Angiesblog

woo thaba thena hallå! Eh detta är en ganska.. hm.. konstig? är det rätt ord? kanske.. men konstig, skum, udda, annorlunda+alla andra synonymer är exakt vad den här delen är. Kort är den också. inte bra. men sak samma, här är den. del 4

Del 4 Det gör ont, men går ändå

Kan man vara trött efter att ha legat i koma i fem månader? Jag förstod inte hur jag kunde vara det. Men alla tester gjorde mig bara mer och mer ivrig att vilja komma ifrån sjukhuset och till lägenheten. Att få ligga i samma säng som Tom igen, att känna hans varma andetag mot mitt ansikte, hans armar omkring mig och hans röst när han på sitt eget speciella sätt säger: jag älskar dig. Allt det saknade jag så mycket att jag knappt kunde förstå det.

•-         A-a-annie? Jag öppnade ögonen.

•-         Julia! Du har vaknat!

•-         Sch! Jag får inte vara här.

•-         Vad menar du? Vadå får inte?

•-         Skit! Jag måste gå tillbaka! De får inte märka att jag är borta.

•-         Men vad pratar du om?

Det var för sent. Hon smet ut genom dörren och försvann. Något var fel, vilken idiot som helst kunde ha förstått det. Men hon såg knappast glad ut över att se mig. Hon såg rädd ut. Rädd, förstörd och besviken. Mina frågor skulle få ett snabbt svar, för inom bara några minuter så kom mina föräldrar in.

•-         Åh gumman! Vi har varit så oroliga för dig! Utbrast mamma och kastade sig omkring mig. Jag klämde fram ett leende och såg på min far. Han stod där med ett stenansikte och en smått arg blick.

•-         Och jag ser att du snart exploderar av lycka. Sa jag ironiskt och såg surt på honom.

•-         Jag visste redan från början att den där pojken inte var bra för dig. Svarade han och såg ut genom fönstret.

•-         Han gjorde inte detta mot mig! Det var en jävla psykiskt störd tjej!

•-         Men hon gjorde det på grund av honom. Hon ville ha honom, du stod i vägen.

•-         Richard!

•-         Hon kunde ju ha gjort som Julia. Hur mår hon förresten? Vaknat än?

•-         Annie! Mamma började bli upprörd.

•-         Hon vaknade två månader efter att du insomnat.

•-         Och nu då? Vart är hon?

•-         Gumman... du förstår, det blev inte lätt för henne... började mamma lugnt.

•-         Vart är hon?!

•-         När hon fick reda på att du blivit skjuten och låg i koma... så skar hon sig igen. Så fort hon kom hem. Hon ligger på sjukhusets psykavdelning och får inte gå utanför avdelningen.

•-         Men vi tror att hon har gått ned hit någon gång för att se dig... och den där Tom.

•-         Menar ni att hon inte ens får träffa sig egen syster?

•-         Det kan göra henne värre, mer deprimerad.

•-         Enligt mig är det tvärtom. Jag har vaknat nu, mirakel existerar. Hon måste få veta det.

•-         Din syster mår inte bra, psykiskt. Du kan inte hjälpa henne.

•-         Och ni säger att några jävla läkare kan det eller?? HON ÄR MIN SYSTER!

•-         Vi kan tyvärr inte göra något...

•-         Kom nu älskling, vi måste gå.

•-         Okej, Annie, gumman, vi kommer imorgon igen. Okej?

•-         Mmh...

Hade verkligen min syster sjunkit så lågt? Hade hon nått sin botten? Självmord och skärsår? Men... hur hade hon kunnat återhämta sig så pass snabbt att hon fick komma hem så tidigt? Jag menar, det måste väl vara månaders arbete med sjukgymnastik och återhämta musklerna? Hon hade ju nästan fått komma hem på direkten. Och hade hon verkligen gått ner hit? Jag förstod ingenting... det var fysiskt omöjligt, emot all kunskap.

   Kunde hon ha vaknat innan jag blev skjuten? Och föräldrarna undvek att berätta det? Innan jag blev skjuten hade jag inte besökt henne på... två veckor, minst. Det skulle faktiskt kunna vara möjligt... Men det är ändå för kort tid...

  Jag drog bara slutsatsen att hon tränade upp sig väldigt snabbt, alla andra möjligheter gav mig bara huvudvärk.

   Plötsligt började jag fundera på varför min röst fungerade så bra efter fem månaders vila. Massa frågor dök upp i mitt huvud men min hjärna orkade inte besvara dem.

Sandra:

Jag hade tänkt igenom det länge. Men när ögonblicket väl kom, så var det mycket svårare än jag hade förväntat mig. Dialogen som jag gått igenom så många gånger i mitt huvud och framför spegeln med mig själv, allt jag hade tänkt säga, fastnade i gommen på mig, det kom inte ut. Jag bara stod där som ett fån och svamlade.

•-         Sandra, vad är det som du försöker säga?

•-         Eh... jag liksom... suck...

•-         Kom igen nu, annars går jag.

•-         Jag vill inte längre!

•-         Vill inte? Vadå vill inte?

•-         Jag vill... göra slut.

•-         Du vill... vad? Jag såg på Georg, hans blick dök ner i golvet och hans underläpp började darra.

•-         Göra slut... förtydligade jag.

•-         Varför? Jag menar, vi har det ju så... underbart? Varför vill du slänga bort allt detta? Älskar du mig inte längre? Eller vad?!

•-         Jag kan inte säga att jag inte älskar dig. Men jag är helt enkelt inte kär i dig längre. De känslor jag hade förut... de flesta av dem har svalnat. Jag känner att jag helt enkelt inte vill längre. Jag vet inte... det kanske blev för mycket tillslut, berömmelsen och allt. Men jag känner att vi inte passar ihop. Jag är inte värd dig.

•-         V-vad pratar du om? DU om någon ÄR värd mig! Du är allt jag behöver, och lite mer där till. Jag kan inte... jag kan inte se en framtid utan dig.

•-         Du får tyvärr försöka att göra det ändå. För i min framtid så finns inte du med...

Jag gav Georg en puss på kinden och gick sedan därifrån, att se hans sorgsna uttryck var något som jag inte klarade av. Att se honom i sorg var en sak, men att se honom i en sorg som jag själv orsakat... det gick inte.

   Jag kände hur tårarna började rinna längs mina kinder. Jag skulle vara tvungen att se honom senare ändå. Jag hade saker kvar i hans lägenhet och jag var tvungen att hämta dem... fast... man kanske kunde be sin syster hämta dem...

  Om detta skulle påverka Georgs karriär på något sätt, störa honom på konserter eller bara lämna honom okoncentrerad, då skulle jag inte kunna förlåta mig själv. Men jag kunde ändå inte leva i en lögn. Att säga att jag älskar honom, det stämmer fortfarande, men inte lika mycket som det brukade. Att säga att jag är kär i honom, det är bara lögn just nu. För den pirrande känslan i magen som vanligtvis uppstod när jag bara tänkte på honom, den är borta.