Angiesblog

jag har dig nära mitt hjärta, vart jag än går.
du finns alltid i mina tankar, vad jag än gör.
och jag ser dig alltid framför mig, hur långt bort du än är.

Du är allt jag aldrig lyckats se i andra.
Du har det lilla extra, som gör att jag inte vill släppa taget.
Du är inte som alla andra...
Jag har alltid fått ord kastade efter mig.
Men du är inte sån, du är snäll.
Du verkar åtminstånde bry dig.

När skolan börjar igen så kanske det känns som att vi aldrig kommer att ses.
Men det kommer vi.
Jag kommer fortsätta gå på matcher.
Såvida du inte säger emot.
Men det har du ju inte gjort tidigare.

För jag kommer inte att glömma dig så fort.
Jag menar, har jag stått ut i 7 månader utan ett enda ord IRL,
varför skulle jag inte klara ytterligare ett par månader?
Varför inte klara ett år?

Allt jag väntar på är ett litet; jag gillar dig också.

men det kommer jag aldrig att få något.

för du kommer inte att ljuga för min skull.

men du kan ju bjuda lite på dig själv...

Det svarta håret hängde ner i ansiktet. Jag såg inte mycket av honom men det var något som gjorde att jag blev mer och mer nyfiken på vem han var. Hans lite annorlunda klädstil fascinerade mig. Hans svartmålade naglar med vita kanter var mycket mer perfekt målade än vad mina var. Och även om håret redan hade förlorat den spänst den hade för några timmar sedan så märkte man att det hade lagts ner mycket energi på att få det perfekt.

   Nu satt han där med ett ölglas i händerna, håret hängde ner över ansiktet, han såg sliten ut, men ändå så perfekt. Skulle jag våga gå fram? Det är inget som jag brukar göra... men kanske bara denna gång? Sakta reste jag på mig. Men sedan ångrade jag mig. Jag bet mig i läppen och antog en fundersam min. Vad skulle han tycka om mig? Skulle han tycka jag var slampig? Med min svarta, korta kjol, mitt svart-vita linne som kanske var lite väl lågt skuret... och mitt mot-min-egen-vilja översminkade ansikte. Jag såg så fejkad ut. Ingen vill ha mig, förutom alla de där killarna som bara ber på sina bara knän för ett one-night-stand. Men jag vill inte ha dem... jag vill ha mer...

   Jag tog upp en sminkspegel ur handväskan. Synade mig själv noga. Suck... när ska jag någonsin kunna vara mig själv? Jag tog upp en servett och torkade bort läppglanset. Kajalen försvann med ett fingerdrag. Mascaran kunde jag inte göra så mycket åt... Nu skulle jag våga.

Jag hade länge betraktat henne, sådär i smyg. Jag såg i ögonvrån hur hon kollade på mig också. Och även om håret rasade ner framför ögonen på mig så kunde jag allt se lite emellan slingorna. Jag brukar inte vara utseendefixerad. Men hon fick mig att häpna. Lite slampig stil dock... hon såg lite fake ut... Men det var något som sa mig att det där inte var hennes riktiga jag. Trots den korta kjolen satt hon inte med bena i kors. Och hon envisades med att hela tiden dra upp linnet trots att det knappt hade åkt ned en millimeter. 

   Hon gjorde en ansats till att resa på sig men ångrade sig sedan. På ett sött och charmigt sätt bet hon sig i läppen. Hon tog upp en sminkspegel... suck... så fake. Men istället för att bara pluta med läpparna, fixa håret och lägga på ytterligare ett lager mascara på de tidigare 14 lagren så tog hon bort läppglanset och kajalen. Hon drog lite i håret med fingrarna och såg lite missnöjd ut. Hon la ner spegeln igen. Ännu en ansats till att resa sig, denna gång ångrade hon sig inte. Jag lyfte lätt på huvudet.

   Det mörkbruna håret la sig perfekt på hennes axlar när hon styrde stegen mot mig. Gången var lite ovan, det var inte förrän då jag upptäckte att hon hade högklackat. Jag reste själv på mig och sträckte lite på mig. Hon gav mig ett leende och jag svarade med att le lite snett åt henne.

Han log mot mig. Åh, vilket fint leende! Lite snett, charmigt sådär...

•-         Hej. Sa jag lite blygt.

•-         Godkväll. Svarade han skämtsamt. Jag fnissade lite löjligt.

•-         Jag heter Janine, Olsen.

•-         Bill Ka... rson.

•-         Du såg lite deppig ut, har det hänt något?

•-         Det är för komplicerat för att jag ska kunna berätta det för dig...

•-         Inget är för komplicerat för mig att förstå.

•-         Du vill verkligen veta eller hur?

•-         Får en tjej inte vara nyfiken?

•-         Får jag ställa en fråga först?

•-         Eh, visst.

•-         Brukar du gå klädd sådär vanligtvis?

•-         Nej... hon rodnade. Detta är typ mitt enda par högklackat...

•-         Då så, vad gör du ikväll?

•-         Jag vet inte, det beror på dig.

•-         Vill du hänga med hem till mig? Du var ju så nyfiken på min livshistoria så.

•-         Jag har ju inget bättre för mig så visst!

Bill betalade för sig och gick sedan bredvid mig ut. Hjälp vad lång han var. Och när jag inte har några klackar heller!

När vi gick tillsammans ut märkte jag vad kort hon egentligen var. Med klackar på... skulle gissa på... 170 cm kanske. Då måste hon vara runt 165 utan! Jag är 20 cm längre än henne! Nej då, det är ingen längdskillnad. Mina tankar gick över till hur jag skulle undvika fotograferna... skulle de verkligen vara här nu? De har inte vart det tidigare... men tänk om...


Fortsättning följer...

Det är ingen novell. bara lite små texter. men lägger den i den kategorin ändå

Den här varma fluffiga känslan jag har inom mig, är det kärlek? Om inte, vad är det då? Är jag nere behöver jag bara tänka på honom så leker genast ett leende på mina läppar. Ett leende från honom förvandlar mina vanligtvis stadiga ben till gelé. En blick från honom gör mig alldeles varm inombords. Och ett enkelt "hej" från honom kan få mig att le en hel dag. Det är helt sjukt vilken effekt han har på mig. Det går inte en sekund utan att han är i mina tankar. Hans härliga skratt ekar fortfarande i mina öron fastän jag knappt kommer ihåg det. När jag ser honom följer jag honom med blicken tills han försvinner, jag ser på honom i smyg när han är med sina kompisar.

Så om detta inte är kärlek... vad är det då?

Jag sa att jag gillade dig. du blinkade knappt. Efter det har inget ändrats. Allt har vart som vanligt. Jag har haft för mycket otur för att våga ta nästa steg. Så varför gråter jag då? Varför gråter jag när jag inte gör något? Det är mitt eget val! Gråter jag för min feghet? Eller finns det en annan andledning? Är det på grund av alla de ärr i mitt hjärta som orsakats av killar? Eller är det kanske för att innerst inne vet jag att inget kommer att ändras. Du kommer inte att berätta om du gillar mig eller inte. Du kommer att gå vidare som vanligt, tro att jag förstår. Men gissa vad?! Jag gör inte det!!! jag förstår för fan inte vad du känner!!! För du gör mig förvirrad, dag ut och dag in. Men om jag nu vet att min kärlek är meningslös. Varför fortsätter jag då att älska dig? Varför slutar jag inte?

Fyra månader. Fyra långa månader har gått. Inte mycket har ändrats. Jag är fortfarande jag och du är fortfarande du. Jag har försökt att släppa dig, men det är svårare än det verkar. Att säga att du ska sluta gilla någon är som att säga åt ett småbarn att inte äta godis på tisdagar, för då vill barnet bara ha mer godis på tisdagar. Jag ser dig i skolan, du är med dina kompisar, du pratar och skrattar, ler och plötsligt kollar du åt mitt håll. Mitt hjärta slår i 120 och hela jag fokuserar på dig och ditt leende. Men ditt vackra leende försvinner snabbt och din blick fästs på något annat. Besvikelsen sköljer över mig och pulsen går ner under det normala. Nästa gång jag ser dig så sitter du på en bänk, jag sitter i närheten. En av mina killkompisar kommer fram till mig, han börjar kittla mig. Jag ser att du kollar. Senare säger mina kompisar att du verkade avundsjuk. På vad? Du gillar mig ju inte...

Jag vill förstå att du inte gillar mig. Men allt förutom en sak säger emot mitt påstående.

Fem månader... vad kan jag säga?

Sex månader... du börjar äntligen att förstå. Och du har inget emot det heller...