara om dig själv...

•-         Sluta, kämpa inte emot. Ta emot istället.

Jag kände ett par armar slutas om min midja och en haka som mjukt placerades på min axel. Jag vred lätt på huvudet och gav Gustav en lätt kyss på kinden. Vi har aldrig haft några storbråk, jag har aldrig velat göra slut på det vi har, jag tror inte att han vill det heller. Nu när Sandra och Georg var tillsammans igen skulle allting bli som vanligt igen.

•-         Tom ringde, han och Annie har förlovat sig.

•-         Förlovning? Du driver med mig?

•-         Nej, ring och allt.

•-         Tom börjar växa upp tillslut. Skönt för dem, hoppas det kan gå lika bra för Sandra och Georg nu också... jag gillar inte att se min syster så svag, så skör.  

•-         Visste du om...?

•-         Ja... men jag ville inte berätta det för Georg, han var tvungen att få reda på det själv.

•-         Är det första gången?

•-         Nej... även om hon kanske vill få mig att tro det så är det inte det...

•-         Du tror att genom att de blir tillsammans igen så slutar hon?

•-         Nej, men jag hoppas att han kan hjälpa henne på rätt väg igen.

Hallon, apelsin, nöt, kakaobönor, pistage, ljus, vanlig, 70, 86 %... Frukt & mandel, Schweizernöt, Digestive, Daim, Non stop, Apelsinkrokant, helnöt, mintkrokant, dukat, gräddnougat, mörk och vanlig... Varför måste det finnas så många olika? Sen finns det Aladdin, Fortuna, Twist, Toblerone, chokladrullar, Noblesse och mycket annat. Hur ska man någonsin kunna välja EN sort?.

•-         Ursäkta, om du skulle köpa en av de här, vilken skulle du ta? Frågade jag en utav personalen.

•-         Själv gillar jag Apelsinkrokant, men hallon är också väldigt god... twistpåsen blandar ju allt... Till dig eller någon annan?

•-         Min fästmö.

•-         Fästmö? Vad ligger hon inne för?

•-         Vaknade nyligen ur sin koma.

•-         Hm... köp en Premium Hallon och en Twistpåse. Twisten är ju småbitar så det kan ätas lite då och då. Premium är en chokladkaka och kan avnjutas på sitt eget sätt.

•-         Så gör jag! Hur mycket blir det?

•-         5 euro.

•-         5?! Hm... aja hon är värd det.

•-         Det tror jag allt. Tack så mycket, hoppas att hon blir glad.

•-         Bäst för henne...

Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se

Det finns ett väldigt litet ord
För lite använt på vår jord
Det torkar tårar lindrar gråt
Det lilla ordet är
FÖRLÅT

de kan låta som klyschor  men fan vad de är sanna