Angiesblog

Del 9

Georg:

Ett liv är så skört. Vi vet det inte alltid själva, men det finns små saker i vardagen som påminner oss om det. Om någon på andra sidan jordklotet tar sitt liv, då reagerar vi inte på det allt för mycket eftersom vi kanske inte ens vet om det. Om någon i staden där man bor trillar ner från ett tak och bryter nacken, då kan man undra vem det var och tycka synd om dess familj. Om bilen bakom dig plötsligt tappar kontrollen och kraschar, då kan du inte låta bli att tänka " tänk om det hade vart jag". Om någon nära dig får cancer så kan livet kännas meningslöst. Varje förlorad människa är en förlust för världen. För varje förlorat liv så sörjer någon. De som dör unga sörjs av många under en väldigt lång tid, de hade ju hela livet framför sig. De som dör av ålder har oftast familj som sörjer. Det finns åsikter om seriemördare och om de verkligen förtjänar att dö genom dödsstraff, varför inte låta dem ruttna i fängelse? Men någon sörjer alltid, för varje liv har någon gång varit värt lika mycket som alla andras. Men borde inte allas liv vara lika mycket värt vem man än är eller har varit?

   Jag hade hittat Sandra i badrummet. Innan hjärnan hann reagera och ta in det som jag sett så hade jag fiskat upp mobilen och ringt efter en ambulans. Försiktigt försökte jag att stoppa blodflödet från hennes armar och med låg röst yttrade jag ett antal lugnande ord, om de var för Sandra eller för mig själv vet jag inte.

   Jag tyckte att ambulansen tog lite väl god tid på sig, det handlade ju trots allt om liv och död. Jag kunde inte gråta, jag kunde inte känna sorg, jag var bara stum. Chocken var för stor för mig, jag som trodde att vi hade det så bra. Jag kände mig besviken på mig själv, varför hade jag inte upptäckt det här tidigare? Kände jag inte Sandra så bra att jag kunde se om något var fel? Jag trodde att vi förstod varandra...

Efter ett par påsar blod och inlindade armar så vaknade Sandra upp. Jag kunde inte känna sorg, jag kunde inte gråta. Jag var bara rädd, rädd för vår relation, jag trodde att vi kände varandra bättre än så...

   Sandra såg på mig med trötta ögon. Jag satt tyst och väntade på att hon skulle säga något.

•-         Förlåt... Georg, jag...

•-         Jag trodde att vi kände varandra bättre...

•-         Det gör vi... det är bara jag som... som inte tänker.

•-         Vill du inte leva?