Angiesblog

Del 6 Jag står på din sida

Annie:

•-         Annie, något är fel. Jag känner det på mig. Är det något du vill prata med mig om? Sa Tom oroligt och tog tag i min hand.

•-         Nej det är inget... ljög jag och såg bort från hans bedjande ögon.

•-         Annie, snälla. Du kan prata med mig om allt.

•-         Varför blev du tillsammans med Mira? Kunde du verkligen inte hålla ut?

•-         Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag ångrar det, jag ångrar det med hela mitt hjärta.

•-         Mhm...

•-         Tror du mig inte? Han såg ledset upp på mig.

•-         Jag vet inte vad jag ska tro...

•-         Men du måste tro mig! Jag mådde så dåligt över att jag var med henne, men ändå kunde jag av någon anledning inte lämna henne...

•-         Jag vet att du mådde dåligt. Du slutade nästan att äta... Bill berättade.

•-         Jag ville aldrig ha henne. Ingen kunde ersätta dig.

•-         Låg du med henne?

•-         Med henne?! Herregud nej, det skulle jag aldrig kunna leva med.

•-         Verkligen?

•-         Då skulle jag inte sitta här och be om förlåtelse, inte utan en ring i fickan.

•-         Älskar du mig så mycket? Att du skulle fria för att få mig att förlåta dig? Tom rodnade.

•-         Jag älskar dig mer än så. Det krävs inte en förlåtelse för att få mig att fria.

•-         Vad väntar du på då?

Tom såg på mig med stora ögon. Skulle han våga? Eller var de ord han nyss yttrat bara tomma ord i ett försök att få förlåtelse? Jag bet mig nervöst i läppen, såg på Tom när han svalde hårt.

Georg:

En stark längtan av att vakna upp och ha Sandra bredvid mig rusade genom kroppen. Detta var den sjunde morgonen utan Sandra. Den var som alla andra mornar, fast den här gången var den extra jobbig.

   Jag vände mig om och såg en tjej ligga bredvid mig. Det långa, blonda håret bredde ut sig på kudden och bröstkorgen åkte långsamt upp och ner i takt med hennes andetag. Täcket hade åkt ned en bit och blottade en del av hennes byst. Det var på grund av den som jag hade valt henne, hennes enorma silikoninplantat.

   Jag hade varit ute på krogen, hon hade kommit fram till mig och börjat prata. Jag har ingen aning om vad, jag hade varit fullt upptagen med att bedöma om hon var något att ha. Stilettklackar, långa ben, minikjol i vitt, djupt urringad t-shirt med en playboy kanin på (som nu låg kastad på fåtöljen), långt blont hår, läppglanstäckta läppar och en blick som skrek: Ta mig! Det var slampigt, billigt och absolut Tom vänligt. Allt som jag vanligtvis hade avvisat. Men denna gång var det annorlunda, jag hade druckit och mitt sinne hade blivit som Toms. Jag såg ner på hennes bröst och sa bara: Ska du med upp på rummet eller inte? Hon sa såklart ja.

Jag gick ut på balkongen, såg ut över staden. Morgonen var tidig, inte många människor ute. Det var lördag och klockan var trotsallt åtta.

   Jag var tvungen att ringa någon, berätta för någon, någon som förstod.

•-         Georg äntligen! Hördes rösten i andra änden av telefonen.

•-         Michelle! Jag måste verkligen få prata med dig!

•-         Vad du än kommer att säga så står jag på din sida!

•-         Jag tror inte det efter det som jag kommer att säga...

•-         Jag lovar dig, det gör jag.

•-         Jag har gjort något fruktansvärt.

•-         Vadå, har du försökt ta livet av dig?

•-         Nej. Tänkt på det dock...

•-         Tagit livet av någon annan?

•-         Nej! Men gör det gärna på blondinen...

•-         Våldtagit någon?

•-         Nej! Seriöst Michelle! Aldrig!

•-         Våldtagit dig själv? AHA du har kollat på porr!

•-         MICHELLE! Det sista kanske man har men det behöver man ju inte avslöja...

•-         Okej, jag skoja bara.

•-         Jag har-

•-         Legat med en storbystad blondin som nu ligger bredvid dig?

•-         Erhm... ja... Hur fan...?

•-         Du är inte tillsammans med Sandra längre, ok? Du får ligga med andra, utan att må dåligt över det.

•-         Men det har bara gått en vecka!

•-         Och?! Det kvittar hur lång tid det har gått, okej om det hade varit en dag eller två, då kanske... men en vecka! Det är ett bevis på att du faktiskt kan gå vidare.

•-         Jag hade druckit. Jag brydde mig inte om vem det var, bara det var en tjej!

•-         Ja, hade det varit en kille hade jag blivit orolig.

•-         Men jag mår dåligt för att jag har gjort det.

•-         Varför?

•-         Det känns som att jag går vidare för fort.

•-         Sandra har gått vidare, det är dags att du också gör det. Men jag förstår fortfarande inte varför Sandra gjorde slut, så vad som än händer så står jag på din sida.

•-         Har hon gått vidare? Vad menar du med det? Har hon träffat någon annan? Wow låter inte jag desperat...

•-         Hon pratar inte längre om dig, hon är inte längre deprimerad.

•-         Har hon träffat någon annan? Sluta Georg! Bry dig inte!

•-         Jag vet inte, hon har bara börjat prata om någon som heter Oscar... de kan bara vara kompisar men jag vet inte.

•-         Eh jag måste gå. Hon har vaknat. Oscar?

*klick*

De blå ögonen såg på mig med en sugande blick. Hon ville ha mer. Om Sandra kan, då kan jag också. Jag gick fram till sängen, släppte henne inte med blicken. Ville hon ha mer då skulle hon få mer.

Tre minuter av kyssar senare...

•-         UUUUUUUUUT!

•-         Va?

•-         DRA ÅT HELVETE! UT HÄRIFRÅN!

•-         Men Georg-

•-         KÄFT! TA PÅ DIG KLÄDER OCH DRA!

Jag smällde igen dörren efter henne. Hennes ilskna blick var ingenting jämfört med min. Hon hade nämnt Sandras namn... Sagt att det var tur att vi gjort slut, hon hade haft sitt lilla roliga tillräckligt länge... Då tappade jag kontrollen. Jag hade kastat mig ifrån henne, givit henne en örfil då hon försökt kyssa mig igen, skrikit åt henne och sedan, som sagt, slagit igen dörren efter henne.

   Jag slog en vas i golvet, sparkade omkull stolar, slog märken i väggen, skrek åt mig själv. Gustav kom ut från sitt rum och såg yrvaket på mig. Han mötte min blick, suckade och gick ut i köket.

•-         Georg, släpp det. Hon var bara en tjej. Mumlade han när han gick förbi mig.

•-         Hon var inte bara en tjej. Hon var min tjej. Röt jag tillbaka och gick efter honom.

•-         Hon var din tjej, inte längre. Gustav satte på tekokaren.

•-         Hon var allt...

•-         Ingen är allt. Ingen är helt perfekt. Flingor och tallrikar togs fram.

•-         Du vet inte allt...

•-         Kom igen, allt kan inte ha vart perfekt. Var det inte något du störde dig på? Gustav hällde upp det kokande vattnet i två muggar och la i tepåsar.

•-         Kanske en sak...

•-         Berätta. Sätt dig ner, Georg. Sa han och nickade på stolen mitt emot honom.

•-         Hon pratade i sömnen. Och var ganska envis...

Sandra:

Minnesbilder, Flashbacks, intensiva kyssar, hans kropp tätt emot min, tunga andetag och njutning. Allting spelas upp i mitt huvud. Alla heta nätter tillsammans med honom. Alla kyssar som tagit luften ur en. Alla blickar som gjort fjärilarna i magen så upprörda att de nästan faktiskt kommit ut på riktigt.

   Allt börjar med hans händer om min mage, hans andetag i nacken på mig, kyssarna som går från nacke till hals, allting passar perfekt. Långsamt vänder jag mig om, känner hans tyngd allteftersom han lägger sig ovanpå mig. Hans läppar emot mina, gudomliga kyssar som tar mig till sjunde himlen. Hans tunga smekandes emot min, Hans händer, nyfikna utforskar min kropp. Mina stön, hans mumlande, våra tunga andetag. Sakta drar han av mig mina tro-

   Men vad fan tänker jag med, det är över och jag ångrar inget!

Del 5 Trygghet, välmående och lycka. Det sistnämnda finns ej utan dig.

Sandra:

Jag satt vid gaten, trettio minuter kvar till boarding. Jag hade tur som lyckades få den sista platsen på flyget, annars hade jag nog fått problem. Jag var tvungen att komma hem, fort. Jag ville lämna Tyskland så fort som möjligt.

   Jag hade ljugit för mig själv. Jag visste väldigt väl varför jag lämnade honom. Han skulle inte orka med ännu en skandal. Så därför var det bäst för honom om han trodde att det var på grund av en annan anledning. Även om jag skulle se till att ingen skulle få veta den riktiga anledningen så har vissa saker en tendens att komma fram ändå. Och med det menar jag såklart att en viss liten syster råkar prata med sin kille som snackar med sin kompis som snackar med deras gemensamma kompis som råkar vara min numera före detta kille.

   Jag tog upp min mobil, såg ledsamt på displayen, jag och Georg... alla hjärtans dag... vi var så lyckliga då. Men det var då, nu var det en annan tid, Jag och Georg existerade inte längre. Jag skulle precis stänga av mobilen när den plötsligt började vibrera. Micha Calling visades på displayen. Suck, here we go.

•-         Hej, syrran! Vad får dig att ringa så sent på kvällen? Sa jag och försökte låta glad.

•-         Sent på kvällen? Klockan är inte ens nio! Och du har JÄVLIGT mycket att förklara!

•-         Låt mig gissa, Gustav?

•-         Nej, Georg himself!

•-         Aha...

•-         Exakt! Vad håller du på med? Varför gör du såhär mot honom? Han förtjänar inte sån här behandling!!!

•-         Jag vill inte vara tillsammans med någon som jag inte är kär i längre. DEN typen av behandling däremot, det förtjänar han inte. Att någon som egentligen inte vill vara tillsammans med honom är det ändå, bara för att vara sjyst!

•-         Men ni var ju så lyckliga, ni hade ju ALLT! Georg hade börjat prata om förlovning någon gång i framtiden!

•-         Jag visste inte om det... med det hade ändå inte ändrat mitt beslut.

•-         Vafan syrran, kan du inte ge honom en chans? Det har ju snart gått ett år! Varför börjar du tvivla nu för?

•-         Jag har suttit i två hela veckor och funderat på om jag skulle ta det här beslutet. Jag var tvungen. Allting kändes så fel helt plötsligt. Alla kyssar blev falska och... de där tre orden... jag tror att han märkte att något var fel. Jag gav det två veckor. Det räcker.

•-         Men förstår du inte, det här är ju ett livsavgörande beslut. Och inte bara för dig och Georg! Det påverkar alla!

•-         Jag kan tyvärr inte göra något, det är för sent för att gå tillbaka.

•-         Jag trodde att jag kände dig.

Hon la på. Hon kände mig allt... men bara inte tillräckligt väl. Se vad som händer om man separerar tvillingar! De förlorar den speciella kontakt som tvillingar har. Men hon hade rätt... det var ett livsavgörande beslut, inte bara för mig och Georg men även för omvärlden. Alla fans, bandet, Michelle. Men om min handling skulle påverka Georg så att bandet påverkades också, exempelvis med spelningar, intervjuer och sånt... då skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.

   Jag satte på min mp3 i ett försök att stressa ner. Det gör ont men går ändå, du kan alltid vända om. Men det är klart att just DEN låten ska komma på... jävla Nordman varför håller du med Michelle, du ska ju stå på min sida...

   Jag bläddrar igenom låtarna på min mp3, alla verkar gå emot mig idag. Hey I've been feeling kind of lonely since you left, homeless, one call away, keep your heart broken och Valentines Day var låtar som jag snabbt och säkert bläddrade förbi. Allting påminde mig om Georg...

   Jag stängde av mp3: n och försökte att slappna av ändå. 20 minuter kvar till boarding.

Georg:

•-         Så du tänker inte göra en amerikanare?

•-         Vad menar du med det?

•-         Du vet, åka till flygplatsen och stoppa henne precis när hon kliver på planet.

•-         Hon har tagit ett beslut, jag tänker inte få henne att ångra sig.

•-         Seriöst Georg, älskar du henne inte?

•-         Jo, det är därför jag inte tänker stoppa henne.

•-         Men kom igen! Det skulle vara hur gulligt som helt. Tänk dig, du springer fram till gaten och skriker hennes namn, hon ska precis gå genom säkerhetskontrollen, hon vänder sig om och ser dig, du går fram till henne och berättar hur mycket du älskar henne och att du inte klarar av att hon åker, hon ångrar vad hon har gjort, ni kysser varandra och alla omkring står och klappar händerna.

•-         Tom, detta är inte någon dålig amerikansk film, det här är verklighet. Hon kommer inte att ändra sig vad jag än gör.

•-         Så om du hamnar på sjukhus för att din bäste vän nästan slagit ihjäl dig för att du vägrade hindra tjejen du älskade från att åka, då kommer inte hon dit för att se hur du mår?

•-         Skitkul, men nej det gör hon inte eftersom du aldrig skulle klara av att slå halvt ihjäl mig med tanke på att jag har lite större muskler än vad du har.

•-         Du jag kan karate!

•-         Mm, visst. Du har svart bälte och har vunnit 5 guldmedaljer i DM.

•-         Hur fan visste du det?

•-         Tom seriöst lägg ner. Låt mig vara för en gångs skull. Gå till Annie eller nåt.

•-         Lågt Georg, lågt.

Tom gick äntligen ut ur rummet och lämnade mig ensam i min onödigt stora dubbelsäng. Jag sneglade på platsen bredvid mig, den var tom... men vad hade jag förväntat mig, Sandra har ju lämnat mig nu. Men alla hennes saker är fortfarande kvar. Hon lämnade kvar dem... tänk om hon kommer att hämta dem någon dag, när jag är här... Hur ska jag klara av det? Jag menar... ska jag prata med henne som att inget har hänt? Ska jag berätta för henne hur mycket jag saknar henne? Ska jag bli arg på henne och skrika på henne bara för att hon lämnade mig?

Fast, det är nog Michelle som hämtar allting... då kan jag ju se lite ledsen ut och försöka få lite medlidande. Eller? Man kanske ska låtsas som att allting är bättre än någonsin och att man är glad över att det tog slut... fast nej... det är bara elakt, då ljuger jag ju. Suck...

Sandra:

Jag gav min biljett till kvinnan som stod bakom disken. Hon kontrollerade den och passet, rev av ena änden och gav den lilla pappersbiten tillbaka till mig.

•-         Varsågod. Sa hon och log stort mot mig.

•-         Tack... svarade jag och tog emot pass och biljett.

   Jag tog några steg mot gången, vände mig om och såg tillbaka. Ingen Georg... en liten del av mig hoppades att han skulle komma hit och stoppa mig... men resten av mig förstod att han inte skulle göra något sånt. Långsamt började jag gå längs med gången, mot flygplanet. När jag väl hade kommit på och satt mig så förstod jag, Georg skulle inte komma.  

  I och med att flygplanet lyfte, så lämnade jag Georg bakom mig. Vårt förhållande var slut. Jag såg ut genom flygplansfönstret, såg hur husen blev mindre och mindre, vägarna blev streck och bilarna såg mer ut som myror än bilar. En högljudd suck fick kvinnan bredvid mig att stirra onödigt mycket på mig. Jag fällde en tår.

•-         Handlar det om en kille? Frågade plötsligt kvinnan bredvid mig.

•-         Du skulle bara veta... svarade jag och såg ner på mina fötter.

•-         Jag lyssnar om du vill prata.

•-         Det finns inte så mycket att säga. Vi har vart... jag menar hade vart, tillsammans i snart ett år, bara någon vecka kvar. Han är känd, jag är inte längre kär i honom. Han hade börjat fundera på förlovning...

•-         Visste du om det?

•-         Jag fick reda på det för en timme sen... men jag har tänkt igenom det här beslutet i två veckor, jag kan inte ändra mig nu, det är för sent att gå tillbaka.

•-         På en skala av ett till tio, hur kära var ni i varandra innan du började tvivla?

•-         12. Jag älskade honom djupt... med honom var jag trygg, lycklig och jag mådde bra...

•-         Det låter på dig som att du fortfarande älskar honom. Och inte är alla de där sakerna utan honom.

•-         Jag älskar honom fortfarande, men är inte kär i honom. Jag måste lära mig att vara trygg och må bra utan honom.

•-         Men att vara lycklig då?

•-         Det vet jag inte om det går...

Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se

Det finns ett väldigt litet ord
För lite använt på vår jord
Det torkar tårar lindrar gråt
Det lilla ordet är
FÖRLÅT

de kan låta som klyschor  men fan vad de är sanna

Del 4 Det gör ont, men går ändå

Kan man vara trött efter att ha legat i koma i fem månader? Jag förstod inte hur jag kunde vara det. Men alla tester gjorde mig bara mer och mer ivrig att vilja komma ifrån sjukhuset och till lägenheten. Att få ligga i samma säng som Tom igen, att känna hans varma andetag mot mitt ansikte, hans armar omkring mig och hans röst när han på sitt eget speciella sätt säger: jag älskar dig. Allt det saknade jag så mycket att jag knappt kunde förstå det.

•-         A-a-annie? Jag öppnade ögonen.

•-         Julia! Du har vaknat!

•-         Sch! Jag får inte vara här.

•-         Vad menar du? Vadå får inte?

•-         Skit! Jag måste gå tillbaka! De får inte märka att jag är borta.

•-         Men vad pratar du om?

Det var för sent. Hon smet ut genom dörren och försvann. Något var fel, vilken idiot som helst kunde ha förstått det. Men hon såg knappast glad ut över att se mig. Hon såg rädd ut. Rädd, förstörd och besviken. Mina frågor skulle få ett snabbt svar, för inom bara några minuter så kom mina föräldrar in.

•-         Åh gumman! Vi har varit så oroliga för dig! Utbrast mamma och kastade sig omkring mig. Jag klämde fram ett leende och såg på min far. Han stod där med ett stenansikte och en smått arg blick.

•-         Och jag ser att du snart exploderar av lycka. Sa jag ironiskt och såg surt på honom.

•-         Jag visste redan från början att den där pojken inte var bra för dig. Svarade han och såg ut genom fönstret.

•-         Han gjorde inte detta mot mig! Det var en jävla psykiskt störd tjej!

•-         Men hon gjorde det på grund av honom. Hon ville ha honom, du stod i vägen.

•-         Richard!

•-         Hon kunde ju ha gjort som Julia. Hur mår hon förresten? Vaknat än?

•-         Annie! Mamma började bli upprörd.

•-         Hon vaknade två månader efter att du insomnat.

•-         Och nu då? Vart är hon?

•-         Gumman... du förstår, det blev inte lätt för henne... började mamma lugnt.

•-         Vart är hon?!

•-         När hon fick reda på att du blivit skjuten och låg i koma... så skar hon sig igen. Så fort hon kom hem. Hon ligger på sjukhusets psykavdelning och får inte gå utanför avdelningen.

•-         Men vi tror att hon har gått ned hit någon gång för att se dig... och den där Tom.

•-         Menar ni att hon inte ens får träffa sig egen syster?

•-         Det kan göra henne värre, mer deprimerad.

•-         Enligt mig är det tvärtom. Jag har vaknat nu, mirakel existerar. Hon måste få veta det.

•-         Din syster mår inte bra, psykiskt. Du kan inte hjälpa henne.

•-         Och ni säger att några jävla läkare kan det eller?? HON ÄR MIN SYSTER!

•-         Vi kan tyvärr inte göra något...

•-         Kom nu älskling, vi måste gå.

•-         Okej, Annie, gumman, vi kommer imorgon igen. Okej?

•-         Mmh...

Hade verkligen min syster sjunkit så lågt? Hade hon nått sin botten? Självmord och skärsår? Men... hur hade hon kunnat återhämta sig så pass snabbt att hon fick komma hem så tidigt? Jag menar, det måste väl vara månaders arbete med sjukgymnastik och återhämta musklerna? Hon hade ju nästan fått komma hem på direkten. Och hade hon verkligen gått ner hit? Jag förstod ingenting... det var fysiskt omöjligt, emot all kunskap.

   Kunde hon ha vaknat innan jag blev skjuten? Och föräldrarna undvek att berätta det? Innan jag blev skjuten hade jag inte besökt henne på... två veckor, minst. Det skulle faktiskt kunna vara möjligt... Men det är ändå för kort tid...

  Jag drog bara slutsatsen att hon tränade upp sig väldigt snabbt, alla andra möjligheter gav mig bara huvudvärk.

   Plötsligt började jag fundera på varför min röst fungerade så bra efter fem månaders vila. Massa frågor dök upp i mitt huvud men min hjärna orkade inte besvara dem.

Sandra:

Jag hade tänkt igenom det länge. Men när ögonblicket väl kom, så var det mycket svårare än jag hade förväntat mig. Dialogen som jag gått igenom så många gånger i mitt huvud och framför spegeln med mig själv, allt jag hade tänkt säga, fastnade i gommen på mig, det kom inte ut. Jag bara stod där som ett fån och svamlade.

•-         Sandra, vad är det som du försöker säga?

•-         Eh... jag liksom... suck...

•-         Kom igen nu, annars går jag.

•-         Jag vill inte längre!

•-         Vill inte? Vadå vill inte?

•-         Jag vill... göra slut.

•-         Du vill... vad? Jag såg på Georg, hans blick dök ner i golvet och hans underläpp började darra.

•-         Göra slut... förtydligade jag.

•-         Varför? Jag menar, vi har det ju så... underbart? Varför vill du slänga bort allt detta? Älskar du mig inte längre? Eller vad?!

•-         Jag kan inte säga att jag inte älskar dig. Men jag är helt enkelt inte kär i dig längre. De känslor jag hade förut... de flesta av dem har svalnat. Jag känner att jag helt enkelt inte vill längre. Jag vet inte... det kanske blev för mycket tillslut, berömmelsen och allt. Men jag känner att vi inte passar ihop. Jag är inte värd dig.

•-         V-vad pratar du om? DU om någon ÄR värd mig! Du är allt jag behöver, och lite mer där till. Jag kan inte... jag kan inte se en framtid utan dig.

•-         Du får tyvärr försöka att göra det ändå. För i min framtid så finns inte du med...

Jag gav Georg en puss på kinden och gick sedan därifrån, att se hans sorgsna uttryck var något som jag inte klarade av. Att se honom i sorg var en sak, men att se honom i en sorg som jag själv orsakat... det gick inte.

   Jag kände hur tårarna började rinna längs mina kinder. Jag skulle vara tvungen att se honom senare ändå. Jag hade saker kvar i hans lägenhet och jag var tvungen att hämta dem... fast... man kanske kunde be sin syster hämta dem...

  Om detta skulle påverka Georgs karriär på något sätt, störa honom på konserter eller bara lämna honom okoncentrerad, då skulle jag inte kunna förlåta mig själv. Men jag kunde ändå inte leva i en lögn. Att säga att jag älskar honom, det stämmer fortfarande, men inte lika mycket som det brukade. Att säga att jag är kär i honom, det är bara lögn just nu. För den pirrande känslan i magen som vanligtvis uppstod när jag bara tänkte på honom, den är borta.

Fick lite beröm av den här när jag la upp den på ett forum ^^ Så då kan jag ju lägga up den här och se om den blir omtyckt här med ;)

*pip, pip, pip, pip*

Jag vaknar av det jämna pipandet från hjärtmaskinen. Hjärtat slår i en jämn takt, jag suckar och reser mig stelt upp. Ryggen värker, benen är stela, ögonen svider och huvudet dunkar. Jag går bort till fönstret och drar undan gardinerna. Solen sticker i ögonen på mig och jag måste kisa för att det inte ska göra allt för ont.

Jag ser ut över staden, Berlin... ser ut över alla byggnader, alla människor som går på gatorna, helt ovetandes om vad som händer i det rum jag just nu befinner mig i.

   Jag vänder mig om och ser bort mot sjukhussängen. Där ligger världens underbaraste person och kämpar för sitt liv. Han andas genom en respirator, utan den är han död. Det är ett under att han överlevde egentligen... eller han ligger i koma... om man nu kan kalla det att han lever. Om bara ambulansen hade kommit lite tidigare...

Jag går fram till honom, stryker honom över håret och suckar högt. Jag rycker till av att min mobil vibrerar. Jag tar upp den och ser på displayen. "är du vaken? Jag är där om tio minuter"  Det är från Georg. Jag sms: ar tillbaka, " vaknade nyss, jag kommer och möter dig".  Jag ger Gustav en kyss på pannan och går sedan ut för att möta upp Georg.

När jag står där ute i vinterkylan så tänker jag tillbaka på det som hände för ett halvår sedan. De spelade en sommarkonsert, det var mitt på dagen, fansen skrek lika mycket som vanligt. Det hade hänt här i Berlin. Killarna hade sprungit ut för att ta en kort paus, Gustav stod kvar och lekte med publiken. Han hade börjat på vågen då det hände, en person hade klättrat upp i en telemast som fanns i mitten av publikmassan, precis när Gustav tog upp händerna för vågen avlossades ett skott. Ett skott som träffade honom två centimeter ifrån hjärtat.

Han som sköt dog strax efteråt, när han försökte ta sig därifrån blev han nedslagen av ett antal fans.

   Jag kommer ihåg hur jag såg Gustavs t-shirt förvandlas från ljusgrå till mörkröd. Hur han föll ihop på scen, fansens skrik, Georg när han sprang ut på scen och lutade sig över Gustav. Jag kommer ihåg antalet tjejer som jag armbågade när jag förtvivlat knuffade mig fram till scenen. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde när jag slängde mig över kravallstaketet och bröt handleden när jag landade på den hårda asfalten. Men trots det så hoppade jag upp på scenen med tårarna strömmandes ned för kinderna och sprang fram till Gustavs livlösa kropp. Jag ställde mig själv frågan varför någon ville skada en sådan underbar person.

•-         Georg! Georg! Är han?!?! Skrek jag i panik.

•-         NEJ, han andas fortfarande! Ambulans är på väg.

•-         SNÄLLA GEORG HAN FÅR INTE DÖ!!!

•-         Få inte panik Tanja! Han kommer att klara sig!

Ambulansen hade problem att komma fram pga. De stora folkmassorna. Polisen anlände strax efter för att gripa han som sköt, han låg nedanför telemasten, blåslagen och blödande, de tog han till sjukhuset "men" han avled på väg dit.

Jag väcktes ur mina tankar av att Georg kom gående emot mig. Det hade börjat snöa, stora lappvantar singlade ner från himlen.

•-         Hej, gumman. Hur är det med honom?

•-         Ingen förändring.

•-         Se till att behålla hoppet, det kommer att bli bra.

•-         Mm... ska vi gå in? Det börjar bli kallt.

•-         Ja, okej.

Vi gick sakta in men istället för att gå direkt till Gustavs rum så gick vi till cafeterian först.  Sen Gustav hamnade i koma har jag haft ätstörningar, jag äter inte lika mycket längre, nästan inget. Georg ser till att jag får i mig mat över huvudtaget. Jag gick och satte mig vid ett bord medan Georg gick och köpte mat. Han kom snart och satte sig mittemot mig med två smörgåsar och två te.

•-         Ät nu, sen går vi till Gustav.

•-         Georg. Sa jag med en klagande ton.

•-         Tanja du måste äta! Du blir bara skinn och ben annars!

•-         Men tänk om jag vill det då!

•-         Gustav skulle velat att du åt.

•-         Gustav ligger i koma... han har inget att säga till om.

•-         TANJA!

•-         Förlåt... jag har fortfarande svårt att hantera det här.

•-         Jag förstår dig, jag kan knappt förstå att det har hänt. Det känns fortfarande som igår.

Efter det förblev vi tysta och vi åt upp vår mat. Ingen av oss gjorde några försök att ens starta en konversation utan vi satt bara tysta. När vi båda var klara reste vi oss och gick mot Gustavs rum. Jag gick in med Georg tätt bakom mig, Gustav låg där, oförändrad.

•-         jag kan inte stanna länge, jag kom bara för att se till att du åt något. Jag har en intervju om ungefär en timme så jag måste gå om fem minuter. Sa Georg och såg medlidande på mig.

•-         Men det är skönt att du kom hit i alla fall en liten stund.

•-         Mm...men jag bör nog dra nu. Håll uppe hoppet!

Han gav mig en lång kram innan han gick. Han har varit ett enormt stöd till mig under det senaste halvåret, om jag får några problem så är det honom som jag ringer.

Jag gick fram till Gustav, såg på honom, tårarna började rinna igen. Jag kunde inte förstå att den person som jag älskade mest i hela världen, låg där, halvdöd. Den person som betydde mest för mig, fanns knappt längre. Idag var vår... förlåt... idag skulle ha varit vår ett års dag. För exakt ett år sedan idag så träffades vi. Men jag hade inte varit trogen... på ett sätt så flirtade jag med en annan, men det blev aldrig mer än så. Jag klarade inte av mer än så...

Jag böjde mig fram och kysste honom på pannan en gång till.

•-         förlåt mig. Viskade jag och strök honom över håret.

   Jag såg på hans ansikte, hans en gång så vackra ansikte, nu var det bara blekt... hans en gång så röda läppar var blålila. Jag förstod inte hur allt kunde bli så fel.

   *pip, pip, pip, piiiiiiiiiiiiip*

Gustavs hjärta stannade. Det vanliga pipandet blev ett långt tjutande och läkare kom inrusande i rummet. De försökte rädda hans liv men jag visste redan nu att han var borta. Han skulle inte komma tillbaka. Han har vart död i ett halvår för mig. Det fanns ingen chans att han skulle komma tillbaka.

   Jag gick ut ur rummet, sprang mot utgången, ut i den yrande snön.

•-         GEORG! Skrek jag ut i kylan.

•-         Vad? Hörde jag bakom mig.

•-         Han...finns inte längre.

•-         Jag är ledsen... jag såg hur han började darra på underläppen.

•-         Det kommer att ordna sig.

Begravningen var jobbig, ovanligt jobbig. Jag har aldrig sett så många människor på en enda begravning, och jag har vart på många. Jag grät genom hela begravningen, tårarna rann konstant och man kunde alltid höra mig snyfta, vad som än hände.

   När Georg gick upp och höll ett kort minnestal... då brast det rejält för mig. Det gjorde så ont i hjärtat att höra alla de där fina sakerna om Gustav... få veta hur väl de egentligen kände varandra... det var så mycket som jag inte visste om honom. Gustavs mamma höll om mig där jag satt, skakade av gråt.

   Precis när Georg och jag skulle åka ifrån begravningen kom Gustavs mamma fram till oss. Hon hade ett svagt leende på läpparna trots omständigheterna.

•-         Tanja, Georg, jag har en liten sak att berätta för er.

•-         Mhm.

•-         Gustav kom och sa en sak till mig strax innan Det hände. Han sa att om något skulle hända honom som gör att han själv inte kan säga detta så skulle jag göra det.

•-         Vad var det han sa?

•-         Han ville att du, Tanja, skulle vara lycklig. Trots det som hänt så ska du inte gå och sörja, du måste gå vidare och leva ditt liv. Det samma gäller för dig Georg. Ni kunde inte ha gjort något, det som har hänt har hänt.

•-         Men jag önskar att det inte hänt alls... att det bara är en hemsk dröm.

•-         Ni två ska vara lyckliga, tillsammans. Gå vidare, men glöm ej bort. Det var Gustavs önskan.

•-         Jag respekterar hans önskan, men jag och Georg-

•-         Skäms inte för känslorna ni känner. Kärlek är inget som man själv kan påverka, det kommer av sig självt. Jag såg det redan efter två månader. Och jag har inget emot det.

Det kan verka respektlöst att gå vidare så fort. Det tog tre månader innan jag och Georg blev tillsammans officiellt. Tidningarna hittade på historier om att jag vänsterprasslat med Georg hela tiden och att alla tårar var oäkta. Löjligt. Jag älskade Gustav av hela mitt hjärta, det gör jag fortfarande, men jag var tvungen att släppa in Georg också. Jag var tvungen att gå vidare, det gjorde jag genom att låta mig älska någon annan. Jag har inte dåligt samvete över det.

Del 3 lyssna, förstå och förlåt. Är det verkligen så enkelt?

Annie:

Tonen som Tom hade på rösten gjorde mig osäker. Han verkade inte glad över att jag hade vaknat. Utanför såg jag hur Bill pratade med en av sköterskorna, hon ville in för att ta tester antog jag.

•-         T-t-tom? Sa jag osäkert. Väntade otåligt på ett svar.

•-         Mm... svarade han och nickade utan att kolla på mig.

•-         Vad har hänt med dig?

•-         Bill sa... att du visste vad som har hänt.

•-         Jag... vet allt.

•-         Förlåt... jag mår väldigt dåligt på grund av det jag gjorde. Det har plågat mig var dag, igår kände jag att jag var tvungen att göra slut med henne, jag klarade inte av det längre. Jag mår fortfarande dåligt över det, jag kommer inte att kunna må bra såvida du inte förlåter mig.

•-         Du vet vem som sköt mig. Lämna in henne eller honom till polisen. Så har du min förlåtelse.

•-         Det ska jag. Men... du vet tydligen inte allt som har hänt.

•-         Vad är det som jag ska veta?

•-         Du blev träffad i magen. Läkarna gjorde allt de kunde men...

•-         Men vad?

•-         Barnet... vårt barn... du förlorade så mycket blod... Toms ögon tårades och hans underläpp darrade när han pratade. Jag hade totalt glömt bort att jag var gravid.

•-         Så... vi kommer inte att få något barn? Han sa, vårt, barn... vårt som i hans och mitt. Ville han ha det eller var han egentligen glad över att det inte blev något?

•-         Nej... kan jag inte få lyckas en enda gång? Tom tittade upp mot taket, vem pratade han med? Gud?

•-         Tom? Vad menar du?

•-         Jag och Bill pratade om det igår kväll... ett tag innan jag träffade dig, när jag först var i Sverige, det var i slutet av februari. Jag träffade en tjej. Sen när jag kom tillbaka till Sverige efter ungefär fyra veckor så fick jag reda på att hon var gravid. Samma dag blev hon påkörd av en bil och förlorade sitt barn. Samma dag som jag fick reda på att du var gravid blev du skjuten och förlorade vårt barn.

•-         Tom... varför sa du att hon förlorade sitt barn och att jag förlorade vårt barn?

•-         Hon skulle bara vara ett one-night-stand. Jag kanske tyckte om henne lite men... jag älskar dig. Detta kändes verkligen som vårt barn. Jag... jag ville ha det här barnet.

•-         Men... vi kan ju försöka igen. När jag kommer ut härifrån.

•-         Varför vänta? Tom såg på mig med en kåt blick. Hade jag inte legat i en sjuksäng på ett sjukhus och snart skulle bli undersökt skulle jag ha hoppat på honom på direkten.

•-         Tom, jag inser att du har saknat mig, på det sättet också. Jag har längtat efter det... i en evighet. Men jag ligger i en sjuksäng, det står folk utanför, snart kommer det komma in läkare och testa mig. Det känns inte så lockande.

•-         Åh... okej. Men så fort du kommer ut härifrån!

•-         Jag lovar. Då blir det fyrverkerier.

Tom gav mig en kyss, en riktig kyss och lämnade sedan rummet. Sköterskor och läkare kom in och började babbla om att de var tvungna att göra massa prover men jag hörde dem inte. Allt som rörde sig i mitt huvud var Toms ord, jag älskar dig. Detta kändes verkligen som vårt barn. Jag... jag ville ha det här barnet. Han skulle få sin önskan uppfylld, så fort jag fick komma ut från detta helvete så skulle jag få honom att le igen och denna gång skulle det leendet vara för alltid.

Tom:

•-         Tom! Har hon vaknat!? Hur mår hon?

•-         Hon mår bra, hon ska genomgå en del tester men förhoppningsvis är allt bra.

•-         Hur påverkar detta ert förhållande?

•-         Endast positivt, detta kommer bara att stärka oss. Så den som från början försökte splittra oss misslyckades totalt.

•-         För ett par dagar sen var det en incident med en annan tjej som lyckades ta sig in på Annies rum. Vem var hon?

•-         Förmodligen någon som stod på samma sida som den som sköt Annie från början.

•-         Vart är hon nu?

•-         Jag vet inte, förmodligen hos polisen.

•-         Enligt en del källor ska Annie ha varit gravid när olyckan inträffade. Är detta sant?

•-         Om du kallar mordförsöket på min flickvän för en olycka så tror jag att du vet vad mitt svar på den där frågan kommer att vara.

•-         Nog med frågor, Tom har haft en jobbig dag och nu måste han åka tillbaka till lägenheten, skingra er.

•-         Giriga små gamar är vad de är. Inget annat.

•-         Ta det lugnt. Håll masken inför pressen så kanske de inte misstänker något.

•-         Vem fan är det som har läckt ut den informationen? De skulle inte veta om varken Mira eller barnet.

•-         Jag jobbar på det. Men det kan ju vara hon själv också, Mira alltså.

•-         Skulle inte hon vara i häktet?

•-         Hon kan fortfarande ha haft kontakt med en journalist.

•-         Du svarade inte på min fråga. Menar du att hon inte sitter i häktet längre?

•-         Hon blev frisläppt mot borgen, av någon anledning.

•-         Och varför hör jag inte om detta förrän nu?

•-         Vi ville inte oroa dig i onödan.

•-         I onödan? ALLT som har med MIG, ANNIE eller MIRA SKA jag få reda på! Jag måste förbereda mig för alla möjliga sorters frågor som kan tänkas ställas.

•-         Tom, lugna ner dig, du klarade ju av det där bra. Du får mer info när vi kommer till lägenheten.

•-         Visste du också om detta, Bill?

•-         Jag fick reda på det för en timme sen.

•-         Min egen bror går bakom ryggen på mig...

•-         Tom lägg ner för fan. Din flickvän har nyss vaknat ur sin koma och allt du bryr dig om är vilka frågor som pressen kommer att ställa.

•-         Förlåt då...

When my time comes, forget the wrong that I've done
Help me leave behind some reasons to be missed