Kärlek?
Det är ingen novell. bara lite små texter. men lägger den i den kategorin ändå
Den här varma fluffiga känslan jag har inom mig, är det kärlek? Om inte, vad är det då? Är jag nere behöver jag bara tänka på honom så leker genast ett leende på mina läppar. Ett leende från honom förvandlar mina vanligtvis stadiga ben till gelé. En blick från honom gör mig alldeles varm inombords. Och ett enkelt "hej" från honom kan få mig att le en hel dag. Det är helt sjukt vilken effekt han har på mig. Det går inte en sekund utan att han är i mina tankar. Hans härliga skratt ekar fortfarande i mina öron fastän jag knappt kommer ihåg det. När jag ser honom följer jag honom med blicken tills han försvinner, jag ser på honom i smyg när han är med sina kompisar.
Så om detta inte är kärlek... vad är det då?
Jag sa att jag gillade dig. du blinkade knappt. Efter det har inget ändrats. Allt har vart som vanligt. Jag har haft för mycket otur för att våga ta nästa steg. Så varför gråter jag då? Varför gråter jag när jag inte gör något? Det är mitt eget val! Gråter jag för min feghet? Eller finns det en annan andledning? Är det på grund av alla de ärr i mitt hjärta som orsakats av killar? Eller är det kanske för att innerst inne vet jag att inget kommer att ändras. Du kommer inte att berätta om du gillar mig eller inte. Du kommer att gå vidare som vanligt, tro att jag förstår. Men gissa vad?! Jag gör inte det!!! jag förstår för fan inte vad du känner!!! För du gör mig förvirrad, dag ut och dag in. Men om jag nu vet att min kärlek är meningslös. Varför fortsätter jag då att älska dig? Varför slutar jag inte?
Fyra månader. Fyra långa månader har gått. Inte mycket har ändrats. Jag är fortfarande jag och du är fortfarande du. Jag har försökt att släppa dig, men det är svårare än det verkar. Att säga att du ska sluta gilla någon är som att säga åt ett småbarn att inte äta godis på tisdagar, för då vill barnet bara ha mer godis på tisdagar. Jag ser dig i skolan, du är med dina kompisar, du pratar och skrattar, ler och plötsligt kollar du åt mitt håll. Mitt hjärta slår i 120 och hela jag fokuserar på dig och ditt leende. Men ditt vackra leende försvinner snabbt och din blick fästs på något annat. Besvikelsen sköljer över mig och pulsen går ner under det normala. Nästa gång jag ser dig så sitter du på en bänk, jag sitter i närheten. En av mina killkompisar kommer fram till mig, han börjar kittla mig. Jag ser att du kollar. Senare säger mina kompisar att du verkade avundsjuk. På vad? Du gillar mig ju inte...
Jag vill förstå att du inte gillar mig. Men allt förutom en sak säger emot mitt påstående.
Fem månader... vad kan jag säga?
Sex månader... du börjar äntligen att förstå. Och du har inget emot det heller...
