Angiesblog

•-         Om min värld rasar, vad gör du då?

•-         Jag bygger upp den.

•-         Om jag inte orkar mer, vad gör du då?

•-         Jag får dig att orka.

•-         Om jag vill dö, vad gör du då?

•-         Jag får dig på andra tankar.

•-         Om jag dör, vad gör du då?

•-         Jag lever vidare.

•-         Hur kunde du låta det ske?

Du såg mig tyna bort framför dig, men du stod bara där. Jag försvann bit för bit men du brydde dig inte. Jag dog, och du rörde inte en min. Jag förstördes inifrån på grund av dig, du visste om det och du njöt utav det. Det var din avsikt hela tiden, att döda mig. Att se till att världen blev för mycket för mig och tillslut dra mig över gränsen. Du visste att jag skulle göra såhär... du försökte inte ens förhindra det. Har du inget samvete?

Nu lever jag ett liv i fångenskap. Jag har mitt rum, mina fyra slitna väggar med ett litet så kallat fönster. Jag har mitt tak, mitt smutsiga golv, min hårda säng, mitt äckligt bruna skrivbord med den vidriga gula lampan på och jag har min lilla icke existerande garderob. Jag vet inte ens varför jag kallar det för mitt, det tillhör inte mig. Det tillhör anstalten. Det enda som är mitt är kläderna i garderoben, mitt skrivblock, min mobiltelefon och min mp3 spelare. Allt annat har jag fått från anstalten.

Jag har kvar två kompisar... utanför allt detta. Alla andra har svikit mig. Alla andra har dragit sig undan i rädsla. De tror att det jag har är smittsamt, de tror att de kan dras in i det. Men jag har ingen sjukdom, jag är inte sjuk. Jag mår bara dåligt. Jag har mått dåligt för länge. Det är därför jag är här. Och det är på grund av dig. Du var min bästa kompis, den som jag litade mest på. Du svek mig, jag förstår fortfarande inte varför. Varför gled vi ifrån varandra? Vad hände? Du sa att du aldrig skulle svika mig, du sa att vi alltid skulle hålla ihop. Jag trodde mer på dig än på min pojkvän. Jag trodde att min pojkvän skulle svika före. Men nu är det han som står kvar vid min sida, inte du. Det är han som ringer mitt i natten för att höra hur det är med mig, inte du. Det är han som hälsar på varje dag i ett försök att få mig att må bättre, inte du.

Du sa att du skulle leva vidare. Du skulle inte bry dig om jag dog, det är indirekt vad du sa. Du skulle leva vidare som vanligt och inte älta det förflutna. Vill du veta vad Billy svarade? Jag återupplivar dig. Han skulle inte låta mig dö. Han skulle se till att jag överlevde. Han håller sitt löfte, precis som du. För du bryr dig inte längre. Billy ser till att jag överlever, han är en av de få anledningar till varför jag vill leva. Jag älskar honom och vill aldrig släppa honom. En sådan bra människa får inte försvinna ifrån mig. Försvinner han har jag bara en anledning kvar att leva och jag vet inte om det räcker. Jag behöver minst två.

Jag kan inte längre styra mitt liv på samma sätt som förut. Fast jag antar att jag inte hade så mycket kontroll över mitt liv förut heller... det var omgivningen som styrde mig, det gör den nu också. Det kommer in en tjej på morgon och väcker mig, hon ropar ner mig till köket för frukost, hon ger mig lunch och ibland gör vi någon aktivitet. På kvällen är det en kille som gör middag, vi ser på tv eller spelar kort och sedan får jag göra vad jag vill fram tills klockan 23, då är det släckning. Jag får bara ha två besökare på en och samma gång. Vilket innebär att mamma och pappa får komma i skift om de ska ta med något utav mina syskon. Men det blir inte så ofta... det händer att de kommer tillsammans två gånger i veckan, jag har sagt att jag inte vill att mina syskon ska se mig i det skick jag är i... Tre gånger i veckan måste jag gå ut, jag får inte sitta inne hela dagarna. Jag är nog ganska... lätt att kontrollera, för de har en del problem med de andra. Mig får de lätt ut på en promenad, jag orkar inte käfta emot. Jag vet att det bara kommer att ta längre tid för mig att komma härifrån då. Jag tror att de har fått ett visst förtroende för mig. I början var jag inte så duktig... jag gjorde oftast som jag ville och vägrade äta i början... men jag insåg att det inte fungerade, jag ville ut. Så länge jag sköter mig får jag göra det mesta... De ger mig mer frihet, jag måste inte vara med på alla aktiviteter om jag inte vill men jag brukar vara med ändå... bara för att få tiden att gå.

Imorgon har jag varit här i ett halvår. Det är längre än vad jag trodde men jag tror att de ser vad jag gömmer inom mig... min terapeut anser inte att jag är hel än, det är fortfarande många bitar som måste sättas ihop. Det var inte skolan som förstörde mig... eller folket som gick där. Det var det faktum att du bara stod och såg på. Du höll inte ditt löfte om att du skulle få mig på andra tankar och bygga upp min värld. Tillslut orkade jag inte mer. Billy vill inte se dig mer, det vet du, eller hur? Han skyller detta på dig och han är inte ensam om det.

Jag fick ett sms häromdagen. "Hur mår du idag? Kan jag komma över om en timme? Jag drömde om dig inatt, jag saknar dig älskling." Det var från Billy. Jag svarade ja. Jag saknade honom lika mycket och jag behövde honom. Jag hade inte haft hans armar omkring mig på fem dagar, han hade varit bortrest... Skåne. När jag såg honom slängde jag mig omkring honom. Han blev förvånad. Hade inte sett mig så pigg och glad på länge. Han kommer hit idag också. Han har sagt att han tror att jag snart kommer att få åka hem. Jag hoppas att han har rätt.

En månad senare...

Jag pratade med min terapeut idag. Hon frågade om jag gillade att skriva. Jag svarade ja. Hon tog upp ett block och läste högt ur det. Det var en utav mina texter. Den handlade om min längtan att komma ut härifrån och hur jag ansåg mig själv vara tillräckligt mogen att komma ut. Hon frågade mig om jag fortfarande ansåg mig själv hel och kapabel att bli utsläppt. Jag sa att jag längtade efter ett liv igen, jag orkade inte med depressionen och svältandet igen, jag ville bara leva. Hon berömde mina ambitioner och sa att jag var nära. Hon ville ha mig en vecka till, ha ett samtal varje dag och se om hon ansåg mig hel. Jag blev överlycklig. Jag blev så lycklig att jag reste mig upp och gav henne en kram. Jag fick ett leende till svar.

Tänk om jag ska få komma ut. Jag ringde genast Billy och berättade det för honom. Han jublade i telefon och sa att han kunde komma över om han fick. Tyvärr skulle mina föräldrar komma så han var tvungen att vänta... men han kommer imorgon, då ska jag ta med honom ut. Jag fick tillåtelse att åka till parken och åka skridskor med honom. Såklart måste en vårdare följa med men jag får åtminstone åka dit.

Det känns som att det går lite väl fort ändå. Jag har varit här i sju månader, när jag kom in var jag utmärglad, deprimerad och besvärlig. Jag ville inte göra något annat än sitta på mitt rum, ensam. Mina föräldrar fick inte hälsa på mig, bara Billy. Det tog en månad för mig att komma till insikt. Ville jag härifrån var jag tvungen att skärpa mig. Nu har jag ett BMI på 18,8. Det är 1,7 högre än vad jag hade när jag först kom hit. Jag är på väg uppåt. Men tänk om jag redan får komma ut, ett halvår bara? Visst är jag glad men det känns overkligt... Det kanske är för att jag är utan dig nu. Jag har ingen som tynger ner mig och hindrar mig från att må bra.

Ett år senare...

Jag fick komma ut. En vecka och sedan fick jag komma ut. Jag kan inte påstå att jag saknar stället. Men det var dock en del av mitt liv i över ett halvt år. Vill du veta vad som hände när jag kom ut? Jag och Billy flyttade ihop. Mina föräldrar tyckte att jag var för ung, jag var trots allt bara 17 ½. Men det kändes rätt. Det tog inte lång tid förrän Billy friade heller. Jag vet att det låter otroligt och att det gick fort. Men det kändes rätt... Det känns som att vi hör ihop. Vi ska gifta oss i augusti. Det är ett par månader dit men... det känns bra.

Du tror nog att jag ska ge igen med samma kort. Att jag ska förstöra ditt liv och döda dig på samma sätt som du dödade mig. Men jag är inte som du. Jag är en bra människa som vet vart gränsen går, vad man gör och vad man inte gör. Jag ska leva vidare, du kommer att se mig. Men jag tvivlar på att du kommer tro det du ser...

The end!!

Jag har ett alternativt slut....

Du dödade mig och nu ska jag döda dig. Jag tänker kasta dig i brasan och se dig brinna upp. Se hur lågorna slickar din livlösa kropp, se hur din päls förkolnar och hur dina ögon smälter. Det kommer inte att finnas något kvar av dig... teddy

Jag ville förlöjliga den lite.....